"Over-knee!" Nu igen?

räknare
besöksräknare
"Oh la´ fashion... we are the good folk´s nd we coming to town... beep, beep!"

I mitt huvud sjunger Bowie på den gamla slagdängan. Fick låten på hjärnan då vi satt och pratade över en kopp kaffe, mina tjejkompisar och jag. 

De läser, eller snarare tittar på olika bloggar som handlar om mode. Det är ett konstigt fenomen, det där kan jag tycka. Vem bestämmer vad som ska bli modernt eller inte? Köper inte att det är de där Parismodellerna. Som de ser ut! Pinnsmala som anorektiker stapplar de ut på catwalken i de mest lustiga kreationer. En efter en går de, oftast utan bh och tuttarna hängandes långt ned på magen. Inte har jag sett någon i min närhet gå omkring sådär! 
Här snackar vi mode... eller skulle du gå ut  med ett pianofodral på dig?
Då tror jag snarare på att vi (ibland omedvetet) blir inspirerade av det vi ser omkring oss. Oftast av folk vi gillar och ser upp till men även av tidningar och film. Ja, just det.. ifrån bloggar!
Jag gillar också att posa, det har väl ingen missat vid det här saget?
När jag sitter och skriver tittar Malte på "Fem myror är fler än fyra elefanter". Precis som jag gjorde när jag var liten. När jag slänger en blick på teven råkar jag få syn på Ewa Remaeus och slås fortfarande av samma tanke jag hade som barn:
"Vad snygg hon är!"
Åh, Ewa!!
Tror nästan jag var lite förälskad i henne och är nog så än idag. Fast nu ser jag med vuxna ögon. Kan inte sluta kolla, det är ju bara såå mycket 70-tal över hela programmet! Ewas slarvigt uppsatta hår och kläderna. Det får mig att minnas hur folk i min närhet såg ut då. Med korta t-shirts som knappt nådde till naveln och utan bh. Kortkjol matchat med kanelbruna läderstövlar.
det är nästan precis som vi vill se ut med dagens mode! Vi tycks att gått runt i nån sorts cirkel. Det verkar faktiskt som att allt kommer igen.
Synd bara att jag inte sparade de där "over-knee" stövlarna i lackerad plast. De som jag klädde ut mig i när jag som liten flicka stod framför spegeln med Ulrika, min bästis. I bugg-doftande tuggummi och mycket läppglans. Den provisoriska micken vi gjorde av en penna och mammas aluminiumfolie. Där stod vi och mimade till "Dancing queen" av ABBA.
Dessa mimar fortfarande - i vuxen ålder.
Det är vad jag tänker på där vi sitter och kollar vidare på programmet. Malte med sina barnaögon och jag med mina vuxna. Och trots att det gått så många år sedan jag själv var barn så skrattar Malte på precis samma ställen som jag en gång i tiden gjorde.
Det verkar inte ändra sig nämnvärt. Humorn har vi som gemensamt, oavsett om vi är barn eller vuxna. Det är bara kläderna och modet som ändras med tiden. Kanske ska ta och spara mina gamla kläder till mina barn? Fast så tänker jag som vi alltid verkar ha gjort:
"Vem vill ha mina gamla trasor?"
Nej, sänder dem till röda korset. Där kommer de mer väl till pass, kanske hos något litet fattiagt barn i Norge eller nåt.

Jag, Maritn Timell, ett bollhav och en jättesandlåda. Vad har det gemensamt?

