Känner mig plötsligt så skamsen...

räknare
besöksräknare
Maltes visar hur de olika känslorna "ser ut!"
"Åh, där är ju den... och den!", tjoar han förtjust. 
Verkar som om Malte letat efter varenda grej som jag städar fram från förrådet.
Vi var hemma och vabbade, därför blev detta gjort.
"Du har inte har frågat efter den på ett år, då är det väl okey att vi säljer den?", svarade jag.
Han tittar på mig uppifrån och ned, liksom som om han synade mig.
"Säljer den?", frågade han och såg ut som om jag skulle vara helt ur vettet.
"Varför i hela fridens namn ska vi sälja den? Tänk om jag plötsligt vill ha den då?!"
Tror knappast han skulle vakna en morgon och plötsligt vilja ha den där gamla saken.
"Det är ju en bebis-skallra!", försöker jag förklara.
"Du är ju stora killen nu!" fortsätter jag fast den kommentaren verkar inte bita alls.
Efter en stund hör jag honom mumla:
"Har väl ingen betydelse heller".
Plötsligt får jag dåligt samvete för han låter så skamsen.
För det har det ju faktiskt inte, saker kan symbolisera så mycket för oss.
Grejer som annars inte betytt någonting kan plötsligt väcka minnen till liv.
När jag ska pussa honom i sömnen till kvällen känner jag något hårt under kudden.
Det är hans skallra. 
Hans lilla pojkhand håller så hårt om den och jag inser att det är inte bara är jag som tycker att tiden går för fort.
Vi har nog alla har nog lite svårt att hänga med ibland.