Stinsen brinner!


räknare
besöksräknare

Farfar var stins till yrket men även i sitt hem, kan man säga. Han hade nämligen byggt upp ett helt tågsamhälle, nere i källaren. I pannrummet närmare bestämt.

Minns att när jag gått ner för den branta trappan som ledde nertill det dunkla rummet, möttes man först av ”det otäcka monstret”. Det var grönt, stort och såg verkligen läskigt ut. Till ögon hade det två stora bultar, näsan bestod av någon sorts knappar och mätare. Munnen var en fyrkantig lucka, med järnstänger till tänder.

Ur munnen på det gröna monstret, rök det. Eftersom farfar hela tiden envisades med att mata monstret med vedpinnar. Bara för att hålla elden vid liv därinne så att monstret kunde fortsätta att bröla.Ibland började det att tjuta något förfärligt. Då brukade farfar rusa nerför den branta trappan. Snurra på någon liten knapp och knacka med nageln på rutan, där visaren var inunder. Han blev inte lugn förrän det där dova, brummande ljudet blev som vanligt igen.

Jag tyckte det var hemskt otäckt att gå ned för den där trappan till det hemska monstret. Trots att farfar hade ett annat namn på monstret, han envisades med att kalla det för ”pannan”.

Jag tyckte inte alls att monstret liknade någon panna. Nä, hur noga jag än tittade, när jag nu vågade titta, vilket bara brukade vara någon sekund då och då, kunde jag inte förmå sig att få monstret att likna nån ”panna”.

Jag tyckte tvärtom, att monstret knappt hade någon panna alls. För direkt över ögonen, var det ytterligare ett skåp. Det såg ut som någon sorts hatt eller mössa. Lika grön och hotfull som monstret självt.

Det var något annat därnere, som var så härligt. Det var som en helt annan värld. En minivärld. Hela Växjö stad hade farfar omsorgsfullt byggt upp. Med gröna dalar, små pyttemänniskor, små pytteaffärer.

Hjärtat i landskapet, var såklart hans kära järnvägstation. Detta lekte han med när det var kväll. På nätterna drömde han säkert om samma gamla järnväg, det är jag nästan säker på.

Allt var noggrant och pilligt gjort. Att ett barn, som jag skulle få leka med det, var det inte tal om. Fast det gjorde inget. Inte för att jag tyckte det verkade lockande. Nä, det där tåget, det gick ju bara runt, runt, runt och sedan var det liksom inte mer med det.

Nä, det var inte det som var så mysigt där nere i källaren, vilket farfar förmodligen trodde. Det som fascinerade mig, var att jag tyckte så mycket om att titta på farfar, när han lekte. Han blev liksom som en annan man när han kom ned till sitt kära tåg.

Jag brukade titta i smyg på honom när han tryckt på knappen, så att tåget tjöt och började så sakta snurra runt. Då trodde farfar att jag tittade på tåget, precis som han. Ögonen lös medan munnen fick ett snett leende av förnöjsamhet.

Så där som bara han kunde le. Min älskade farfar. Då kunde jag glömma bort monstret som fanns, där precis bakom oss. Det enda jag såg då, var farfar som trots sina gångna år, liknade en liten, liten pojke. Inte äldre, än vad jag själv var då.

Kraaaaam n

Det slog emot oss som en vägg. Jag bara stannade till… tittade mig försiktigt omkring, efter att första chocken lagt sej.


räknare
besöksräknare

Vi hade precis passerat skoavdelningen på Maxi. Listan var högsta prioritering och jag kollade noga efter mjölk, ägg och en och annan god yoggie.

Det var då det hände! Det slog emot oss som en vägg. Jag bara stannade till… tittade mig försiktigt omkring, efter att första chocken lagt sej.

Jodå, alla runt omkring mej stod som förstenade de också. Vad hände?

Vad var det då som hände? Jo, det ska jag berätta för er nu…

Farbrorn i den gula arbetsoverallen gick förbi mej. Det tog nog någon sekund… sen slog den till. LUKTEN!!!

Då talar jag inte om en liten odör, som kanske kan komma om någon inte råkat duscha ordentligt eller glömt att ta på sig deodorant. Hör upp nu upp alla ni som inte gör det. Man MÅSTE använda det. Det går alltså inte an utan, så är det bara.

Hur som helst… denna man i den gula arbetsoverallen. Han stank. Man känner faktiskt om det är ny, fräsch svett eller om det är sådan där unken, gammal svett som… ja, har faktiskt inte ord för hur denne man luktade.

Folk stod som förstenade inom en area på 15 kvm. De gick stora omvägar så fort de började bara ana att mannen var i närheten. Denna odör spred sig som ett tjockt täcke, där han gått.

Jag säger bara det;

”Det borde vara FÖRBJUDET att vistas ute bland folk om man inte sköter sin hygien!”