räknare
besöksräknare
Här spelade vi för övrigt in "Not Anymore"!
21.42 står det på min skärm och jag inser att jag tycker inte om söndagar. Vi har haft en underbar helg med mycket lek och stoj men nu är det kväll och alla andra utom jag måste förbereda sig inför jobb och skola. En annan är ledig i morgon och ska ha en skön dag bara för mig själv. Efter att ha haft fullt med barn och stoj runt omkring sig är det skönt att få rå om sig själv en stund. 
Rannsakar mig själv lite och undrar vad det är som gör att jag inte gillar söndagskvällar? Jamen, det är liksom så definitivt slut på ledigheten och man bara måste förbereda sig inför den nya veckan. Tycker nästan att när väl måndagen är här är det skönt, för då kan man börja räkna dagarna till nästa helg. Om jag inte jobbar då förstås.
Nämen oj, tråkigt mitt liv lät nu! Så är det verkligen inte. I går var vi på "Leos Lekland" med Truls och Malte. Truls är hans lilla lekkompis och jag kan lova dig att det är mycket trevligare att vara på Leos när ens barn har någon med sig. För annars är det värre än ett helt gympapass! Har insett att de där små kryphålen man måste åla sig igenom, klättra uppför, åka nerför verkligen inte är gjorda för någon vuxen kropp. Det är ett under att ingen har fastnat i något av de där hålen. Ler åt tanken att de måste ringa efter brandkåren för att rädda nån stackars krake till pappa som inte kommer loss. Ursäkta min humor men erkänn att bilden är lite komisk, ändå?
Jag, Truls och Malte i bollhavet. Undrar vem av oss som hade roligast?
Fast nu ska jag villigt erkänna att jag kunde inte hålla mig från att leka lite jag med. Men det fick ett abrubt slut då jag råkade krocka mitt huvud mot Maltes när vi åkte nerför en stor rutschkana som var uppblåst av luft. Det var dock inte så farligt som det låter. Han grät en liten skvätt men det gick snabbt över när jag hade blåst lite på bulan. 
Kan någon berätta varifrån det där kommer att man ska blåsa på barn när de slagit sig? Och varför tror de på att det onda går över då? Konstigt fenomen det där... 
Sen ville han bara åka med pappa för han tyckte:
"Du klarar ju inte av att hålla styr på mitt huvud", han sa. 
Glad var väl jag för det för då kunde jag ta mig en kopp kaffe och roa mig med att titta på alla andra vuxna som svettigt men snällt ålade sig igenom varenda litet hål. Med ett fastklistrat leende när barnen glatt tjöt:
"Visst var det roligt mamma? Visst var det det? Igen!".
Idag var vi på Samarkand med Martin Timell och åt kinamat. Det var kul (skämt;).
Jag på Samarkand med Martin Timell!
När vi åkte hem "råkade" vi åka förbi en jättehög med sand (där vi för övrigt spelade in videon till "Not anymore"), då var vi ju bara tvungna att slänga av oss skorna och snabbt som attans klättra upp för det minst 10 meter höga sandberget. Oj, så roligt det var. Himlen var klarblå och solen sken så skönt. Hoppade jämnfota ned och jodå, kan säga att vi var rätt andfådda efter denna lilla lek också. Det var bara två saker som skilde det från "Leos":
1. Vi hade så roligt så det behövdes inga fastklistrade leenden.
2. Det var alldeles gratis.
Kram o gonatt. Ses nästa vecka igen dårå, n
Ps. Bjuder på videon, utifall du inte har sett den. Där kan du se vad roligt två vuxna människor kan ha av att leka i en jättesandlåda;)

Då skulle min värld rasa och ingenting skulle någonsin bli sig likt igen....

