Är du dum på riktigt?

räknare
besöksräknare

Vaknar av att telefonen ringer. Rättare sagt, vaknar av att Micke säger till mig att svara. Jag fattar ingenting! Vad då svara? Sov så djupt att jag inte ens hörde telefonen.

I luren hör jag en pigg jobbarkompis som undrar var jag är? ”hemma!”, svarar jag med sömndrucken röst. ”Har du glömt att du skulle vara här?”, säger min kompis. Shit, har försovit mig! Upp som en pil. Micke också.

Vi renoverar badrummet nere, har bara ett pyttelitet krypin till toalett på övervåningen. Det är så litet att jag får gå baklänges in och sätta mig på toaletten.


Micke har fått för sig att han måste tvätta håret alltid innan han går ut. Annars ser det ut som om han har haft smör i det. Faktiskt håller jag med. 


Sture tycker med att det är viktigt att tvätta håret varje dag


Jag inser, att det är lättare att duscha i kabinen som farbröderna som renoverar har satt upp i vår tvättstuga. Den ligger i anslutning till vårt kök. 


Det gäller alltså att duscha när farbröderna inte är här. För kabinen är nämligen genomskinlig. Ibland undrar jag om de gjort det med flit. Skojjar. 


De som renoverar kan dock komma lite när som på dagarna. Utom på kvällarna då. Det är då jag passar på att duscha. Dessutom tar mitt långa, tjocka hår ett halvt sekel på sig att torka.

Nu hade alltså Micke tryckt in hela sitt huvud i handfatet. Hur han lyckades trycka in det mellan själva vattenkranen och botten, är för mig helt obegriprigt. Han kanske är som Barbapappa och kan forma sig lite som han vill?

Hur som helst. Hela handfatet var fullt av Mickes huvud. Inte en endaste lilla vrå som jag kunde använda. 


Fick borsta tänderna stående bakom. Samt försöka pricka in så att inte Micke fick tandkräm i håret. Det lyckades inte. Det kom en klick i håret. Sa inget men ville inte börja bråka såhär på morgonen om det. Han har fortfarande inte sagt något. Undrar om hans jobbarkompisar såg det?

Shit var kallt det var. Svinkallt!
Sedan på med mina kläder och snabbt in i bilen. Åh, vad kallt det var. Svinkallt! 


Måste ha min huva på mig i bilen, trots att jag har värmen på för fullt. 


Min huva är mjuk och go. Tänker ha den på mig typ hela januari, februari och lite in i Mars med, om det ska envisas med att vara såhär kallt. 

Och mörkt. Om det ändå bara ville komma lite snö, skulle det bli mycket ljusare. Som det är nu, är det mörkt som natten mest hela dan.  

Först är det morgon.Sedan blir det gryning och jag väntar bara på att det ska bli dag.
Fast det blir aldrig det. För rätt vad det är, så är det lika mörkt som på natten. Inte konstigt att folk får depressioner. Vi irrar omkring i mörkret som små blinda mullvadar eller nåt.

Anländer efter typ en kvart och får varmt kaffe att värma mig med. Vilka snälla jobbarkompisar jag har. De månar om lilla mig.

När jag kommer hem, tar jag på mig joggingkläderna och sticker ut en runda. Får ju passa på medan den lilla strimma av ljus som finns. Vill ju inte bli påkörd av någon bilist i mörkret.

Jag springer långt. Får in det där flowet, som de vana joggarna pratar om. Faktiskt. Det är riktigt skönt och avkopplande, hur konstigt det än låter. Springer hela sträckan utan att behöva stanna. Känner mig duktig.

Efter den sköna duschen, sätter jag mig vid köksbordet med en kopp kaffe.

Ja, efter duschen hann jag ju lägga in en maskin tvätt, mata diskmaskinen, skura toalettgolvet och toastolen samt förbereda för middagen genom att skala potatisen och morötterna. Det är det som kallas för att vara rationell.

Nu sitter jag alltså där, med tidningen. Tittar noga på framsidan. Vad har egentligen hänt idag? Vilka nyheter har de lyft fram? Det handlar om stormen, om någon gubbe som säger något viktigt.

Jag är och har aldrig varit allmänbildad. Vet egentligen inte varför det har blivit så. Min mamma säger att jag var ett snällt barn, som aldrig gjorde något väsen av mig. 

Det är nog just därför som jag aldrig blivit allmänbildad.


Jag frågade aldrig vad just det där ordet betydde? Varför vi är som vi är och allt annat viktigt, som Malte brukar fråga om. 


