besöksräknare
Ibland kan jag vakna av att jag haft någon härlig dröm. Ja, ibland av att jag haft en mardröm också. Fast det är klart inte lika gemytligt. För den känslan jag hade i drömmen, den vill ibland liksom inte släppa taget. Om du förstår hur jag menar.
Om det är en trevlig känsla, är det ju bara att tacka och se glad ut. Fast ibland kan det vara en olidligt trög tanke och den bara mal på.
Samma känsla, kan jag få när jag målar. Det kan handla om att jag målar tavlor, möbler eller vad som helst. Eller när jag utövar mitt trädgårdsintresse. Eller när jag joggar. Eller när jag dansar. Då blir det liksom tillåtelse för mina tankar att flöda fritt. Samma sak när jag skriver. Låter bara pennan skriva på. Handen skriver vad min hjärna säger, utan att rådfråga med mig först.
Dessa stunder är så sköna! Jag älskar dem. Det är som om jag får kraft av att få stänga av alla vett och etikett-grejer vi människor har fått för oss måste ske.
Men vet du… jag minns den dagen jag upptäckte att mina tankar var bara mina. Jag kom på det för att en vän hade en dotter som började i första klass. Det var något stort, att göra det. Tror nog att alla kommer ihåg den allra första dagen. Den nya, stora, fina skolväskan. Vad fin jag tyckte den var. Vad stor jag kände mig. Efter bara några veckor, hade vi alla i klassen lärt känna varandra och jag minns de första åren som roliga.
Allt eftersom tiden och åren gick, blev det vardag av att gå till skolan också. Lektionerna var väl inte sådär jätteroliga längre. Nu satt jag där och ritade vackra blommor och skrev idolernas namn så fint jag kunde. Drömde mig bort, för att tiden skulle gå snabbare. Ville ut på rast. Kanske skulle han, med stort H vara därute. På gården. Det var då, det hände… att jag upptäckte att tankarna, bara var mina.
Det var i klassrummet. Jag satt och tänkte på något helt annat än vad läraren pratade om. Den känslan, att förstå att mina tankar, var bara mina, den var härlig.
Precis som Ebba Grön, en gång sjöng:
”Mina tankar, är vapen som slåss. Våra tankar är vapen för oss. Mina tankar, är det sista som ni tar.”
Ja, så är det. Mina tankar, är bara mina. Ingen, ingen i hela världen kan komma åt dem. Om inte jag tillåter det, förstås.
Visst gör jag det, fast det är inte ofta. Inte till vem som helst. Få är det förunnat att få ta del av dom. För få är de, som jag tillåter få krypa in i min lilla hjärna och ranta runt där.
Grattis, du som känner att du kanske är en av dom.
Kraaaaaam n