räknare
besöksräknare
Som vuxen har jag bara rest till Gran Canaria. Det var lite härligare än sommarlägret i ASA kan jag lova.
Vad i hela fridens namn tar man med sig när man inte vet vart man ska eller hur länge man ska vara borta? Det är tidig vår utanför mitt fönster och jag är omkring 12, 13 år. Det hade blivit bestämt att jag och Ulrika ska få åka på nåt läger. Kyrkans läger! Varken hon eller jag är så värst kyrkliga av oss men mamma och pappa tyckte att vi kunde åka ändå. De sa:
"Ni måste ju ge det en chans, tjejer!"
Varpå vi suckade högljutt och snörpte på munnarna tills de liknade smala streck. Jag väste till Ulrika:
"Och hur kul låter inte det då? (med betoning på huuur). Kyrliga ungdomar!!" 
Varpå hon snäste tillbaks:
"Ja, de tvingar oss nog att gå omkring med nunnekläder eller nåt!"  
Vi brast ut i skratt och mamma och pappa tittade förvånat på varandra och deras blickar sa nog att ungdomar kan man bara inte förstå sig på.
De fortsatte dock propsade på att vi skulle åka och menade att vi kunde bara inte gå hela sommarlovet här hemma och leka cirkus i trädgården medan de jobbade. Det var på den här tiden då man skulle hitta på saker att göra för sina barn, ja du vet ungefär som gör nu för tiden också. Vi föräldrar stressar sönder våra barn bara för att de måste på den ena aktiviteten efter den andra. Säger vem? undrar jag då.
Vår kära bil på den tiden. Kolla vilka tält då!
Hur som helst. Det tyckte vi!  Att vi mycket väl kunde vara hemma och leka cirkus hela sommaren  på baksidan. Förstod inte alls innebörden av att åka iväg till något kyrkligt läger och sova bland folk vi aldrig träffat förr. Tur att vi hade varandra i alla fall. Vi hade bestämt oss för att om det hände den ena oss något skulle den andre säga till ledarna så vi kunde få ta första bästa tåget hem igen. För att fortsätta leka cirkus på vår bakgård.
Jag rafsade snabbt ner några linnen, ett par tjocka stickade koftor, favvojeansen i sthjorts med en broderad kant på nersidan. Också det nödvändigaste i necessären. Höll för en stund i min gosenalle och sa halvhögt:
"Nä, Sötnos. Den här gången får du stanna hemma!".
Varpå jag ändrade mig lika snabbt som jag sa det. Klart Sötnos skulle få följa med! Min luddiga mjuka nalle som följt mig så länge och blivit så nött att den egentligen inte alls var mjuk längre utan hade mer typ tagel som päls. Snälla ögon som hade fått ta emot många tårar från det att jag var tre. Jag hade fått den av min "riktiga" pappa och det var väl i stort sett allt jag hade kvar som påminde mig om honom. Förutom ett och annat minne dårå.
Nu verkade den se glad och tacksam när jag drog igen dragkedjan över hans lilla nos. Ja, Sötnos alltså, inte pappa. Han vet jag inte var han håller hus, än idag.
Öppnade översta byrålådan. Min dagbok med det blommiga omslaget låg och hånade mig . Den verkade enträget kalla på min uppmärksamhet och menade på att jag inte skulle klara mig utan den. Jag visste det var sant. Fast det var också en stor risk jag tog om jag skulle ta med den. Någon av alla de andra skulle kunna få fatt i den och då var det kört. Då skulle hela min värld rasa och ingenting skulle någonsin bli sig likt igen. Fast å andra sidan vågade jag inte låta den ligga kvar, för då kanske den skulle komma i orätta händer när jag inte var här och skyddade den så fort någon råkade gå för nära byrån, där den låg. Till sist slängde jag ned den i väskan, Sötnos visste ändå redan allt.
Resan gick bra. Det blev inte alls tåg, det var pappa som körde oss dit. Lägret låg i Sandrbro, bara några mil utanför stan. Över en järnväg och där mitt inne i skogen bland alla mygg väntade redan de andra ungdomarna på oss. Det blev en tyst resa. Pappa funderade nog på om det verkligen var rätt att "tvinga" ut oss på det här?

 Vi, Ullis och jag var mest nervösa. Vi visste inte alls vad vi hade att vänta. Jag vände mig till Ullis och viskade:
"Kanske skulle vi tagit på oss nunnedräkterna direkt, så vi var omklädda när vi kom?" 
Hon fnittrade glatt tillbaks och nervositeten lade sig något.
Jodå, rida fick vi. Jag första gången på en häst - så stolt så!
Nu var vi framme och pappa stannade bilen. Innan han gick ur bilen sa han, som om han ville trösta oss att:
"Ni får säkert lära er rida eller nåt annat kul. Ni ska se att det blir roligt, tjejjer!" 
Och det fick han rätt i, rida fick vi göra senare.
Han gick runt och öppnade för oss, som om vi liksom drog ut på det hela genom att inte öppna själva och gå ur. De andra barnen stod och väntade på grusplanen och begrundade oss uppifrån och ned. Vi kände oss som två aliens och tittade stint ned på våra händer som nervöst pillade på linnena vi noga valt att ha på oss innan resan bar av. Föreståndarinnan kom gående mot oss. En tant med grått hår och glasögon som hon måste ha blivit mobbad för i sin ungdom. Jag vet att jag tänkte:
"Antingen är hon stark nog för att vägra byta ut dom eller så är hon dum nog att förstå sitt eget bästa... hon bara måste ha blivit retad för dom!"
Ullis och jag var så sammancynkade så det räckte med att vi tittade lite under lugg på varandra för att förstå vad vi tänkte. Vi fnittrade lite tyst.
Vi fick instruktion att gå in i tältet där vi alla skulle sova tillsammans, både pojkar och flickor och klä om till lite lösare kläder. Vi skulle bada. 
"Jaha..." tänkte jag frenetiskt:
"Är det hel badräkt som gäller så vi visade så lite hud som möjligt, eller ska vi ha nunnedräkten på när vi badar också tror du?" , sa jag till Ulrika och nu kunde vi inte hålla oss från att skratta högt. Vi valde den första varianten. Bikini... ni vet den där som visar magen. För badräkterna vi lånat av våra mammor satt som två hängande trasmattor på oss och de hade visat mer av hur vi såg ut under än om vi ha en passande bikini. 
Tanten med de fula glasögonen stoppade plötsligt in hvuvdet genom tältduken och hon hade tydligen inte samma syn av humor som vi för nu såg hon plötsligt bara sur ut:
"Seså flickor. Ni är inte här för att lata er, om ni tror det. Bums iväg ner till vattnen nu, maten serveras kl 18.00 PRICK!", varpå hon klappade i händerna som om det skulle skynda på oss.
Att pappa hade kört hade vi förstått när tanten kom in och var sur för ett så glatt ansikte hon visade mot honom det gjorde hon inte mot oss. Tyckte nästan lite synd om pappsen plötslig... hand hade blivit lurad. I sin välmening hade han (med viss tvekan) kört oss för till kyrkans läger för det lät ju bra och han ville vara snäll då han var rädd för att vi skulle ha det tråkigt när vi var hemma själva då de jobbade. Istället hade vi kommit till "the living hell", visade det sig. Det var både Ulrika och jag överens om, vid det här laget. Och då hade vi bara varit där typ två minuter.
Vi öppnade sakta tältduken... och jadå, barnen var kvar. Lika fint uppradade och granskade oss lika intensivt som innan. Fast nu kändes det etter värre för nu var vi i princip nakna. Det kändes så i alla fall.
forts. följer...
Vad är det för fel att sitta hemma i bersån och äta egna jordgubbar? Inget!

