Ben Rangel har talat. Han sa att jag inte är som jag borde...


Marylin Manson sjunger ur högtalarna på teven (nä, vi har fortfarande ingen stereo):
"This is Halloween, this is Halloween.." 
Alla mina små spökkompisar, tillika (även endel av dom utklädda) mammor och pappor dansar så otäckt vi kan. 
Här är vi. Det sitter en stackars mamma till bakom Malte, som inte syns, haha. Fast mig ser du bland alla barnen, hoppas jag;)
Ja.. för att summera vår lilla Halloween-fest kan jag börja med att det hela började mystiskt redan några dagar innan festen ägde rum. Malte och jag gjorde så fina inbjudnings kort som vi sände ut i god tid. Efter bara någon dag fick jag ett konstigt mess. Detta följdes snabbt av med liknande.. De löd ungefär:
"... vi fick en mystisk inbjudan till kalas men det står varken när det är, vilken dag det är eller vem det är ifrån?.. har ni fått ett också?"
Ja, sådär höll det på. Malte och jag hade i vår iver att få korten så fina som möjligt helt sonika glömt bort de där små oväsentliga detaljerna som vem det är som har festen, vilken tid och vilken dag? Ja, vad kan jag säga... jag är som jag är när jag inte blev som jag borde ;)
Jag fick bli en hon-djävul... nu när jag inte fick bli en grå liten mus dårå!
Man ska sminka sig mycket när det är Halloween, det ska man!
Till festen då. Här kommer summeringen i form av bilder. Lite svårt att förklara annars. Börjar med att visa våra fina kreationer och för dig som undrar vem den där "Ben Rangel" är... jag menar, han syns kanske lite dåligt på filmen, skrollar du bara förbi kreationsbilderna. Där syns han i egen "hög" person (var nästan lite vitsig där va?;)
Jag gjorde goooda pumpor.


Små spöken till små spökkompisar.
bajskorvar såklart
Favoriterna blev dock mina små bullar i form av små möss med öron, ögon och svans.
Sockerkaka med rinnande bloood
De sedvanliga avklippta fingrarna...
... med tillhörande kallt, grönt snor (potatismos).
Dricka består av "diskvatten" med allehanda läskiga grejer som flöt omkring eller vanligt hederligt blod från blodbanken.
Spökena som lekte:
.... och här en saga om vår käre "Ben Rangel"... det är han den långe utan hud. Bakom mig ser ni alla världens flaggor och Mora Träsk skivor som  Malte ritat så fint:)
Ben Rangel talade läskigt

... också blev det lite trollerishow. De barn (ursäkta mig "spöken"), som såg igenom hur jag gjorde sa jag helt sonika till att "de kunde minsann gå hem!", haha
Hoppas du inte får mardrömmar nu i natt dårå,
kraaam



Oj, vad det berörde mig...

räknare
besöksräknare
Tro det eller ej, fast ibland (händer inte så ofta) stiger jag upp tidigt. Ja, så tidigt att jag hinner kolla på "Nyhetsmorgon" på 4:an eller 1:an. Det är mysigt, särskilt framåt jultider. Tänder ett ljus och dricker mitt morgonkaffe omsvept med en filt.
Precis detta gjorde häromdagen. Det var nån intervju med Gunde Swan som Malou Von Sivers gjorde. Oj, vad berörd jag blev! Fann mig själv sittande med händerna framför munnen och tårar brände under ögonlocken. Det är inte vanligt att jag blir berörd av en intervju och skildringen av någon. Med tanke på att jag inte vet så mycket om Gunde, mer än att han var en superduktig skidförare och gjort reklam för att det är bra att äta gröt till frukost. Ja, han var programledare (eller är?) tillsammans med Agnetha Sjödin för "Fångarna på fortet". Mer än så vet jag inte. Han har för mig varit en rätt (ursäkta Gunde) töntig liten filur med en hemsk dialekt.
Fann mig nu då sittande och hade gråten i halsen. Intervjun var kort och ändå visade han sig själv mycket. Helt blottad, satt han där i fåtöljen och såg så liten ut, som om han verkligen skulle vilja vara någon annanstans än just där, just då.
Vad var det som han gjorde då? Jo, han "tappade ansiktet" - i tv!
Det värsta som kan hända den som blir intervjuad. Vad han förmedlade var något som kan ringas in med ett enda ord, nämligen "kärlek"! Han förklarade att han ständigt oroar sig för att hans barn ska ha ärvt genen att bli depremerad. Denna åkomma hade han kämpat med i alla år. Det är verkligen inte något vi ska skämmas för, bara det att han satt där och berättade detta gjorde mig berörd.
Ja, vi oroar oss ständigt för våra barn, hur stora de än är. Känner där jag sitter och torkar tårarna att jag vill säga till Gunde:
"Det där du gjorde i tv-rutan! Det var inte "bara" att du bröt ihop. Att du började gråta - tänk att "det bjuder jag på!".