Han vill vet allt! Då menar jag verkligen allt. Varför vi lever? Hur ordet kyrka stavas och varför tjuv stavas olika? När tj-ljudet låter likadant? Han lärde sig läsa felfritt vid tre års ålder och nu när han är fem, gör han uträkningar som jag inte hade klarat vid åtta års ålder.

Det säger jag inte för att skryta, utan som ett krasst konstaterande. 


Det gör också att jag känner att, är det någon gång jag ska försöka veta lite om världen, är det nu. Jag är ju för böveln också på toppen av mitt liv! Nu går det bara utför, har jag hört. Då gäller det att passa på, att lära sig medan man kan. 


Jag måste bli insatt och påläst, så jag kan svara på alla Maltes frågor. Tänk, eftersom han frågar så här djupa frågor nu, hur ska det då bli om några år? 


Jag vill inte bli en sådan där som svarar ”jag vet inte” på alla frågor. Då skulle han bli lika oallmänbildad som jag är.



What so evver...

räknare
besöksräknare





Hej. Nu ska vi lova varandra en massa nyårslöften. Det har jag alltid tyckt varit så tråkigt. Varför ska vi göra det? Vi håller oftast inte det ändå. Nä, jag har alltid lovat mig själv att inte lova något, det är säkrast så.

Men hallå! Ska vi vara ärliga, är det väl kanske nu då, när året börjar och är sådär ungt och oförstört som vi ska stanna upp lite. Vara lite självreflekterande helt enkelt. Hur tråkigt det än låter.

Det tror jag du kan göra genom att tänka att du är en sisådär 75 år. Tänk att du är det och tittar tillbaks på ditt liv. Skulle du vara nöjd?

Om ditt svar är ja, är du inne på rätt väg. Om svaret är nej, är det dags att tänka vidare.

Det andra sättet är att tänka: ”Vad skulle jag göra om jag bara hade ett år kvar att leva?”

Om du kommer fram till att du skulle fortsätta ungefär som på samma sätt som du lever nu, är du också inne på rätt väg. I annat fall är det nog dags att tänka om.

Ja, självreflektion är nog en viktig aspekt som vi lätt glömmer bort i vår vardagsstress.

Fast ska sanningen fram är jag nog en människa som tycker det är roligare att ägna mig åt att titta på vad allt roligt som hänt under året, än att titta på vad året som kommer ska ge. Kanske för att det är lättare, vad vet jag?

Vad hände det för roliga saker? För nog finns det väl sådana?

Tittar mycket hellre på ”Agnetas nyårskarameller” på tv, där hon tar upp roliga episoder, än på ”Aktuellt”, där de bara gottar sig i allt elände. Har aldrig förstått varför de inte kan bestämma sig för att ta upp i alla fall minst en händelse som är positiv? Varför? Jag tror världen skulle bli lite annorlunda, bara av denna enkla lilla ändring.

Vi måste, jaja jag tycker inte om det ordet men använder det ändå här, för jag tror att vi måste börja i det lilla. Sjävlreflektion är en viktig aspekt. Och vet du, jag tror att alltför många strävar mot olika karriärmål, bara för att då de har uppnått dem, uppleva en tomhet. Då sätter de raskt av mot nya mål, för att där åter uppleva samma känsla.

Om vi istället kunde koncentrera oss på det som i hjärtat känns meningsfullt, kanske inte denna känsla av tomhet skulle bli så påtaglig? 

Inte vet jag, men är det inte så, att ”med knutna nävar förmår vi inte hålla fast vid något”. Det är ett ordspråk, väl värt att fundera lite över.

Fast jag vill här också säga, att det som känns meningsfullt och viktigt för en person inte alls behöver vara det som andra upplever som stort och imponerande. Det kan handla om precis vad som helst, som känns rätt i hjärtat. Allt ifrån att hjälpa barn i andra länder till att ta hand om en vän i nöd. Eller att plantera ett träd.

Sitter och lyssnar på Bolibompa. Där berättar barn om vad de har för nyårslöften. Endel ska sluta äta godis, andra ska leka mer.

Jag frågar Malte vad han tycker att vi ska ha för nyårslöften? Han tittar strängt på mig och säger, att han lovar att spara på sitt hår! 

När jag frågar varför svarar han som om det vore den enklaste sak i världen att förstå:

Leif Walter i Mora Träsk och Malte. Jättelika!
”För att jag är så lik Leif Walter, och har jag längre hår blir jag ännu mer lik!”