Själen måste också få gå i morgonrock ibland.

räknare
besöksräknare
Spegel, spegel på väggen där...
Hemma idag - igen. Den här magsjukan går bara runt i familjen, verkar det som. Och då har vi ändå typ badat i handsprit allihop. Vilken envis sjuka, blir galen av att bara gå runt som bleka spöken här hemma. Hur bra kompisar man än är annars så blir det tillslut att man går varandra på nerverna. När man inte mår bra själv är det svårt att orka med att hjälpa andra, så är det.
 Slökollar på teve. ”Själen måste också få gå i morgonrock ibland.” 
(cit. Tomas Sjödin)
Det citatet hittade jag på nätet och så är det nog man får tänka ibland. I alla fall just nu. 
För tillfället rullar "Beuty and the Beast" ,ja inte den tecknade barnfilmen utan den där den "fula" personen möter "den vackre", också ska de försöka få varandra att tänka på ett annat vis... liksom. Lite svårt att förklara, måste nog ses för att förstå. Nyss var det "Hollywoodfruar". Inser att jag är lika handikappad som den tuggummituggande tonårsflickan i teve-rutan som säger.
"Det betyder såå mycket hur vi ser ut". 
Eller rättare sagt jag tyckte också så, förr i alla fall. Trots att min slutsats i huvudet säger något annat, såklart.  Vet att skönhet inte är allt och att det är det inre som räknas.
Varför är det då så himla mycket som baseras på hur vi ser ut? Det är bara att kolla på vad som säljer mest i reklamen. Eller vad som visas på teve, för den delen?
Det är inte alls konstigt att de unga som växer upp tror att det är viktigast att se bra ut. De matas med detta, oavsett vi vill eller inte.
Självklart ska vi försöka ta hand om vår kropp på bästa sätt, inte vara för tjocka men inte heller för smala. Självklart ska vi hålla oss hela och rena men att försöka följa alla dessa, ofta i min smak, konstiga dieter som det skrivs om i alla veckotidningar som finns att tillgå i tidningshyllan, det är nästan absurt. LCHI, GI eller popcorn-dieter, ja listan kan göras lång.
Det allra vackraste för mig är det som kommer från naturen. Dessa hittade jag i mitt stenparti. Gissa om jag försökt att få till just denna sort igen men det verkar inte gå för sig.
Vet du, när jag var tonåring tog det typ två timmar för mig att göra mig i ordning - varje morgon! Många gånger kändes det som ett fängelse och när jag säger att jag inte tyckte det var jag som stod där i spegeln när jag inte hade allt det där på mig, tror du väl mig knappt? Och då kan jag säga att det var inte så där värstanes stor skillnad. Egentligen. Fast det jag såg i spegeln var nog inte detsamma som andra såg. Inte när det handlade om smink, i alla fall. 
Men det fanns en massa andra grejer jag höll mig med också. Efter varje fest fick folk gå omkring och samla ihop lösdelar av mig överallt. Det var löshår, lösnaglar, lösögonfransar, lösbröst, mina svarta linser och lösrumpa. Ja, skratta du om du vill men jag lovar dig, det finns en lösning för allt! Har du ljust hår färgar du det mörkt och vice versa. Det är inte okey att se ut som du gör. Trodde jag jag då. 
Nuförtiden har jag minimerat det mesta. För den skull säger jag inte att jag inte gillar att använda både lösögonfransar och smink. Fast inte varje dag! Jag tror inte längre att folk ska typ eller nåt om de råkar se mig utan smink när jag går till Ica nån dag.
Jag kan faktiskt gå ut med hälften av allt smink jag hade förr - och ändå få uppmärksamhet, på ett positivt sätt. 
Bästa skönhetstipset är att le, det är sant. Prova får du se. Ler du mot någon på gatan så ler han eller hon oftast tillbaks. Face the fact... och vet du, det tar inte typ två timmar varje morgon att sätta på sig ett leende. Det går på en kvart. Det och lite deodorant efter din morgondusch och du är klar att möta världen. With a smile;)
... ska bara bli kvitt den här förbenade magsjukan först då.
Jag, bara nån månad gammal. Det är aldrig för tidigt att börja le mot kameran ;)

