Vad kan jag stå till tjänst med? Nothing o ingenting, typ

besöksräknare

I en lummig berchå i väntan på god glass.

Ler och ser så söt och inbjudande jag bara kan. Det är det enda jag känner mig riktigt säker på. Ibland får jag så hiskeligt dåligt självförtroende. Fast varför förknippas alltid det med att man tycker att man inte duger utseendemässigt, typ? Jag säger det absolut inte för att skryta utan mer som ett konstaterande. Jag känner att jag är bra på en sak och det är sitta och se söt ut. Visserligen kan jag vara rolig också. Men det är allt.
Iallafall vissa dagar. Andra känner jag mig som världens mest oatraktiva människa på detta jordeliv och borde gå och dra något gammalt över mig, just för att skona mina medmänniskor. Då förmår jag inte ens att vara rolig heller. Så... vad kan jag då stå till tjänst med? Nohting och ingenting...
Jo... det finns en sak till jag inte sviker mig själv och det är när det gäller att vara mamma. Vet att det finns ingen i hela världen som skulle vara bättre mamma till just mina barn. Kanske för att vi känner varandra så väl? Inte vet jag. Kanske är något genetiskt, att det ska vara så.
För att få mig lugn de där dagarna då jag har fjärilar i magen och ingenting verkar vara som det ska, då brukar jag längta till det gröna. Det som växer år ut och år in. Det sviker aldrig (förutom om det varit en väldans kall vinter då), fast för det mesta så kommer de där ljusgröna skotten och glädjer alla som ser, känner doften och bara inte kan värja sig mot allt det vackra.
Minns du det än? När du satt i skuggan i bersån och åt världens godaste glass, tillsammans med den du tycker allra mest om? 

Glassen är serverad!

Jaja, nu finns det ju de som har pengar och kan fly landet såhärårs och få sig en grundsolbränna, vilket gör att det blir dubbelt så lätt för dem att se sådär härligt djupbruna ut redan på våren. När alla vi andra får gå omkring och nästan ge våra medmänniskor solbrillor för att de inte ska bländas av våra vita ben. För någon gång måste vi ju exponera dem, så de får chansen att komma i kapp. Men det unnar jag dem. Det skulle jag också ha gjort om förutsättningarna fanns. Lätt.
Nu när jag snart ska ut i den kalla världen utanför mitt lilla hus, som äntligen blivit varmt av min fuskkamin och varma filtar runt oss till Bolibomba, så bor fjärliarna i min mage fortfarande. Hoppas de inte flyger upp mot halsen och gör att jag börjar lipa bara. Vill inte att de ska se hur jag mår.
Så... jag kommer att sitta där och le och se så inbjudande jag bara kan då. Inombords försöker jag desperat hålla fjärilarna i schack.
Så kan det vara ibland.
" Det blir bättre sen", tänker jag. "Det blir det alltid!"
Om jag bara står ut med det här lilla nedslaget av att snön och kylan ville hit en sista ggn så får det väl vara så då. Snart är den stundande våren här. Snaart... bara det är snart känns just nu lite långt borta!