besöksräknare
Motorcykelkillen
Det finns inte så mycket jag blir rädd för här i världen. Det kan vara om jag skulle stöta på någon mördare då. Eller någon våldtäktsman. Fast chansen att jag skulle träffa någon sådan typ, är nog rätt liten.
En kväll när jag skulle gå hem från mina föräldrars hus. Detta var på den tiden när jag bodde nära dem, inne i stan. Det hade mörknat lite och jag undrade om de trodde att det var farligt och gå hem själv, såhär i skymningen. Pappa tittade på mig uppifrån och ned, sen sa han:
”Nä, det är ingen fara. Det är ingen som vill våldta dig ändå.”
Ja, vad svarar man på det då? ”Eh..jaha, tack då. Eller vad man nu säger.” svarade jag och skrattade. Ja, det är ju bara så det ska vara. Pappor är pappor och döttrar är döttrar.
Fast en gång vet jag att jag blev rädd. Jag var väl en sisådär 16, 17 år och följde med en kompis till Lessebo. Vi skulle gå på ”Folkets hus” och dansa där. Ha ha, ja så hette det faktiskt…”Folkets hus”. Vilket töntigt namn, tyckte jag på den tiden. Nu är det nästan lite exotiskt ju, om det ens finns kvar i byarna.
Dock är det inte exotiskt, när man är 17 år. Vilken gammal by alltså, tyckte jag. Ungdomarna såg ut som bönder och de gick fortfarande på ”Folkets hus”. Det gjorde man ju för typ fyrtio år sen.
Jag däremot, var ju hur cool som helst. Jag var från stan och räknades alltså på den tiden som värsta stadsbruden. Med senaste outfitten och allt det där, ni vet som är så viktigt när man är tonåring. Men, men tänkte jag. Vad gör man inte för sina kompisar. Jag fick väl följa med dem då, om det nu var så viktigt.
Sagt och gjort. Jag hängde med mina två kompisar till Lessebo. Efter att någon timme gått, hade jag dansat med en och samma kille. Det var byns häftigaste kille. Han körde motorcykel och jag var väldigt stolt över att han ville ha mig, av alla andra söta flickor i folkets hus. Fast det var ju klart. Jag var ju den nya, spännande ”stads-bruden”, som de andra bya-flickorna inte såg med blida ögon.
Han tog mig i armen och drog ut mig från lokalen. Där ute stod hans putsade motorcykel och glänste i gatlyktans sken. Jag slängde upp mina bruna brun-utan-sols-ben och satte mina röda klacka-skor på sidan av motorcykeln.
Efter att ha tvingat på mig en stor och tung hjälm, bar det iväg. ”Gud, så härligt,” vet jag att jag tänkte. Höll hårdare om hans midja. Det gick väldans fort. Var lite läskigt i kurvorna.
Väl hemma hos killen, blev jag rädd. Vad hade jag gjort? Jag visste ju ingenting om honom. Han kunde vara både mördare, våldtäktsman och allt annat på samma gång ju. Att hans mamma låg helt fredligt och sov i soffan när vi tassade förbi in i hans rum, lugnade mig knappast.” Hon kanske till och med är död redan”, vet jag att jag tänkte.
Så… nu satt vi där på var sida av hans säng. Han tittade lite blygt under lugg på mig. Jag tittade lite blygt under lugg tillbaka. Sen börjar jag gråta. Jag gråter, gråter, hulkar och gråter. Det går inte att hejda gråten. Mellan all gråt hinner jag få fram ”buhuhu…jag..buhu…vill…hem… till…snörlvel…buhu…PAPPA…snörvel”.
Sagt och gjort. Vi tassade lika tyst, förutom att jag snörvlade en gång så högt att hans mamma rörde sig lite i soffan. Då vet jag att jag tänkte ”puh, han har inte mördat henne…än”.
Så kör han med mig bakom sig på motorcykeln. Det är mörkt, det är kallt. Jag har bara ett linne, kortkjol och höga pumps.
När vi kört i en hel evighet, stannar han motorcykeln och undrar om jag vet var jag bor. ”Liljedalsvägen 28”, svarar jag snabbt. Han tittar frågande på mig: ”Ja, men hur kommer man dit då?”
Suck. Nu börjar jag gråta igen. Han börjar också gråta. För han vet inte heller var vi är. Vi ringer på ett hus. Det öppnar en sur gubbe som undrar vad vi håller på med. Kl var 3 på natten informerade han oss.
Tillslut såg han hur rödgråtna vi var, båda två. Då blev han nog lite orolig och hans gamla fru tittar fram bakom honom och frågar om vi vill komma in och värma oss. De undrar om det hänt nåt och får till svar ett hiskeligt hulkande och snörvlande. Mellan gråtattackerna får vi väl i alla fall fram min pappas telefonnummer.
Min pappa kommer. Han hämtar en blåfrusen liten tös i kortkjol, håret på ända och smink som runnit ner till kinderna av all gråt. Den stackars motorcykelkillen fick snällt åka tillbaks till sin sovande mamma där på soffan.
Ja, den gången var jag rädd. Pappa glömmer nog heller aldrig alla de gångerna han fick köra iväg mitt i natten, för att ”rädda” mig.
Och killen. Ja, han ser jag ibland. Vi vet att vi känner igen varandra, fast vi hälsar inte. Fick dock höra, i skolan efter den ödestigra helgen, att han sagt att jag var väldigt bra i sängen, ha ha.
Kraaaam n
