besöksräknare
Sådärja. Nu har jag gjort det vår (eller snarare påsk)- fint i hemmet. Känns nästan som om jag levde på 70-talet med de gardinerna jag fått upp. De är nya (visserligen) men det är mönster och färger från det gångna årtiondet. Lite märkligt när man lever genom ett mode till ett annat. Önskar jag hade sparat mina gamla kläder från 70-talet... de hade kommit väl till pass nu. Kan riktigt se framför mig hur jag och min kompis stod och mimade tiill "Abba" med egengjorda mikrofoner av en penna och aluminiumfolie. Och med MYCKET läppglans (läs MYCKET;)
Nåväl... nu är gardinstrykning/upphängningen klar, jag tänt ett ljus och sitter och njuter av att det är rent och fint i alla vrår och kanter.
Sätter på teven och kollar en film som visar Norma Jeans liv. Ja, jag väljer att skriva hennes riktiga namn. Vet du, jag vet att det låter som en klyscha men jag känner så igen mig i henne. Hon kände ibland att hon levde någon "annans" liv, nämligen den figur som också formats av andra: "Marilyn Monroe".
 |
| Vi gillar (gillade) båda att posera! |
Denna sexiga, ständigt oberkymsamma Marilyn som var alla tillags. När som helst någon behagade det.
Känner ibland likadant, som om det är "någon annans" liv jag lever. Själv står jag utanför och ser allt hända. Ibland skulle jag så gärna vilja rycka in och säga till henne (den där "andra"), hur min "roll" ska agera, säga och hur hon bör "vara" inför andra. Säga åt mig själv att det är okey att visa den "riktiga" Nillan. Känns som jag bara följer med i "vågsvallet" av hur jag förväntas agera... Det hemskaste av allt är också att jag gör det! Precis som repliken i den låten som snurrar runt på radion för tillfället:
"... jag är apan som liknar dig..."
Till Norma J skulle jag vilja säga:
"Norma... ja, jag vet exakt hur du kände!".
Tänker ibland att om hon hade levt idag, varit i min ålder och vi två hade träffats... vi vore tvillingsjälar i mångt och mycket.
Usch, nu blev det ett blähä-inlägg igen. Jag som lovat att det bara ska vara glada, trevliga och käcka inlägg här i bloggen.
Men vad f-n! Ibland ÄR jag inte bara glad, trevlig, snäll och käck. Eller jo... Snäll, det är jag. Oftast alldeles för snäll. Till mitt eget förtret, för jag sätter allt som oftast andra före mig själv. Det är som om det är det mitt arma lilla obetydliga liv går ut på. Sätta andras liv och välmående framför mitt eget.
"Detärsådetärsåärdet", som en gammal bekant sa en gång för hundra år. Ack så sant dock:
"Detärsådetärsåär det!".
Den sista scenen som Norma gör, är när hon sjunger för Mr President:¨
"Happy birthday, to you. Happy birhday, mr President. Happy birthday to you!".
Efter det återfinns hon död. Endast 36 år gammal. Undra om hon hade kunnat åldras med värdighet och inse att det faktiskt finns ett liv efter det då hon enbart sågs som en sexleksak?
Jag hoppas att hon kände det. För visst hade det väl funnits någon av de alla
friarna hon hade som hon hade kunnat åldras tillsammans med?
Fått se "löven falla" och förundras över att det kan var vackert även på "höstens kant"?
Jag vill gärna tro det. Vill gärna tro att det någonstans funnits en "riddare på en vit häst" som hade räddat henne från den värld hon själv såg förfalla, där i spegeln.
Jag skulle vilja ge Norma Jean en kram och säga:
"Grattis", till henne. Bara sådär. Tror att hon hade blivit glad. Eller rättare sagt, VET att hon hade blivit det.
Därför säger jag det här och nu:
"Grattis Norma Jean! Du var jättebra, som du var. Oavsett hårfärg, med eller utan klänning. Som människa.. du dög som du var!".
 |
| Varför tror jag inte på att jag duger som jag är? |
Marily Monroe Norma Jean lycklig kär ensam böda campin nilla micke malte förälskad ensam vacker rik fattig mamma familj pappa wiwa