Okey, det kanske låter som hårda ord, för att komma från mej. Fast med handen på hjärtat; tycker inte du det?

Inte är det väl för mycket begärt att tänka lite på sina medmänniskor? Lite tvål och lite sunt förnuft räcker… också deo. Klar! Det är inte svårare än så, faktiskt.

Jag blev nästan arg, när detta hände mej, på Maxi. Ryser fortfarande bara av tanken. Nu vet jag ju att endel har problem med kraftig armsvett, men här handlade det om armsvett gånger hundra.

Det blev jobbigt efter ett tag, att hålla andan. Försökte vika av mot kassorna för att behålla sansen.

Där gick farbrorn i den gula overallen runt och hade inte en aning om hur han luktade och vad han utsatte sina medmänniskor för, tror jag.

Han gick där med den lilla korgen i handen och plockade helt oberört ned både ärter, bruna bönor och en och annan godispåse.

Jag kom bara hem med min lilla knyckliga papperslapp och på den står fortfarande hela inköpslistan.

Får försöka handla igen i morgon. Bara inte farbrorn glömt nåt och också ska dit.

Kraaaam

Gamla älskade barn



räknare
besöksräknare

Mjuka dun smeker mot min mun. Goda saker med smak av sötma, möter min gom. Frisk luft och njutningsfulla ljud omger mig. Hela min värld känns varm, mjuk och kärleksfullt upplyftande. Men snart är det dags… Snart ska jag knuffas ut över kanten, kanske för att falla rakt ned mot en säker död…

Om jag inte gör rätt… och vad är det som är rätt? Ja, det är det som jag måste komma på alldeles själv. Att leva är inte alltid lätt. Vi måste få ha våra fel och brister. De blir synliga när det är dags att visa vad vi kan och vad vi kanske har svårt för. Fast övning ger färdighet, heter det. Visst är det så sant som det är sagt.

Den gamle mannen som sitter försjunken med en papperspåse i hopp om att den ska dölja flaskan. Det är kallt omkring honom och vinterkylan biter i hans röda kinder. Omvärlden rör inte honom, han är inte delaktig i den. Den betyder inget för honom och han betyder inget för den.

Fast hans röda äppelkinder har en gång varit små och någon kärleksfull människa har kanske kysst dem och nypt dem. Han har varit någons lilla barn en gång i tiden. Hans mamma kanske vårdade honom ömt. Ammade honom och önskade honom allt gott här i livet.

Vad var det som gick fel för honom? Är det omvärlden som gjort honom till vad han är idag? Den omvärlden som inte betyder något för honom och han inget för den? Eller gör han det? Var det så enkelt att han bara inte förstod den?

Hans mor är för länge sedan borta. Nu sitter han där med hukad rygg och böjt huvud i vinterkylan. Med blicken på en flasköppning medan omvärlden springer obemärkt förbi. Gamla älskade barn… Vad tänkte din mamma på när du var barn?

Äntligen är det min tur. Nu har tiden blivit mogen för mig. Jag har våndats, längtat och väntat på detta hemska men ändå härliga ögonblick. Mina ögon har öppnats och jag känner solens strålar som lyser upp min väg. Mina bröder och systrar knuffas, en efter en utför stupet av våra föräldrar. Kan tyckas hårt men är bara en älskvärd handling. Eller är det av instinkt?

Jag känner en buff mot min bak och sedan faller jag. Faller och faller. Allt gick så fort. Det är nu jag ska lära mig… Nu eller aldrig… Det är nu jag ska förstå. Så att det inte blir försent för mig med. Därnere vet jag att de hårda klipporna finns och kommer jag dit blir det en säker död.

Fast jag ser dem inte. Jag faller runt, runt och allt jag hör och ser är ett blurr av ljud och ljus. Jag tar ett djupt andetag, sträcker på mig och med ens har jag fått ut mina vingar…

Jag svävar… jag flyger. Allt är bara underbart. På mindre än en sekund vändes allt från en obegriplig mardröm till en underbart, ljus, vacker och härlig verklighet. Jag lutar mig lite åt vänster och sedan åt höger. Nu har jag all tid i världen att öva mig på detta.

Hur gör jag när jag svänger? Jaha, det var så. Hur gör jag för att komma uppåt, nedåt eller åt sidan? Nu är det bara roligt och livet har plötsligt fått en mening. Nu vet jag vad som är upp och vad som är ned.

Solen skiner uppifrån och se där kommer mina älskade föräldrar och ler ömt mot mig. Jag följer efter dem en stund och vi samlar in alla mina syskon. Vi har alla klarat oss, all utom en som ligger livlös nere vid trädets kant.

