"Over-knee!" Nu igen?

besöksräknare

"Oh la´ fashion... we are the good folk´s nd we coming to town... beep, beep!"

I mitt huvud sjunger Bowie på den gamla slagdängan. Fick låten på hjärnan då vi satt och pratade över en kopp kaffe, mina tjejkompisar och jag. 

De läser, eller snarare tittar på olika bloggar som handlar om mode. Det är ett konstigt fenomen, det där kan jag tycka. Vem bestämmer vad som ska bli modernt eller inte? Köper inte att det är de där Parismodellerna. Som de ser ut! Pinnsmala som anorektiker stapplar de ut på catwalken i de mest lustiga kreationer. En efter en går de, oftast utan bh och tuttarna hängandes långt ned på magen. Inte har jag sett någon i min närhet gå omkring sådär! 

Här snackar vi mode... eller skulle du gå ut  med ett pianofodral på dig?

Då tror jag snarare på att vi (ibland omedvetet) blir inspirerade av det vi ser omkring oss. Oftast av folk vi gillar och ser upp till men även av tidningar och film. Ja, just det.. ifrån bloggar!

Jag gillar också att posa, det har väl ingen missat vid det här saget?

När jag sitter och skriver tittar Malte på "Fem myror är fler än fyra elefanter". Precis som jag gjorde när jag var liten. När jag slänger en blick på teven råkar jag få syn på Ewa Remaeus och slås fortfarande av samma tanke jag hade som barn:
"Vad snygg hon är!"

Åh, Ewa!!

Tror nästan jag var lite förälskad i henne och är nog så än idag. Fast nu ser jag med vuxna ögon. Kan inte sluta kolla, det är ju bara såå mycket 70-tal över hela programmet! Ewas slarvigt uppsatta hår och kläderna. Det får mig att minnas hur folk i min närhet såg ut då. Med korta t-shirts som knappt nådde till naveln och utan bh. Kortkjol matchat med kanelbruna läderstövlar.
det är nästan precis som vi vill se ut med dagens mode! Vi tycks att gått runt i nån sorts cirkel. Det verkar faktiskt som att allt kommer igen.
Synd bara att jag inte sparade de där "over-knee" stövlarna i lackerad plast. De som jag klädde ut mig i när jag som liten flicka stod framför spegeln med Ulrika, min bästis. I bugg-doftande tuggummi och mycket läppglans. Den provisoriska micken vi gjorde av en penna och mammas aluminiumfolie. Där stod vi och mimade till "Dancing queen" av ABBA.

Dessa mimar fortfarande - i vuxen ålder.

Det är vad jag tänker på där vi sitter och kollar vidare på programmet. Malte med sina barnaögon och jag med mina vuxna. Och trots att det gått så många år sedan jag själv var barn så skrattar Malte på precis samma ställen som jag en gång i tiden gjorde.
Det verkar inte ändra sig nämnvärt. Humorn har vi som gemensamt, oavsett om vi är barn eller vuxna. Det är bara kläderna och modet som ändras med tiden. Kanske ska ta och spara mina gamla kläder till mina barn? Fast så tänker jag som vi alltid verkar ha gjort:
"Vem vill ha mina gamla trasor?"
Nej, sänder dem till röda korset. Där kommer de mer väl till pass, kanske hos något litet fattiagt barn i Norge eller nåt.