Lite info här då: Leif Walter, sångare i Mora Träsk, är typ över 60 år och stor som ett hus. Ja, jag kan ju se likheten… Sedan fortsätter han:

"...eller kan vi kanske försöka ta oss till månen, eller nåt!"

Jaja, what so evver...


Ps. vi fixade iallafall ett körkort till Malte. Han tänkte att det kunde vara behövligt. Om han nu skulle ta körkort år 2012!


Rullan går upp på Bohmans vind!

räknare
besöksräknare

”Havet vägrar inga åar. Havet tar emot alla.”

Det är ett av budskapen i en låt jag hörde. Vackert!

Det finnas många låtar om kärlek, och smärta. Ja, hur många gånger har inte människan förundrats över att det kontinuerligt kan skapas nya låtar? När alla kombinationer och melodier redan borde ha uppfunnits?

Det finns tusen och åter tusen till som bara väntar på att bli komponerade. Konstig ekvation.

Där satt jag nu med hörlurarna på samtidigt som vi satt vid köksbordet, Malte och jag och fortsatte bygga på vårt legohus. Ja, jag vart ju tvungen att ha hörlurarna på eftersom jag var rätt utless på den musik som Malte envisas med att spela hela dagen lång på hög volym. Nämligen… nu säger jag det du så väl vet, du som brukar följa min blogg, ja just det, Mora Träsk. Då vet du också att jag faktiskt tycker de är bra, bara inte hundra gånger per dag! Det kan bli lite tjatigt i längden. Nu var det ”Ulle-mulle, Ulle-mulla” som spelades av dem. Då tog jag på mig hörlurarna. 

Gammal känd musik och nya texter strömmade in i mina öron. Allt från hårdaste hårdrocken till vackraste visan av Taube. Ja, jag är verkligen allätare.

Hör nu i mina hörlurar:

”När kärleken kommer oinbjuden, plötsligt och okysst…”, sjunger en vacker kvinnoröst i mina öron.

”…när den knackar på ditt fönster, spring för att öppna men först…”, jag slås över att en röst med så enkla medel kan låta så naket, så fräscht.

”…stäng dörren till dina tankar, låt hjärtat tala.”

Blundar och njuter. 

Sedan hör jag något annat. Det är något som inte stämmer. Någon not som inte sitter rätt. Vad är detta? Musiken som först var så vacker låter nu mest som ett enda summesoriom (om det nu finns ett sådant ord?)

Med ens hör jag vad det är som är felet. Det är Malte som sprungit och höjt hans musik. Mora Träsks Leif Walter sjunger för full hals och hans röst infiltrerar sig i min:

”Rullan går upp på Bohmans vind, rullan går, rullan går!”

Det får mig att komma tillbaks till verkligheten, igen. Han har den tendensen att ta mig tillbaks, min käre lille Malte. Eller Leif Walter, var det ju i detta fall.

Nu fick jag annat att tänka på än romantisk, vacker musik. 

Vad är det där ”rullan” och vad menas med att ”rullan går?” Och vem i helskotta är ”Bohman?”

Maltes teckning




I´m only the girl next door!

räknare
besöksräknare


Vi bygger lego, Malte och jag. Tungan hänger nästan utanför och jag koncentrerar mig mycket. Vi kollar på ritningarna. Det är viktigt att alla bitarna kommer rätt från början.

Malte är duktigare än mig. Legot från 7-12 år så visst, han är klurig min lille krabat. När jag säger att det är något som inte stämmer, rättar han mig och visar hur det ska vara.  Undrar nästan om han liksom ”spelar” att han inte vet, bara för att det är så mysigt när mamma är med och bygger.



Just nu strömmar musiken från teven. Ja, vi har ingen cd så det blir att köra musiken genom den. Det är glada låtar från en svunnen tid. Inte ens jag var född då. 
ur filmen "the girl next door"

”You not a kid anymore”, sjunger en tjej. Ja, det stämmer in på mig. Fast inne i mig är jag det. En liten flicka, som gillar att leka. Bygga lego, pyssla, vara lektant på kalas. Ja, allt det där vet du ju redan. Det har jag skrivit om tidigare, tror jag. Känner mig så ordinär. Som "The girl next door". En låt om att vi alla är vanligt, någorlunda hyfsade människor.

Men det finns en annan sida av myntet också. En som gör det lite svårare att fungera i vissa situationer, när man känner sig som en liten flicka. Jo, för i den värld som jag lever, är det vuxna som förväntar sig att jag ska reagera som en vuxen.