Fast det finns ingen tid till att sörja. Våra föräldrar leder oss till en bänk där en äldre man sitter hukad över en papperspåse. Han har ätit en kringla, somnat av ruset som han fått från innehållet i flaskan och tappat kringlan. Den har blivit till små smulor som vinden har burit ned till marken under bänken. Vi mumsar i oss i solskenet och blir mätta och mår bra.

Den enes död blir den andres levebröd, var det inte så det hette? Min mor ser ömt på mig och kvittrar glatt:

”Gamla älskade barn”.

Hon ler. Det syns att hon är stolt över mig och jag känner mig älskad, uppskattad och förhoppningsfull. En dag vill jag bli som hon. Kanske träffa någon annan liten fågel, som jag kan få ungar med. Föda upp dem och lära dem lita på sina egna små vingar.

Jag vaknar till av att Sture, katten smeker sig mot mina ben. Oj, jag hade visst somnat till i solskenet.

Jag ligger kvar en stund och lyssnar på den lilla fågeln som kvittrar i trädet ovanför mig. I min trädgård, i mitt liv.

Fågeln tittar ned lite snett på mig, precis som om den försökte säga mig något. Var det den som fick mig att drömma att jag var en fågel, med allt sitt vackra kvittrande?

De två fåglarna, mamman och den lilla ungen sjunger glatt i kapp med varandra och flyger om varandra som om de lekte.

Ja, sådant är livet också. En del går det bra för och andra inte. Vi kan bara som föräldrar njuta av våra barn, lära dem allt vi kan och helst lite till.

Viktigast av allt, det att lära dem våga lita på sina egna små vingar… Så att de efter att det gått nedåt, bara går upp, upp, framåt och åt sidan. Fast aldrig ned i stupet.

För alla är vi eller har varit någons små ”älskade barn”…

Ordning eller reda?



räknare
besöksräknare

Japp, det har varit ömsom regn och ömsom sol idag. Vi har roat oss med att rita, Malte och jag.

Igår kväll lyckades jag med konststycket att rensa alla mobilnummer från min telefon. Nu finns bara ett nummer kvar, som jag lagt in.

Ja, det är sant, alla mina nummer försvann. Alla bilder också. Alla utom ett. Dock så är hela världen inte rasad för det. Bara det att jag fick mej en liten funderare, faktiskt. Endel människor har man bara kontakt med genom mobilen. Vad gör man då om man raderar numret? Jag kom fram till att då får man väl vänta och se om vederbörande hör av sig. Annars var det nog inte någon viktig kontakt.

Vet du vad? Det känns faktiskt rätt skönt. Ungefär som när man rensar en gammal garderob. Eller när man städar garaget. Samma känsla. Man vet att det är rent och snyggt därinne och det rensar liksom ens inre med.

Folk som kommer hem till mig ser ett vackert, välordnat shabby schick hem. Ett hem med ”själ” i, som någon sa. Vilket jag egentligen tycker att varje hem borde ha.

Alla brukar säga att jag är så duktig på att hålla det rent och snyggt. Jag älskar känslan av ett nystädat hem med nyplockade blomster på bordet.

Nu ska jag dock avslöja en hemlighet. Överallt där jag har bott har det blivit ett rum med ”bra att ha-grejer”. Där har jag saker som jag inte vet var jag ska förvara dem.

Fast nu när jag tänker efter, har det nog alltid varit mer än ett rum. Plus garaget då. Det går inte att komma in i det. Någon bil som ska stå där, är det inte tal om.

Visserligen gör jag lite tappra försök att hålla ordning i dom där förråden. Fast det konstiga är, att det blir bara likadant efter en tid. Nu talar vi inte om någon lång tid. Nä, någon månad, sådär.

De där stackars rummen, som ingen annan får gå in i. Bara familjemedlemmarna då. Som för övrigt brukar svära en ramsa på typ minst två hela meningar om de nu, mot all förmodan, måste hämta något där. Alla går och drar sig för att ens tänka tanken att försöka.

Det brukar sluta med att någon öppnar dörren, tittar uppgivet på alla saker, för att sedan bara stänga dörren igen. För är man inte väldigt fast besluten, över att börja slåss med allehanda kastruller, videoapparater, krukor, lampor och nästrimmrar, är det bara att inse att det är lönlöst. Stäng dörren och svär ramsan.

Denna ramsa brukar, av någon underlig anledning, alltid innehålla mitt namn. För det är jag som lägger in sakerna där.

Här har jag dock ett viktigt inlägg, som de övriga familjemedlemmarna inte håller med mej om.

Jo, för hade jag inte slängt in allehanda kartonger, batterier, verktyg, gamla biltidningar typ ”bilmodell a´la 40-tal”. Urfula gamla samlade verk av nationalencyklopedin, typ 80 stycken, ofta likadana, stora kartonger… igen, som jag ABSOLUT inte får slänga, för ”de kan ju vara bra att ha” (citerade Micke här).

