Jaja, det gäller att hålla humöret uppe, trots att vintern håller ett stadigt grepp om vädret. Och jag har haft en "såndär" dag, ni vet...
besöksräknare
Åhhhh. Suck, puh…hjälp! Vilken dag alltså! Jag kokar över… jag får spasmer på en del människor… jag får krupp på maskiner… jag blir gaaalen på telefoner och jag behöver en stoppknapp. Kan någon säga var den finns. JAG BEHÖVER EN PAUS!!!
Okey, för att ta det från början. Det har alltså inte varit en bra dag. Vi hade ett avtalat möte på ett av stadens kontor. Där satt vi i väntrummet, efter en mödosam promenad för Micke som ju fortfarande är nyopererad. Då är det inte lätt att vare sig duscha, ta sig in i bilen och sedan ta sig dit man ska. För någon parkeringsplats i nära anslutning dit vi skulle kunde vi inte hitta.
Innan vi kom till mötet måste parkeringsavgiften betalas och jag sprang till automaten, medan Micke gick i förväg. Halvböjd som en gammal gubbe gick han, stackarn genom halva stan.
Jag stack in betalkortet i p-automaten. Tryckte på knapparna och väntade, väntade och väntade. Tittade på klockan, NU skulle jag vara mötet. Kortet poppade ut och på skärmen står: ”misslyckad transaktion”.
Jaha, in med kortet igen. På skärmen står: ”var god vänta” tick tack...vilken tid det tar.
Till slut ger jag upp men upptäcker då att mitt kort sitter fast!!! Jag får inte ut det. Hur mycket jag än drar och sliter, så sitter det fast! Vad gör jag nu? Väntar… väntar…
Tillslut står det något annat på skärmen, äntligen: ”redan betalt 25 kr”… Jaha, whats new? Kan jag få mitt kort då eller? Eller varför inte en liten biljett också, nu när automaten äntligen har fattat att jag betalat min p-avgift?
Nähä, ingen biljett och inget kort. Det enda jag kunde göra var att stå där och se dum ut. Och få sura blickar av dem som stod bakom mig också. Tillslut släppte den taget om mitt kort. Äntligen!
Jag fick ingen biljett men det sket jag faktiskt i. Nu var jag tvungen att springa till mötet. Micke och tanten vi skulle träffa undrade nog vart jag höll hus.
Väntrummet nästa. Där satt vi i över en timme! Ja, det är sant. Ingen kom! Vi sa till i receptionen men damen vi skulle träffa fanns inte! De ringde efter henne och var inne på hennes kontor. Hon var helt enkelt puts väck!
När det gått över en timme gick vi till bilen. Det var nu dags att hämta Malte på förskolan. Väl nere vid bilen upptäcker vi att det INTE sitter en lapp på rutan… hmmm… allt hade verkat mer normalt OM vi hade fått P-böter!
När vi kom hem, så började den där hemska telefonen gå varm. Alla ville ju veta hur det gått på mötet. En del ville bara prata. Andra ville berätta…
MEEEN jag orkar inte höra. Det kokar över i min hjärna. Vill bara hitta ”stopp-knappen”, så jag kan få en liten paus. Det är kaos i min hjärna och alla tankarna bara snurrar runt, runt och det blir bara pannkaka av alltihop.
Jaha… det var min dag det. En god vän till mig säger att jag ska försöka hitta något varje dag som är positivt. Efter noga övervägande, hittade jag två saker som är det. Om man nu inte räknar med att man har hälsan, trevliga barn, kläder på kroppen och allt det där andra klyschiga.
Nä, två små banala saker som gjorde min vardag liiite lättare:
1. Min bil behövde inte besiktas detta året, för den är för ny – skönt
2. Malte hade gjort ett jättefint pärlhalsband till sin mamma, som gör vad hon kan för att inte stressa ihjäl sig.
Nu sitter vi här, Malte och jag och lyssnar på Mora Träsk. Kanske är det just det som är ”stopp-knappen”? Förlora sig i textraderna till detta eminenta band. Ja, det är faktiskt rätt behagligt. Så jag sitter nog här en stund till med mitt fina halsband och sjunger till Mora T med Malte. Det är de små, små detaljerna i vardagen som är guld värda.