Det Gunde förmedlade för mig var helt enkelt kärleken till våra barn. Utan ord, bara med gester och gråt, fick han mer sagt än om han hade svarat på tusen frågor. För mig blev han "människan Gunde Swan".
Jag tror, eller snarare VET att det finns många människor som kände som jag gjorde, där jag satt och var helt förstenad vid tv-rutan. Tack Gunde! Du ska vara stolt över den intervjun, även om du tycker att det var pinsamt. Tänk inte så. Det du gjorde var något stort. Vi borde inte skämmas över våra känslor. Alla kan inte vara lyckliga, leende människor hela tiden. Jag hoppas du banade väg för att en och annan kändis vågar visa sina mer mänskliga drag. Det är vad jag tror, iallafall.

... om sanningen ska fram så...

räknare
besöksräknare

Jag tänker för mycket! Det är sant, min skalle skulle må bättre av att få bli lite avstängd ibland. Du vet, när en fundering liksom fastnar i skallen. Hur jag än försöker att tänka på annat, poppar den upp. Har läst någonstans att det är så med musik också. När en trudellutt fastnar, är det för att hjärnan försöker få "ekvationen" i låten att gå ihop. Vilket den uppenbarligen inte gör, eftersom refrängen bara maler på. Ända tills det råkar poppa upp nån annan låt som hjärnan kan hålla  på att räkna ut. Konstigt? Ja, fast vetenskapen är inte alltid så lätt att förstå sig på.
Hur som helst, idag har jag haft en såndär "tänkar-dag". Samtidigt som jag gått och påtat bland mina blommor, bäddat rent, fixat mat och annat nödvändigt, har min skalle roat sig med att tänka. Usch, vad jobbigt.
Jag tänker bäst när jag donar med vardagliga ting
Nu undrar du väl säkert vad jag funderat på så mycket då? Tja, egentligen allt och inget. Har väl mest funderat på vad det är som gör en lycklig och vad som gör det motsatta. Vi sätter upp alla dessa "mål" som vi vill uppnå. När vi väl gjort det, blir det ändå inte riktigt som vi tänkt oss. Den där lyckan som vi borde känna när vi nått till dit, infinner sig inte. Vi har kanske på vägen, satt upp andra mål och så håller vi på.
För länge sedan var det en friidrottare som blev intervjuad av en journalist på tv:n. Löparen hade satsat många år på att bli bäst i världen. Tidigare hade han visst tagit både silver och brons fast det här var hans första guldmedalj i ett så stort mästerkap.
Journalisten avslutade med att fråga hur det kändes att äntligen få vinna? Löparen tittade fundersamt på journalisten och sa:
"Det kändes jätteskönt att stå där överst på prispallen och lyssna till nationalsången med medaljen över bröstet. Men... om sanningen ska fram är det inte så mycket värt om man samtidigt är olyckligt kär:"
Det finns medaljer för allt möjligt. Här, en för "vältalighet":
Mycket tänkvärt, tycker jag och inser att jag nu måste göra något annat än att hålla på med såna stora frågor, en eftermiddag som den här.
Med denna lilla anekdot ville jag bara berätta att, oavsett om du når dina uppsatta mål eller ej, stora som små, är det inte alltid säkert att det blir som du trott. Fast tro mig, det kan vara okey ändå. Har läst någonstans att det inte är målet i sig som är det viktiga, utan vägen dit.
Jaja, tror jag kommer att tillbringa resten av kvällen i soffan med ett stort korsord eller nåt istället. För att vila min arma skalle lite grand.
Tjingeling:)