forts. "Kan vi inte FK i helgen?" Jag borde få nobelpriset!

räknare
besöksräknare
Väntar på våren
Fortfarande hemma med magsjuka hela familjen. Jag säger ju bara det, om kräksjukan är den värsta uppfinning så är tvättmaskinen den bästa. Punkt. Roade mig lite att skriva fortsättning på det jag började på för några inlägg sedan. Ja, nåt måste man ju göra...
frortsättning följer på inlägget: "Kan inte vi få FK i helgen?",
De kvällar vi hade fått sova hos varandra, då var det fest. Det brukande vara Anna, Ulrika också jag. Ibland fick min lillasyster Anna vara med fast det gillade vi inte (f-låt Anna att du ska få det slängd i ansiktet... men så var de... ingen mer än jag förstod vad du sa, så jag fick agera tolk hela tiden). 
Vi ville bara ligga själva hela nätterna igenom och prata spökhistorier och hur snygga den ena och den andra på vår skola. För oj, vad det skiftade. Från att ha varit vrålkär på fm så kunde man typ hata honom på em. Den stackars killen var nog helt ordmedven om dessa känslor som löpte berg och dalbana och tur var väl det, för honom menar jag.
Ett annat störande moment stavas Hasse, Ulrikas storebror. Han brukade gömma sig i garderoben för att smyga på oss och se vad vi hade för oss. Det visste vi hela iden och ibland till och med teasade vi honom. Det var kul men vi erkände aldrig att vi tyckte det. Inte ens för varandra.
Just denna kväll hade i alla fall fått iväg alla störande moment och sänt den på egna äventyr.
Sovande blev det, av förklariga själ inte mycket av denna natt och det var två verkligt trötta flickor som kom till skolan därpå.Bäckaslövsslovan. Fast just som nån lärare passerade lade vi till vårt kamera-leende vi kunde, för att verka fullkomligt normala och nickade artgt:
"Goddag syslöjdslärarinnan!", nästan i kör.
Hon nickade tillbaks med en sträng blick under läsglasögonen.
På lektionen var jag precis som vanligt. Ingen skulle ha märkt något. 
På schenat stod det Kemi. Vi hade en tant där som hade så många rynkor som jag aldrig hela mitt liv har sett. Tänkte att om hon skulle ha varit en hund, då måste hon ha varit en såndär rynkig sak utan näsa. Pinekines?
Hur som helst... någon hade sett mig. För när jag kom hem stod både mamma och pappa och mötte mig som en parad i köket. Anna gömd bakom pappas ben. 
"Särkert Kemi--tanten", tänkte jag tyst för mig själv. Vilket jag tydligen inte gjorde för mamma sa med sträng röst:
"Ja, hon har ringt. Det är något vi måste prata om!"
Det kändes som att gå in i en domsal. Jag som offret och de andra som skulle döma mig. Men jag hade ju inte gjort nåt fel! Fattade ingenting. Mamma var den som bröt tystnaden:
"Nilla, vi ser att det är något. Är du trött? Är det någon som är dum mot dig i skolan? Har du några kompisar?
"Ååhh", var det enda kloka jag kunde komma på. "Det är ju inget, säger jag!."
Tripp, tropp, tripp upp till mitt rum. Pang i dörren också en pang till för säkerhet skull. Slängde mig på kudden och grät. Mumlade mellan mina snyftar...
"... nobellpriset.. ja. Det hade jag nog lätt kunnat ta hem..."
Har jag brutit mot nån av de 101 lagarna idag - igen!
Tror min skådespelar-karriär började långt innan jag var tonåring, fast det yttare sig på andra sätt bara.
En liten tanke bara: undra om du präglas av den serie-figur du tyckte bästa om när du var liten? Tja, pappa måste ju ha blivit Karl-alfred (stora armar, pyttesmå ben), Malte hade ju blivit det där "monstret" i legogubbarna som skulle rädda världen med sitt snurranste spö.
Jag då? Hmm.. få se nu: liten, inte sådär värst vacker men söt, tycker om sött och vill att ALLA SKA VARA VÄNNER? Ja, just det... jag läste Bamse... om någon nu undrade. Intressekubben antecknar, förstår jag ;)
Fast du... Om du trodde att historien om detta var klar här, så kan du slå dig i backen. För det är det INTE. Det var bara en parentes såhär i "mag-onts"-filosoferande. Så:
... fortsättning förljer!

