"Ska vi ha FK till helgen?"

besöksräknare

Gissa vem som är jag? Sista barnkalaset mad barnen på vår gata.

När jag var liten bodde vi en ett vanligt hus på Teleborg. Vi flyttande från vårt fyra-rummare på sörders höjder och byggde nytt. På den tiden var detta lite av vad de som hade det gott ställt som gjorde (och är kanske så idag med). Vi hade stått längst i kö och fick välja var på områden vi skulle bygga. Det fick bli hörnhuset. Dels hade det störst trädgård och minst insyn. Vi hade bara cykelvägen utanför och oj, vad vi var uppspelta för detta hus. Vi valde tapeter, vilket rum som skulle bli mitt och vilket som skulle bli Annans (lillasyster). Jag fick det största och hon det minsta. Jag skulle börja fyran och hon var bara en liten plutt än sålänge (8 år).
Vi var där varje dag och inpektierade vad som byggdes. Jag i mina vita  trätofflor med Phelefanten på och med höga klackar (det var mode då) och en kortkort klänning som var grön med rosa stora hjärtan på. 
Du kanske förstå att detta var på sena 70-talet. Vi hade en bild av att det skulle bli det vackraste huset minnene. Så stolta var vi! Jag skulle äntligen bli en av de där tuffa tjejerna i klassen som bodde i hus och inte en av de tu (jag, Anna och Ulrika) som bodde i lägenhet. Med lite sorg hade vi suttit och pratat och svurit ed på att vi skulle fortfarande vara kompisar, trots att jag gjorde denna rokad.
Huset blev klart. Det  såg ut som en låda! En polkafärgad hyreshusbox som skulle kunna stå i vilken småstad som helst, sådana som byggherrarna har rest med samma finess som ett uppsträckt mittenfinger, ett hån mot fantasin. På utsidan gallerrandiga små altaner som gjorde att huset såg ut som om det visar ständerna när man tittar på det på långt håll, utanför kladdiga sopnedkast som luktar brun banan. Fast det gjorde inget. Vi hade äntligen fått ett hus och det var det viktigaste.

Snart skulle vi inte bo i hyrehus längre (detta är dock i vackra Eksjö, där min mor kommer ifrång).

I min stad vinns allt, från Hårfrisör, blibliotek, A-lagare på bänken på torgen. Polisen försöker köra bort dem, jag ser det från mitt fönster i skolan men efter några timmar är de raggiga fyllona där igen. För mig får de gärna vara här. Jag har lärt mig att alla har rätt all leva, även de som har deformerats av samhället.

Visserligen hade min händige farfar och farmor byggt en stuga på landet. Fast där fanns ingen skola och barn men det var ett jättehärligt ställe att slappna av på. För alla utom för försfar så, då som var i spikartagen mest hela tiden;)

Nu, när vårt hus var klart innen i staden tillhörde vi plötsligt mellanklassen för  utåt sett hade vi flyttat ett snett uppåt. Nu var jag tjejen som bodde i hus och nu kunde de tuffa tjejerna komma fram till mig  och fråga, med bedjande ögon:
"Kan vi inte ha FK till helgen?"
Jag visste inte då vad det betydde (inte ens att försäkringskassan hade den förkortningen;) så jag svarade med viss tveksamhet.
"...eh... ja, det kan vi väl..." 
Men jag var trogen mina kompisar Anna, Ulrika och jag (vi handå någongsorts outtalad treenighet som inte gick att bryta). Så jag utgick från att de skulle få vara med.
Frotsättning förljer... om du är intresserad.

treenighet mellan bästisar är så hälrig att ha. Böda nilla har här skrivit om hur det är att vara mellanklass när man är liten men komma upp ett snett. Se A-lagarna på bänken utanför men ändå tycka att alla har en plats här i världen. Nu ska hon ha FK det betydet föräldrafritt och det har hon ingen aning om. Undra hur det går. Det är inte lätt att bara liten och barn och sträffa på de tuffa killarna och tjejerna i klassen. Kärlek mellan barn akn se ut på många sätt