And so here I am. En vuxen kvinna med en liten flicka i mig.

"Det är viktigt att vi går efter ritningarna, mamma!", säger Malte i sträng ton, liksom för att väcka mig ur mina dagdrömmar. Jag återkommer med ett ryck till verkligheten. Han fortsätter:

"Du, mamma! Jag tror faktiskt att det är bättre jag bygger själv. Du förstå... jag tror att det är lite för knepigt för dig, det här legot. Det går för långsamt när du måste läsa. Så om du inte blir för ledsen, gör jag det nog själv!"

Ja, det är viktigt att vi är insiktsfulla. Det är bra. Det ska man vara. Han förstod så väl, att jag också tyckte det var roligt att bygga. Men nu stod han nog inte ut längre med att vänta in mig, vareviga gång det skulle dit en kloss. Så fint, han sa det också.

Det är även viktigt att vi är både insiktsfulla och "instinktsfulla". Ett nytt ord? Med det senare menar jag att det ligger i vår instinkt att överleva. Visst är det väl så? Särskilt under pressade situationer finns instinkten där. Det har vi människor bevisat många gånger. 

Så, då återstår frågan varför vi (jag) går omkring och känner oss (mig) så små? Så vilsna? Jag skriver mig själv i parentes för jag kan ju inte tala för dig. Du kanske inte alls känner igen dig, inte alls går omkring och känner dig liten. Trots detta så känner jag mer för att vara den som underhåller snarare än att bli underhållen själv. Spelar alltså hellre rollen som apa än att vara den som skrattar åt den. Som tur är nöjer sig flesta mycket väl med att sitta och ta in det som andra berättar.

Avslutningsvis som min pappa brukar säga: "Ingen är mer förmer än någon annan och även kungen torkar sig själv i baken"... hmm... kanske han borde låta någon annan fixa frisyren i alla fall?



... o lite tråkig läsning...

räknare
besöksräknare





Minns en film med Dolly Parton, ”Nine to five”. Har förresten en jättegullig kompis som är döpt efter henne. 

Undrar vem jag är döpt efter? Måste fråga mamma. Ringer upp henne genast:

-Wallette!

-Hej… stör jag? Nähä, jo jag undrade bara vem jag är döpt efter?

Tystnad. Suck. Tystnad igen.

-Nae. Det vet jag inte. Det bara blev så.

-Jaha.

Tystnad igen.

-Nu ska jag titta färdigt på filmen, hej då!

-Jaha, ok. Hej, hej.

Så var det med det. Vad himla mystiskt och spännande det är att heta Pernilla! Suck.

Shit, vad jag flög iväg där. Typiskt mig. Försöker fokusera på vad jag tänkte skriva om. Provar igen:

Jo, jag undrade om du jobbat efter stämpelklocka, någon gång?
Själv skulle jag känna mig väldigt låst, så kollad liksom. Minns du den där boken, från 80-talet, ”Storebror ser dig”. Ja, så skulle jag känna.

Gjorde ett arbete på universitetet en gång, som handlade om detta. Då kunde jag konstatera att en del jobb har blivit friare. Det går att jobba hemifrån och ändå få arbetet gjort. Medan andra arbetsplatser inför stämpelklocka.

Ja, jag håller med arbetslivsforskaren Bengt Furåker, när han säger att högre positioner oftast innebär högre frihet i arbetet.

Förvånas heller inte över att det kommit olika system för tidmätning. Och att det blivit vanliga i yrken som hemtjänsten tex. Det är ny teknik som möjligjör kontrollen av de anställda. Tidigare fanns inget sätt att kolla vad hemtjänsten verkligen gör, menar  Furåker.

”Det är en press på folk i arbetslivet att prestera idag”, säger han.

Vad jag tror händer då, är att ledningen hittar på olika sätt att effektivisera, att öka kontrollen av de anställda.

Furåker menar att det en del system kan få konsekvenser. Som att införa stämpelklocka. Han berättar om en arbetsplats där personalen skyndade sig till jobbet för att stämpla in i tid. Sedan gick de och drack kaffe.

Ja, vi människor är nog skapta så att när vi känner att vi blir för mycket kontrollerade, föds en del motreaktioner. Det ligger nära till hands att försöka störa systemet.

Vardagen handlar om att lämna på dagis, jobba, fixa mat, träna. Det är detta som kallas för livspusslet, säger Uffe Enokson, som forskat om saken. Han säger att de som är i karriären kan köpa sig tid genom hushållsnära tjänster, eller köpa sig en andra bil.

