besöksräknare
Var ställde vi bilen?
Det brukar vara mannen som drar det tyngsta lasset. Nu syftar jag inte på något stort och eländigt. Nä, jag pratar om hur det brukar se ut på stormarknadens parkeringsplats.
Malte och jag sitter i bilen och kollar in hur folk beter sig. Han ville inte gå med så Micke fick gå in själv för att handla nåt snabbt.
Det är faktiskt riktigt kul att studera vad som händer på en parkeringsplats. Folk som kommer ut från affären pekar och pratar:
”Var var det nu vi ställde bilen?”, tycks de alla säga.
Vi tyckte att det hade varit bra med skyltar på parkeringsplatsen. En fisk, en hund, en katt skulle det kunna vara på dem. Då kunde man bara försöka komma ihåg vilket djur man parkerat under. Ungefär som de gör på campingar, för att små barn ska hitta tillbaks till familjens husvagn när de gått vilse.
Drar mig till minnes att de hade det förr. Varför tog de bort dem?
En egen ide kunde vara att man spelade in en melodi som spelas upp när man trycker på bilnyckeln för att låsa upp. Tänk vilken tivolikänsla det skulle bli, när alla söker efter sina bilar. Då skulle man inte kunna låta bli att bli glad... eller döv.
Nu tillbaks till Maltes och mina iakttagelser, där i bilen. Vi upptäckte, förutom att alla damer över typ 60 har hatt (varför har de det???). Vad vi också upptäckte var, att därute någonstans mitt emellan bil-letandet och dörrarna ut från affären, blev det liksom mannens uppgift att kånka runt på alla kassar de inhandlat med allehanda varor.
Frun trippar bredvid, ideligen pladdrande och gestikulerande om något hon verkar vara fullt insatt i. Mannen tittar ömsom ner i gatan, för att koncentrera sig på att inte tappa något, ömsom upp med en förvirrad blick som frenetiskt letar efter bilen. Lite då och då nickar han mot frun, när hon kollar stint på honom och undrar varför han inte lyssnar. Alla deras barn far runt som små skuggor runt deras ben. Det är verkligen svårt att se vilka barn som hör till vilka familjer. Tur att ungarna har bättre koll på var deras föräldrar är, än vad föräldrarna har på var barnen är. Eller vad bilen är, för den delen.
När vi så, äntligen, kommer hem och jag står där på farstu-trappen slår det mig en tanke. Där står jag, vinglandes på ett ben för att hålla emot den ena, av de tusen kassarna som JAG har fått kånka runt med inte ska trilla ned. Jag är svettig i handen och har svurit ett antal gånger över att plasthandtaget har skärt in i lillfingret.
Nu letar jag febrilt efter dörrnyckeln i min jackficka, samtidigt som min vänsterfot måste lyftas ännu högre för äggen har börjat glida i påsen.
Hittar äntligen nyckeln, låser upp och Sture (katten) riktigt trycker sig förbi som om han har den fulla rätten att komma in först. Oavsett hur många hinder som än må korsa hans väg. I detta fallet först hela familjen som står på kö bakom mig och alla kassarna, som för övrigt JAG har kånkat hit.
Snabbt efter att Sture har tagit första platsen in till huset är det Malte tur. Han trycker sig förbi och skriker;
”Jag är kissnödig, flytta på er då. Jag är faktiskt jääätekissnödig.”
Min påse glider alltmer, jag lyfter foten högre. Ser nu ut som en balanserande koalabjörn. Det hindrar inte Micke från att börja trycka in sig han med medan han säger:
”Men SKYNDA dig då… vad GÖR du? Jag är också kissnödig.”
Ja, det är då det slår mig som en blixt från ovan. I min familj är det JAG som är packåsnan. Det är alltid JAG som kånkar och bär på den tyngsta kassen/kassorna.
När jag plockat in nästan alla varor hörs från toan Mickes stämma;
”Men Nilla då. Varför tog du inte in toapappret från bilen? Allt ska man behöva tänka på själv.”