-

Mentalt självmord... liksom.

räknare
besöksräknare
Jag får gympa helt gratis i min trädgård. Här är jag och struttar runt på åkern en tidig gryning ;) Ps. från videon "Lucy Jordan"
Gympan? Vart har den tagit vägen egentligen? Förr hade vi "Idrott" på schemat, nu verkar det ha försvunnit på en del ställen, vilket är synd. Verkar som om lärare får försöka trycka in det bäst de kan mellan alla teoretiska lektioner. Nu ska jag inte säga att det är så överallt, det finns säkert skolor som har det på sin agenda, jag vet dock att det finns de som inte har det. Undrar lite stilla varför? Det borde vara ett steg till en bättre och hälsosammare vardag för alla stillasittande ungdomar. De sitter stilla på skolan och de sitter stilla framför datorn hemma, spelande "Warcraft" eller något annat.
Warcraft
När jag gick på högstadiet hade vi "Idrott". Jag var rätt duktig upp till mellanstadiet och var med i basketlaget och rörde mig mycket på fritiden. Cyklade och lekte cirkus en hela somrarna med Ulrika på vår bakgård. Om vi inte gjorde det var det andra lekar, oftast utomhus. Vi hade inte ens en dator i hemmet! Nästan lite svårt att tänka sig idag.
Ja, jag är en människa som rör mig automatiskt, liksom. Nuförtiden är det trädgård och spring med lille Malte som gäller. Motion gratis liksom. 
Fast just "Idrotten" på högstadiet, det var något som gjorde att jag inte ville vara med. Undrar varför såhär efteråt? Terminen rullade på och jag skötte mig, ja, förutom gympan då. Jag kunde liksom inte med den. Speciellt duschen. Att vara naken inför andra tjejers nyfikna, bedömande och granskande blickar skulle vara lika med mentalt självmord, liksom. Det är inte lätt i de åldrarna då det händer så mycket med ens kropp.
Blygheten över sin egen kropp kommer och går genom livet.
Så jag skyllde på mensvärk. Huvudvärd. Att jag hade glömt kläderna. Ursäkterna blev många och det var så enkelt att smita.
Hoppas dagens lärare har mer koll på sina elever. Tänk, inte ens mina föräldrar visste att jag skippade gympan. Fast nu kommer de att få veta det, så ja mamma... erkänner att jag skolkade dessa lektioner men du behöver inte vara orolig, för jag fick min motion ändå. Cyklade frenetiskt hem hela vägen för att gömma mig i källaren så fort som möjligt de dagarna vi hade gympa på schemat. För huh, hemska tanke om jag skulle bli upptäckt. Det var ett gympapass i sig, med stora bokstäver, så svettig som jag blev av den där hemska uppförsbacken innan jag kom hem. Jag blev aldrig påkommen och fick ett godkänt betyg ändå. Det var inte illa det, för en tjej som inte ens var med. En enda gång. Konstigt.

oOOOH MY GOD!!!

räknare
besöksräknare

Jag pysslar inför den stundande våren. Nåt får man ta sig till att göra en söndag som den här.