Uffe är lektor i socialt arbete vid Linnéuniversitetet här i Växjö, där jag också läst (läser). Han menar att en viss grupp av människor får inte särskilt mycket resurser från samhället sida. Varken tid eller pengar. Samtidigt är det en samhällsbärande grupp som har arbetsuppgifter som vi inte kan vara utan.

Jag känner igen mig. Vi pusslar whiteboarden i köket med tider som ska gå ihop. Vi är nog ”tidsfattiga”.

Då är det viktigt, tycker jag med lite roliga stunder. Stunder då vi bara kan vara. Inte bli kollade, styrda eller ha en massa ”måsten” över oss.

Mitt förslag: Vi bojkottar ordet ”måste” och ersätter det med andra ord som ”vill, känner, kan, får, jag mår bra av att göra detta”.

Att vi provar med att försöka titta ”inåt”. Vi är en så vacker och unik människovalp, glöm inte det. 


Glitter, flaggor och smällkarameller.

räknare
besöksräknare
Förr åkte man spark mycket. En fin tradition
Glitter, flaggor och smällkarameller. Så tyckte min mormor att julen skulle se ut. Jag vill ha en smakfull och stilren inredning. Har liksom en hatkärlek till alla tomteprydnader. De är egentligen jättefula, fast jag får inte för mig att slänga dom ändå. De stackarna kan väl inte hjälpa att de ser ut som de gör! Jag ställer in allt smaklöst i växthuset. Där får det glittra, glimma och blinka i alla de färger bland alla möjliga tomtar och troll.

Att hugga en gran och ställa in i huset, är ursprungligen en tysk och österrikisk sed. Där hade man julgranar redan på 1600-talet, läser jag. Några sekler därefter blev den allt vanligare på svenska herrgårdar och gods. Först i slutet av 1800-talet började den förekomma i vanliga hem. Då som liten och nätt, ställd på bordet.

Konstig tanke, egentligen. För mig känns det som om det alltid har funnits gran i de svenska folkhemmen till jul, men det har det alltså inte.

Istället för att placera hela granen på bordet gjorde jag en genväg.
Vem känner inte igen Jenny Nyströms tomtar?
Då, för länge sedan smyckades granen med frukt, konfekt och hembakade kakor. Fy så osmakligt, kan jag ju tycka. Men, vem är jag att döma? Hade säkert smyckat min gran så också, om jag levt då.

Senare blev det fullt av glitter, flaggor, glaskulor och änglahår. De elektriska ljusslingorna slog igenom först på 1940-talet. Sedan dess har inte julgranen förändrats så mycket. Men en del försök har gjorts för att modernisera. Det har funnits granar tillverkade både i trä och som nu finns att köpa, i plast.

Ja, så ser det ut. Utvecklingen för granen i våra hem. Tänk, från att ha varit en liten bordsgran, till vår stora ”disney-gran” med röda kulor o ljus. Nu är det till och med vanligt med helt vita, rosa och ljusblå plastgranar.

I de allra flesta hem förvaras julklapparna under granen innan de delas ut på julaftonskvällen. Numera vet nog många varifrån just ”julklappen” fått sitt namn. Att man förr i tiden klappade på dörrposten innan man kastade in sin julgåva.

Jag har två böcker i min bokhylla. De står inte bland de vanliga andra böcker som jag har. Nä, för de är så speciella och vackra. Jag har en kärlek till det gamla, som är lite svår att förklara. Tycker gamla ting ofta är vackra. Just för att de är gamla. Det finns så mycket historia bakom, som får mig att fantisera och tänka.

Mina vackra böcker, får ligga framme att bläddras i. 
Det ena är en ”Bilder ABC-bok” från förr. Det står tyvärr inte vilket år den är ifrån men den handlar i alla fall om ”stavningen i enlighet med gällande föreskrifter”, som det står på framsidan.

Den andra boken  är ännu äldre. Det syns, dessutom står det att den är tryck 1848, på Åkerbloms Boktryckeri. Den heter ”Biblisk historia”. På första sidan  har folk skrivit sina namn, de som ägt den. Den sista i raden hette visst Peter Johansson, 1868.

