besöksräknare
Minns en film med
Dolly Parton, ”Nine to five”. Har förresten en jättegullig kompis
som är döpt efter henne.
Undrar vem jag är döpt efter? Måste fråga mamma. Ringer
upp henne genast:
-Wallette!
-Hej… stör jag? Nähä, jo jag undrade bara vem jag är
döpt efter?
Tystnad. Suck. Tystnad igen.
-Nae. Det vet jag inte. Det bara blev så.
-Jaha.
Tystnad igen.
-Nu ska jag titta färdigt på filmen, hej då!
-Jaha, ok. Hej, hej.
Så var det med det. Vad himla mystiskt och spännande
det är att heta Pernilla! Suck.
Shit, vad jag flög iväg där. Typiskt mig. Försöker
fokusera på vad jag tänkte skriva om. Provar igen:
Jo, jag undrade om du jobbat efter stämpelklocka, någon gång?
Själv skulle jag känna mig väldigt låst, så kollad liksom. Minns du den där boken, från
80-talet, ”Storebror ser dig”. Ja, så skulle jag känna.
Gjorde ett arbete på universitetet en gång, som
handlade om detta. Då kunde jag konstatera att en del jobb har blivit friare.
Det går att jobba hemifrån och ändå få arbetet gjort. Medan andra arbetsplatser
inför stämpelklocka.
Ja, jag håller med arbetslivsforskaren Bengt Furåker,
när han säger att högre positioner oftast innebär högre frihet i arbetet.
Förvånas heller inte över att det kommit olika system
för tidmätning. Och att det blivit vanliga i yrken som hemtjänsten tex. Det är
ny teknik som möjligjör kontrollen av de anställda. Tidigare fanns inget sätt
att kolla vad hemtjänsten verkligen gör, menar
Furåker.
”Det är en press på folk i arbetslivet att prestera
idag”, säger han.
Vad jag tror händer då, är att ledningen hittar på
olika sätt att effektivisera, att öka kontrollen av de anställda.
Furåker menar att det en del system kan få
konsekvenser. Som att införa stämpelklocka. Han berättar om en arbetsplats
där personalen skyndade sig till jobbet för att stämpla in i tid. Sedan gick de
och drack kaffe.
Ja, vi människor är nog skapta så att när vi känner att
vi blir för mycket kontrollerade, föds en del motreaktioner. Det ligger
nära till hands att försöka störa systemet.
Vardagen handlar om att lämna på dagis, jobba, fixa
mat, träna. Det är detta som kallas för livspusslet, säger Uffe Enokson, som
forskat om saken. Han säger att de som är i karriären kan köpa sig tid genom
hushållsnära tjänster, eller köpa sig en andra bil.
Uffe är lektor i socialt arbete vid Linnéuniversitetet
här i Växjö, där jag också läst (läser). Han menar att en viss grupp av
människor får inte särskilt mycket resurser från samhället sida. Varken tid
eller pengar. Samtidigt är det en samhällsbärande grupp som har arbetsuppgifter
som vi inte kan vara utan.
Jag känner igen mig. Vi pusslar whiteboarden i köket
med tider som ska gå ihop. Vi är nog ”tidsfattiga”.
Då är det viktigt, tycker jag med lite roliga stunder.
Stunder då vi bara kan vara. Inte bli kollade, styrda eller ha en massa
”måsten” över oss.
Mitt förslag: Vi bojkottar ordet ”måste” och ersätter
det med andra ord som ”vill, känner, kan, får, jag mår bra av att göra detta”.
Att vi provar med att försöka titta ”inåt”. Vi är en så
vacker och unik människovalp, glöm inte det.