Kraaam n
besöksräknare Åhhhh. Suck, puh…hjälp! Vilken dag alltså! Jag kokar över… jag får spasmer på en del människor… jag får krupp på maskiner… jag blir gaaalen på telefoner och jag behöver en stoppknapp. Kan någon säga var den finns. JAG BEHÖVER EN PAUS!!!
Okey, för att ta det från början. Det har alltså inte varit en bra dag. Vi hade ett avtalat möte på ett av stadens kontor. Där satt vi i väntrummet, efter en mödosam promenad för Micke som ju fortfarande är nyopererad. Då är det inte lätt att vare sig duscha, ta sig in i bilen och sedan ta sig dit man ska. För någon parkeringsplats i nära anslutning dit vi skulle kunde vi inte hitta.
Innan vi kom till mötet måste parkeringsavgiften betalas och jag sprang till automaten, medan Micke gick i förväg. Halvböjd som en gammal gubbe gick han, stackarn genom halva stan.
Jag stack in betalkortet i p-automaten. Tryckte på knapparna och väntade, väntade och väntade. Tittade på klockan, NU skulle jag vara mötet. Kortet poppade ut och på skärmen står: ”misslyckad transaktion”.
Jaha, in med kortet igen. På skärmen står: ”var god vänta” tick tack...vilken tid det tar.
Till slut ger jag upp men upptäcker då att mitt kort sitter fast!!! Jag får inte ut det. Hur mycket jag än drar och sliter, så sitter det fast! Vad gör jag nu? Väntar… väntar…
Tillslut står det något annat på skärmen, äntligen: ”redan betalt 25 kr”… Jaha, whats new? Kan jag få mitt kort då eller? Eller varför inte en liten biljett också, nu när automaten äntligen har fattat att jag betalat min p-avgift?
Nähä, ingen biljett och inget kort. Det enda jag kunde göra var att stå där och se dum ut. Och få sura blickar av dem som stod bakom mig också. Tillslut släppte den taget om mitt kort. Äntligen!
Jag fick ingen biljett men det sket jag faktiskt i. Nu var jag tvungen att springa till mötet. Micke och tanten vi skulle träffa undrade nog vart jag höll hus.
Väntrummet nästa. Där satt vi i över en timme! Ja, det är sant. Ingen kom! Vi sa till i receptionen men damen vi skulle träffa fanns inte! De ringde efter henne och var inne på hennes kontor. Hon var helt enkelt puts väck!
När det gått över en timme gick vi till bilen. Det var nu dags att hämta Malte på förskolan. Väl nere vid bilen upptäcker vi att det INTE sitter en lapp på rutan… hmmm… allt hade verkat mer normalt OM vi hade fått P-böter!
När vi kom hem, så började den där hemska telefonen gå varm. Alla ville ju veta hur det gått på mötet. En del ville bara prata. Andra ville berätta…
MEEEN jag orkar inte höra. Det kokar över i min hjärna. Vill bara hitta ”stopp-knappen”, så jag kan få en liten paus. Det är kaos i min hjärna och alla tankarna bara snurrar runt, runt och det blir bara pannkaka av alltihop.
Jaha… det var min dag det. En god vän till mig säger att jag ska försöka hitta något varje dag som är positivt. Efter noga övervägande, hittade jag två saker som är det. Om man nu inte räknar med att man har hälsan, trevliga barn, kläder på kroppen och allt det där andra klyschiga.
Nä, två små banala saker som gjorde min vardag liiite lättare:
1. Min bil behövde inte besiktas detta året, för den är för ny – skönt
2. Malte hade gjort ett jättefint pärlhalsband till sin mamma, som gör vad hon kan för att inte stressa ihjäl sig.
Nu sitter vi här, Malte och jag och lyssnar på Mora Träsk. Kanske är det just det som är ”stopp-knappen”? Förlora sig i textraderna till detta eminenta band. Ja, det är faktiskt rätt behagligt. Så jag sitter nog här en stund till med mitt fina halsband och sjunger till Mora T med Malte. Det är de små, små detaljerna i vardagen som är guld värda.
Kraaam n