Läser i tidningen om en uppteckning, där bonden Aron Johansson (f 1851) I Stavnäs socken i Värmland berättar:

”Jo, julträ, det fanns, det tror jag de. Man letade i skogen så man fick en vacker gran och så hade man ett kors och satte fast den i. Hade mor något bättre att baka av, så fick man en ring att hänga i, och så fick man äpplen från herrgården. Men karameller hade de inte då. Ljus stöpte de på den tiden, på fattigt maner kallades de dankar. Man tvinnade ihop tråd och doppade i smält talg. Ljusen satte fast i granen här och där med snören. Julträdet stod på golvet.”

I min ABC-bok, kan jag läsa om morgon, bords, och afton-böner. Tänk, då skulle vi tacka för maten både innan vi åt den och efter.

”I Jesu namn till bord vi gå, välsigna Gud den mat vi få!”

Och när vi ätit:

”För mat och dryck vi undfått här, Dig vare pris, o Fader kär"

Amen
Avslutar här med Maltes egenhändigt gjorda julkort till bröderna. På framsidan har han klistrat ett självlysade skelett



Bröd med korv...

räknare
besöksräknare

Mitt vackar pepparkakshus. Med fönsterrutor och allt.


”Nu är glada julen slut, slut, slut. Julegranen bäres ut, ut, ut… men till nästa år igen. Kommer han, våra käre vän. Ty det har han looovat!”

Malte springer runt och hoppar som en groda runt, runt den glittrande granen. Sjunger för full hals och är tillfreds med sin tillvaro.

Fast, julen är inte slut. Inte i vårt hus iallafall. Den varar faktiskt ända till påska enligt nån låt, har jag hört. Och jag har jättemycket julmat kvar i kylen, som någon måste äta upp. För jag kan det inte. Tycker bara julmaten är god de två första gångerna jag äter den. Sedan känns både syltan, skinkan och korven som lite för feta. Den där julkorven känns väldigt lång mellan de två ändarna. Jag tuggar och tuggar men ändå tar aldrig korven slut. Ja, kan jag väl i hålla med om är det enda jag längtar till nu då. Till vardagens stekta kotletter eller till sommarens grillfester.

Fast något jag inte tröttnat på under julen är att då handlar vardagen plötsligt inte bara om tvätt, disk och hämtning på dagis. Blöta overaller som måste torkas i torkskåp och stövlar som har halva lerhavet med sig in i tamburen.

Nä, under julen handlar det om hemligheter, väntan, längtan, önskningar och trevliga stunder med nära och kära. 

 Julen handlar också om att värma glögg, krypa upp under filten i hörnet av soffan och titta på det ensamma ljuset, när resten av huset ligger och sover.

Där sitter jag nu och plötslig hör jag en duns. Tystnad någon minut också ett duns igen. Vad var det? Greppar om handtaget på ljusstaken som mitt ljus står i. Går tyst, tyst och sakta fram genom mörkret. Känner mig plötsligt väldigt liten i världen. Jag menar, det där dunset. Det kunde vara precis vad som helst. Eller hur? Kanske en ande? Eller ännu värre, ett spöke?

Spöke


Freddy
Huh, jag ser för mitt inre hur det där spöket kan se ut. Blir arg på mig själv för att jag ska envisas med att se skräckfilmer. Nu poppar både Freddy Crueger, ni vet han i ”Elm street” och i ”fredagen den trettonde” upp i min hjärna och andar som likt en dimma tar över mitt sinne. Vet med ens att min själ och min kropp säkert kommer att bli bo för någon elak ande. Jag kommer sedan att typ mörda någon eller något ännu värre. Vad vet jag?

Swisch, säger det utanför dörren. Det har plötsligt börjat blåsa något förfärligt. Jaha, tänker jag. Bara att förbereda sig då, på att bli ett spöke. Jag håller hårt runt min lilla ljusstake och står bara helt stilla, i väntan på att bli besatt av den där Freddy.

Plötsligt bryts förtrollningen av att jag känner något mjukt smeka sig mot mitt vänstra ben.

”Mjau”, hör jag Freddy säga. Fast sekunden efter, inser jag att det är vår katt Sture som jamar. Jag trevar med handen mot väggen för att nå lyseknappen.

Sådärja. Nu tänds hallen upp. Vad får jag se?

Jo, mitt pepparkakshus! Mitt vackra hus som jag kämpat så med. Hade bemödat mig med att göra båda husen på gården plus vår ladugård i år. Och det kan jag ju säga, var inte lätt. Vet du hur många fönster vi har i den? Nä, det vet du nog inte. Men det var inte typ bara ett eller så. Vackert blev alltihop när jag var färdig i allafall. Med fönsterglas av gelatinblad och allt.

