I bara mina underkläder





Ja.. här är jag i bara underkläderna;)

räknare

besöksräknare

För tillfället är jag väldigt rastlös av mig. Jag, som annars är väldigt lugn, glad och avslappnad med min tillvaro. Alltså nu kanske inte alla uppfattar mig som lugn… men ändå.

Självklart så är det så att det är våren och sommaren jag väntar på. Jag vet det. Känns som jag precis snart ska starta i ett löplopp. Har laddat mig till tusen. Slagit mig på kinderna, som de där löpflickorna i tv gör. Taggad till tusen nu. Ställt mig i startposition. Men startskottet går aldrig av. Det är enerverande!!

Behöver så väl den där värmen. Solen, grönskan, luften, ljudet och känslan av sommar. Längtar så efter att få utlopp för alla mina känslor. Måste få ut dom. De ligger därinne och bara trycker på. Känner mig som en laddad kanon. Jag vill spricka ut i blom… och det nu!!!

För att få utlopp för all min inre oror, vill jag ge mig ut i min trädgård. Ut i mitt potatisland. Jag vill så, rensa, plantera, gräva, vattna.

Andra kan säga till mig: ”Men Nilla, varför ska du ut och stressa med att hålla ordning i ditt land, nu när du har det så rörigt runt dig annars. Skit i det nu”.
De som säger så, de har inte fattat alls. Ni förstår. Jag har upptäckt att när jag jobbar med jorden, när jag sitter där… i mitt land och låter solen värma min kropp, känna den torra jorden mellan fingrarna, känna de solvarma stenarna under mina nakna fötter. Bli svettig, kunna ta av mig till bara underkläderna, utan att bry mig. För ingen ser mig där… i mitt land, i mitt Ingemansland… i min ekdunge… i mitt paradis, ändå.

Det är då… när mina händer rör sig konstant… som jag också stannar kvar. För det är där… i allt ”görande” som tiden försvinner. Och tanken. Ibland till och med känslan. I görandet finns bara görandet.

Trädgårdsarbetet är i mångt och mycket monotont och mycket går på rutin. Mina händer vet vad de ska göra själva och jag behöver inte tänka. Och jag kan glömma bort mig själv för en stund. Är så hjärtligt trött på mig själv. Och att få glömma bort mig.. om så för några timmar, är så befriande. Så skönt!

Precis så är det också när jag skriver. Det kan vara här i min blogg. Det kan vara en låttext. Det kan vara när jag målar, mina tavlor, mina små project i huset, ute i trädgården. Det kan vara när jag spelar piano. Och det kan definitivt vara… när jag sluter mina ögon, har hörlurarna på mig. Och jag bara kan få flyta iväg i musiken och få sjunga. Det är precis samma känsla… och jag känner att jag måste få ha den nu.
Detta är ett helt kravlöst tillstånd. Och jag ser det inte som ett ”måste”.

Men hela denna långa vintern har jag laddat för våren. Nu måste min laddning få komma ut. Annars spricker jag. Hela vintern har jag saknat detta ”bara varadet”… som jag upplever… där i mitt ingenmansland… i min ekdunge… i mitt paradis på jorden. Nu är mitt behov av detta enormt.

Ja, nu vill jag känna jorden mellan mina fingrar. Bli så varm och svettig så jag bara måste slänga av mig till bara underkläderna. Utan att bry mig… för ingen ser mig… där i mitt ingemansland ändå.

Kraaaam Nilla

Ps. …och extra bonus av allt detta rensande blir ju att: 1. Det blir fint i landet och 2. Jag blir ju (om möjligt) en ännu vackrare Nilla, solbrun och fräsch av solens strålar, tihi