forts. "Kan vi inte FK i helgen?" Jag borde få nobelpriset!

besöksräknare

Väntar på våren

Fortfarande hemma med magsjuka hela familjen. Jag säger ju bara det, om kräksjukan är den värsta uppfinning så är tvättmaskinen den bästa. Punkt. Roade mig lite att skriva fortsättning på det jag började på för några inlägg sedan. Ja, nåt måste man ju göra...
frortsättning följer på inlägget: "Kan inte vi få FK i helgen?",
De kvällar vi hade fått sova hos varandra, då var det fest. Det brukande vara Anna, Ulrika också jag. Ibland fick min lillasyster Anna vara med fast det gillade vi inte (f-låt Anna att du ska få det slängd i ansiktet... men så var de... ingen mer än jag förstod vad du sa, så jag fick agera tolk hela tiden). 
Vi ville bara ligga själva hela nätterna igenom och prata spökhistorier och hur snygga den ena och den andra på vår skola. För oj, vad det skiftade. Från att ha varit vrålkär på fm så kunde man typ hata honom på em. Den stackars killen var nog helt ordmedven om dessa känslor som löpte berg och dalbana och tur var väl det, för honom menar jag.
Ett annat störande moment stavas Hasse, Ulrikas storebror. Han brukade gömma sig i garderoben för att smyga på oss och se vad vi hade för oss. Det visste vi hela iden och ibland till och med teasade vi honom. Det var kul men vi erkände aldrig att vi tyckte det. Inte ens för varandra.
Just denna kväll hade i alla fall fått iväg alla störande moment och sänt den på egna äventyr.
Sovande blev det, av förklariga själ inte mycket av denna natt och det var två verkligt trötta flickor som kom till skolan därpå.Bäckaslövsslovan. Fast just som nån lärare passerade lade vi till vårt kamera-leende vi kunde, för att verka fullkomligt normala och nickade artgt:
"Goddag syslöjdslärarinnan!", nästan i kör.
Hon nickade tillbaks med en sträng blick under läsglasögonen.
På lektionen var jag precis som vanligt. Ingen skulle ha märkt något. 
På schenat stod det Kemi. Vi hade en tant där som hade så många rynkor som jag aldrig hela mitt liv har sett. Tänkte att om hon skulle ha varit en hund, då måste hon ha varit en såndär rynkig sak utan näsa. Pinekines?
Hur som helst... någon hade sett mig. För när jag kom hem stod både mamma och pappa och mötte mig som en parad i köket. Anna gömd bakom pappas ben. 
"Särkert Kemi--tanten", tänkte jag tyst för mig själv. Vilket jag tydligen inte gjorde för mamma sa med sträng röst:
"Ja, hon har ringt. Det är något vi måste prata om!"
Det kändes som att gå in i en domsal. Jag som offret och de andra som skulle döma mig. Men jag hade ju inte gjort nåt fel! Fattade ingenting. Mamma var den som bröt tystnaden:
"Nilla, vi ser att det är något. Är du trött? Är det någon som är dum mot dig i skolan? Har du några kompisar?
"Ååhh", var det enda kloka jag kunde komma på. "Det är ju inget, säger jag!."
Tripp, tropp, tripp upp till mitt rum. Pang i dörren också en pang till för säkerhet skull. Slängde mig på kudden och grät. Mumlade mellan mina snyftar...
"... nobellpriset.. ja. Det hade jag nog lätt kunnat ta hem..."

Har jag brutit mot nån av de 101 lagarna idag - igen!

Tror min skådespelar-karriär började långt innan jag var tonåring, fast det yttare sig på andra sätt bara.
En liten tanke bara: undra om du präglas av den serie-figur du tyckte bästa om när du var liten? Tja, pappa måste ju ha blivit Karl-alfred (stora armar, pyttesmå ben), Malte hade ju blivit det där "monstret" i legogubbarna som skulle rädda världen med sitt snurranste spö.
Jag då? Hmm.. få se nu: liten, inte sådär värst vacker men söt, tycker om sött och vill att ALLA SKA VARA VÄNNER? Ja, just det... jag läste Bamse... om någon nu undrade. Intressekubben antecknar, förstår jag ;)
Fast du... Om du trodde att historien om detta var klar här, så kan du slå dig i backen. För det är det INTE. Det var bara en parentes såhär i "mag-onts"-filosoferande. Så:
... fortsättning förljer!

-