Det är inget pepparkakshus längre! Nä, för Sten Sture Den Store har suttit i det. Halva taket hänger fortfarande kvar i rumphåret på honom.

Då inser jag, att är det någon som tycker att julen nu borde ta slut, så är det katten. Den dumma, stora kissemissen. Han ser inte skillnad på en kattlåda och mitt pepparkakshus.

Vet inte vad det betyder egentligen. Att Sture inte har så mycket i knoppen, eller att mitt pepparkakshus egentligen inte var så mycket till världen.

Ska man va fin, får man lida pin. Gäller även katter!


Fast Sture, han tror att han är vig som en katt. Det kan jag ju tala om för dig, att det är han inte. Med stora bokstäver på INTE. 

Jag tror faktiskt att han har blivit lite senil också, på gamle dar. Fast det talar jag inte om för honom. Då kanske han skulle bli lessen. Och det vill jag ju inte. Nä, för är det någon gång man ska vara snäll, så är det på julen. Så jag får helt enkelt bjuda på mitt pepparkakshus till Sture. För nu är det ju ingen annan som vill ha det. Nä, vem vill krydda till det med lite Sten Sture-rumphår? Inte jag iallafall.

Men jag ska minsann borsta tänderna på honom. För om man äter så fina och söta saker som mitt fina pepparkakshus. Då får man borsta tänderna. "Så är det med det, det som är, så är det", som vår gamla flourtant sade när jag gick i skolan. Ska man va fin, får man lida pin. Det gäller även katter, så det så.


Det gäller att skölja väl, sa min flourtant.
Jaja, allt har sin ända. Utom korven, för den har två.


Julkadavret...

räknare
besöksräknare




Hej alla mina bloggläsare!

Nu är det dan före doppare-dan. Det har jag lite svårt att förstå. Utanför är det inte mycket snö. Tur att jag och Malte passade på när den första snön kom och ta julkort. Det brukar vi alltid göra. 

Förra året körde han och jag med bilen och stannade ute i ”inge-mans-land”. Baxade ut alla ateraljer vi hade med oss, såsom tomtekläder med tillhörande luva. Pulsade rakt in i skogen och jag placerade Malte vid en gran. Själv gick några meter bakåt och sa till honom att se glad ut och le in i kameran. Han brukar vara bra på det. Har nog fått sin mors gener där.

Nu såg han bara väldigt obekväm ut. Det ser man på bilderna också. För precis jämte honom låg ett kadaver! Huh, ja det hade jag inte sett och kunde inte alls förstå varför han var tvungen att snegla ditåt hela tiden. Inte heller varför han envisades med att se så vettskrämd ut. Fast folk som fick julkortet tyckte bara han såg gullig ut på bilden. Det var ju bra det. Och att kadavder, som nog var ett rådjur, inte syntes på bilderna.

Förresten så såg jag tre sådana tidigare idag. I vår trädgård. Ja, jag vet att folk inte vill ha dom där, fast jag tycker så synd om de stackarna på vintern. De har det ju inte lätt, kan jag bjuda dom på lite gamla äpplen eller annat gott så gör jag gärna det.

Okey, nog om pladder om ingenting. Jag visar väl bilden när Malte tittar förskräckt på kadavret. Plus att vi bjuder på julhälsningen ovan.

Malte med krystat leende...
En liten ”hade-jag-fått-ändra-lite-på-mig-själv-lista” tänker jag vara generös med också. Såhär i snart nyårstider.
1.   Vill försöka vara lite lugnare. Inte känna att allt behöver ske på en gång. Lite coolare, helt enkelt.
2.   Vill försöka leva lite nyttigare. Träna mer och sluta äta godis – helt!
3.   Vill försöka leka och umgås mer med alla mina barn. Vara en lite roligare (läs gladare) mamma.
4.   Vill försöka lära mig fokusera på det jag gör för stunden. Brukar ha lätt för det men på sista tiden har jag haft svårt för att koncentrera mig
5.   Vill försöka vara mer nöjd med mig själv och det jag åstadkommer.

Mm.. det får väl bli mina nyårslöften då. Lägg märke till att alla meningarna börjar med ”vill försöka”, med betoning på ordet ”försöka”.

Det är dock första året, någonsin som jag har något nyårslöfte. Förr om åren var mitt löfte att aldrig ha något nyårslöfte. Just därför att jag som barn såg, att de vuxna inte kunde hålla sina löften året ut ändå.

Vi får se hur det går i år då. Eller rättare sagt nästa år.