Ja, då hade hela vårt hem, sett ut som de där stackars arma rummen. Som nu måste agera förråd. Så det så, punkt. No discussion. Comprente? Yes! Det är faktiskt sant.

Så, mitt vackra shabby chick hem, med själ ska fortsätta få vara det.

Det innefattar alltså, att det i framtiden fortfarande kommer att finnas förråd i mitt hem.

För någon ful gammal tidning typ ”Dustin”… som för övrigt är den fulaste tidningen som gjorts, tycker jag…tycker inte Micke, som envisas med att lägga den fullt synlig på toaletten. För att han måste ha något att läsa när han sitter där.

”Den är väl inte ful?”, säger han och håller i tidningen som om den vore av guld och förstår inte alls vad jag menar.

Varför gör de den så ful, undrar jag? Skulle det vara för mycket begärt att inte trycka den på grått, trist och strävt papp? Då hade jag kanske övervägt att låta den vara framme… där på toaletten.

Eftersom den nu är så ful och eftersom jag absolut inte får slänga ett enda exemplar, så åker den in i ”bra-att-ha-rummet”, när Micke har läst ut den. Säg mej, VAR annars skulle jag lägga dem? De skulle vara travade på en hög som vid det här laget vore en si sådär tusen meter upp i luften. Var har man plats för ett sånt torn? Inte på toaletten i alla fall. Nä, de får sin plats ni vet var.

Så det är inte konstigt att jag måste få ha de här rummen. För att Micke och alla andra av mina familjemedlemmar har en tendens att spara precis allting. Ja, ett tag var det till och med så illa, förstår ni, att Micke fick för sig vi skulle spara på alla yoggiebägare. Ni vet, de där små som man kan stapla på varandra i plast. Han fick för sig, att de kunde ”vara bra att ha”. Ja, det finns säker nåt man kan ha dom till, men inte i mitt hem. Jag tänker inte ha en massa yoggibägare staplade i mina alla köks-skåp. Jag har saker där så det räcker, tack.

De fick åka in i de där ”bra-att-ha-rummen”, de också. Ni ser… det är mest Mickes grejer och sonens golfset och andra sonens draksamling. Samt tredje sonens alla urväxta kläder och leksaker.

Okey… det kanske ligger en och annan vacker kruka där också. Som är bra att ha.

Kraaaaam n

Omvägar


räknare
besöksräknare

Drömmar. Vet du.. jag tror på att vi måste få drömma. Få planera bara för att sedan kanske gå lite ”vilse” och ta det som det kommer.

Är det inte ofta så? Även om drömmarna inte alltid införlivas. Då kan vi senare återvända och titta på vad det var vi drömde om. Se på det med nya ögon. Det behöver inte nödvändigtvis vara med ledsna ögon, för att vi inte lyckades ro iland med en dröm vi haft. Nä, vi kan välja att se på det med andra ögon. Kanske av vemod, kärlek eller varför inte av vishet?

En annan sak, jag tror det är viktigt att våga ta, kallar det ”risker” eller vad ni vill, i livet. Det är viktigt att tillåta sig att våga gå sin egen väg. Tro nu för guds skull inte att jag säger att det är lätt för det. Nej, det är en helt annan sak. Men jag tror ändå att man måste försöka, att våga gå sin egen väg.

MIN väg, den kan nog ses av andra människor, som en ”omväg”. Med detta menar jag att jag gjort saker i mitt liv som kan ses av andra som ologiska.

Jag tar ett exempel… minns när det var en tid då jag jobbade 120% och andra sa åt mej att jag var tvungen att ta det lite lugnt. Folk rådde mig att varva ned, för att jag inte skulle gå in i väggen. Vad gjorde jag då? Jo, anmälde mig till ännu en 40 poängskurs på heltid på Universitetet... samtidigt som jag fortsatte jobba i samma takt!

Varför gjorde jag så? Jo, för här fick jag möjlighet att fördjupa mig i något annat och det gjorde att jag kunde koppla av.

Det som av andra människor till en början sågs som en omväg, blev tillslut något bra.

Kontentan av det hela har blivit att jag nu efter fem år kan skörda frukten, i form av en magisterexamen.

En annan dröm jag har, för du förstår, här är en tjej som inte nöjer sig med bara en dröm. För då kan det ju hända att i alla fall en av dem går i lås.

Å vet ni, jag tror att vi alla tar små omvägar här i livet. Gjorde vi inte det skulle vi missa så otroligt mycket.

Mitt motto vad gäller mitt egna lilla liv, här på jorden är:

”Jag kom till ett vägskäl. Vägen delade sig åt två håll. Jag tog den ena vägen. Det gjorde hela skillnaden.”

Kraaam n