De är så kitchiga så de blir fina bara av det!

räknare
besöksräknare
I stället för att lägga mig och sova efter mitt nattpass på morgonens tannade jag helt sonika kvar ute i den friska höstluften. Oj, så mycket jag fått gjort i trädgården. 
En fin höstkrans roade jag och Malte oss att göra. Vet du, jag tror det är viktigt att "följa med" i årstidernas gång för oss. Det gör att vi blir påminda om att vi är en del av naturen och det blir lättare att förstå när sommar går över till höst och sedan till vinter. 
Långt ifrån det där att vara snygg och fräsch kanske. Fast lite jord mellan fingrarna är terapi för själen.
Nu har jag bestämt att i helgen kommer höstgardinerna på plats och jag ska baxa in mig på vinden för att leta reda på boxen med vinterkläder. För oj, så kallt det är på mornarna nu. Mössa, vantar och halsdukar ska bli lätta att få tag i när jag stressar iväg till jobb och skola. 
Nyss satt jag och väntade på skolbussen och hamnade mitt i en jättehög med löv i alla möjliga färger. Satt där lutad mot ett träd, njöt av solen som smekte mitt ansikte och lyssnade på alla löv som föll ned i vinden. Det kändes nästan som terapi, gud så skönt det var att vila kroppen efter allt hårt arbete. 
Fick hem två glada pojkar. Det är kul att hoppa i löven.
När skolbussen anlände blev det två små pojkar i stället för en som jag fick hem. Nu leker de stilla på golvet nedanför mina fötter med lego. Jag har en kopp varmt, nybryggt kaffe och en tidning tillhands. Köttbullarna är rullade som vi ska ha till middag och jag plockade in en massa tomater som hade blivit solmogna i mitt växthus.Det blir det till att äta tomater tills vi själva blir röda tror jag:)
Det blev en stor skörd av mina tomater.
Mitt växthus ja, nu finns det inga blomster kvar där för nu är det snart dags för tomten att flytta in. Brukar fylla det med alla "fula" julprydnader som inte platsar inne. Allehanda småtomtar ska in och ris och mossa i massor. Där inne får det lov att vara ljus i alla de former och färger. De blinkar och är sådär kitchigt fula så det nästan blir fint, bara av det. Går inte att beskriva men det är lite av barnet i mig som tycker om alla de där färgerna. Här inne däremot försöker jag hålla det till att vara lite stilrent men jag kommer mig liksom inte för att slänga julpynt. Tänk bara hur mycket jag samlat på mig som barnen gjort på slöjden. De kanske inte är världens vackraste men att slänga dem? Nä, det går bara inte. Då kommer mitt växthus väl till plats. Där bygger jag sedan upp en docka i naturstorlek som får figurera tomte. När alla byns barn kommer på julkalas lejer jag min kära far till att vara "riktig" tomte. Alla barnen får varsin godispåse, får sitta i tomtens knä och viska vad de önskar sig. Det brukar vara allt från en docka till en egen häst.
Maltes och min fina höstkrans får pryda min numera vita dörr som var brun förut. Det är kul att måla, det är det ju:)


Oj, vad jag flyger iväg här med tankarna. Än är det bara höst och väntan är lång innan julen är här. Tänder ett ljus i natten och njuter av att höra höstvindarna vina utanför. Det är rätt gott att leva ändå.