Ingenting är heligt längre, inte ens sillen. Det tackar jag för!

räknare
besöksräknare

Visst är det viktigt att hålla på traditioner på julen, tycker du inte det? För min del, handlar det inte bara om att stycka och sockersalta skinkan. Göra press-sylta, revbensspjäll och koka grisfötter. Oj vad äckligt det lät, det var inte meningen. Försöker igen: "det handlar alltså inte bara om att laga god mat och göra hemlagat godis". Nu lät det onekligen lite bättre.

Jag menar, ta bara julbordet som exempel. Av grisen återstår idag oftast bara skinkan. Revbensspjällen, grisfötterna, grishuvudet och dopp i grytan lever sedan länge på undantag. Jaja, vi har förvisso både revbenen och doppet med på vårt men jag menar i det stora hela. Grishuvudet finns iallafall inte på våra bord, tack och lov för det, kan man ju tycka.

Vad finns det på julbordet som är nytt nu då? Tja, vi kan hitta både ostron, kräftor, sushi, tsatsiki, lammstek, hummus och en rad andra konstiga saker som gjort entre. Överlag kan jag känna att det finns en stark grön trend, inte minst med allehanda kålsorter som har fått en revival.

Sedan har vi då sillen. Den har blivit något av julbordets flaggskepp. Visste du att inlagd sill dök upp först under 1920-talet? Det var först 50 år senare som den fick sällskap av modärnare inläggningar som tex senapssill, läste jag i någon jultidning.

Ja, det verkar som att det under 80, 90-talet inte fanns någon hejd på experimenterandet. Det finns numera inläggningar med citrus, ingefära, saffran, vitlök, enbär, pepparrot, konjak, chili - ja, det mesta som du kan komma på. Det var inte lätt att välja när jag idag stod där och ivrigt letade bland alla innovativa smaker som det kommer nya av, varje år. Det blev löksill!

Äkta Sill 2011
Tja... det verkar ändå som om ingenting är heligt längre, när det handlar om julen. Inte ens sillen. Det tackar vi för! Tänk så mycket gott som gjordes i tron om att allt är möjligt.

Fast om vi tittar lite krasst på vad julen står för och vad den stod för förr. I forna tider var det en högtid då vi skulle tänka på Gud, Jesusbarnet och de tre vise männen som följde den där stjärnan och allt annat spännande som hände dom. Idag handlar det om att handla julklappar till varandra och att tomten ska komma. Fråga vilket barn du vill varför vi firar jul. Jag är nästan helt säker på att barnet kommer att svara att vi ska vänta på att tomten ska anlända den 24:e. Samt vad de önskar sig i julklapp.

Det var bäst att skriva till tomten så han vet innan han ringer på dörren.


Ja, visst är det härligt med traditioner? Den härliga julefriden som infinner sig, efter att vi julstressat oss själva sönder och samman för att hinna med att göra allt.

Ja... när jag tänker efter, är det just det som är jul för mig. Allt det där i en enda mix. När jag sedan känner att jag har gjort vad jag kan. Härifrån min lilla värld. Först då, kan jag sitta här med mitt tända ljus i natten och faktiskt.... ja, faktiskt... känner jag nu julefriden. Du vet, den där riktiga känslan. Som vi människor, nog alltid någon gång under julen får känna. Ensam eller i sällskap. Rik eller fattig. Stor som liten.


Lakritsknäck. Ja, favorit!

Nu vill jag dela med mig av ett icke traditionellt men förbaskat gott, (ursäkta min "franska" som en kär vän till mig brukar säga) recept på fudge:

God Jul!
3 dl vispgrädde
3 dl strösocker
1 påse turkisk peppar (hårda lakridskarameller)
2 tsk smör

Klä en form, ca 20x20 cm med bakplåtspapper.
Pensla pappret med lite fett.
Blanda grädde, socker, sirap i en vid gryta.
Koka upp och koka kraftigt utan lock tills termometern visar 120-125 grader (eller tills smeten håller kulprovet). Obs. rör hela tiden, det bränns lätt annars.

Det tar ca 12-15 minuter i en vid gryta alternativt 30 minuter i en gryta med liten botten.
Rör om då och då.
Krossa karamellerna genom att försiktigt dunka påsen med en liten kastrull eller mixa karamellerna och låt smälta i kolasmeten.
Vispas i 5 minuter.
Rör ner smöret och häll smeten i formen.

Ställ kallt att sätta sig. Skär eller klipp kolan i biter och lägg in varje kola i plastfolie eller smörgårdspapp.

Förvaras kallt i burk.