Sjuk = tråkigt. Långtråkigt. Malte och jag har roat oss med att kolla på "mr Bean" (alla långfilmerna) och tittat på bilder av monster på datorn.Och "Harry Potter" på det. 


 Huh, vilka hemskheter alltså. Det slutade med att vi kollade på "Molly monster", den var lagom läskig kom vi överens om. 

Bläddrar lite förstrött i mina veckotidningar och försöker lösa ett och annat korsord.
Blir lite konfunderad över vilka nymoderniteter de hittar på! Här kommer lite exempel:
Alltså, i tidningen står det att i USA gör de tandtatueringar i form av någon kändis du beundrar. Typ... vem vill du ha i munnen och gå omkring med? exempelvis David Letterman? 
David Letterman
Nä, trodde väl inte det.
Ja, man vet aldrig vilken uppfinning som kommer att bli stor inom modevärlden. Det amerikanska företaget "Hells above" har uppfunnit hur du slipper att sjunka ned i gräset när du struttar omkring i högklackat.
Jaha, jo visst för att jag som så många andra tjejer med mig har upptäckt att grönbete och high heels inte hör ihop.  Fast från det till att uppfinna en sådan här (se nedan), liten "manick", det hade jag inte. Undra om den säljer speciellt mycket? Den är ju faktiskt rätt ful!
 Det ska bli spännande och se vad vi här i Sverige anammar. Vad gäller dessa tu påhitt kan jag egentligen bara komma på ett enda ord att säga... eller rättare sagt tre små ord:
"oOOH MY GOD!!!
Visst... praktiska men fula!
böda nilla camping tar hjälp att visa kärlek till skor och tatueringar. Hon vill inte vara olycklig utan är lycklig och kär.

Börja om från början. Börja om på nytt...

räknare
besöksräknare
Då tog jag inga risker... eller?
Har provat på ytterligheterna. I alla fall när det handlar om att ha barn. För jag var, med nutida mått räknade, en extra ung mamma när jag fick mina två första. 
Alltså kan jag berätta för dig vad de stora skillnaderna är. Jag kan också ha en mer förståelse för hur de unga mammorna har det. Ja, det finns både för och nackdelar med detta precis som med allt annat här i världen.
Då, för typ 20 år sedan var jag en av de yngsta mammorna i mitt mammagäng. Kände ofta att jag var tvungen att nästan bevisa för min omgivning att jag visst klarade av att inta mammarollen, trots min ringa ålder. Ibland krävdes det nästan att jag var näst intill perfekt
Nu känns det mer helt åt det andra hållet. Folk verkar tro att jag, efter erfarenhet ska både tåla och klara av precis alla problem som kan komma när man har barn.
Ibland kan jag undra hur mina två, nu vuxna barn kan ha lyckats bli så ansvarsfulla och fina människor (inget skryt, bara fakta;). De kan inte ha haft det lätt alltid med en mamma som hade ett sådant krav på sig att vara bra förälder. 
Oj, vad jag var påläst! Tror knappast att biblioteken  hade en enda bok i ämnet som jag inte plöjt igenom. Då, på den tiden följde jag slaviskt vad exempelvis Anna Wahlgren skrev för punkter som var viktiga att följa.
Nu kan jag se hur överbeskyddande mamma jag var. Fast det gick ju bra det också! Med facit i hand funkade det. Sedan om det berodde på manualerna eller om det kom från generna. Det får jag aldrig något svar på.
Nu för tiden har jag blivit en "softis-mamma". Det hade jag aldrig trott om mig själv för 20 år sedan! Då såg jag nästan ned på sådana. Fattade inte alls varför de hade så lösa tyglar med sina barn. Nu vet jag bättre. Har skaffat mig en inre trygghet som inte hetsar upp mig för vad jag nu ser som småsaker. Och vet du vad? Det funkar det också. Har ett underbart litet bevis på det, i form av min lille Malte.
Andra som också skaffat barn på "äldre" dar är Pernilla Wahlgren och Charlotte Perelli.


 Fast de är kvinnor och vi har ett utgångsdatum för detta. Tittar vi däremot på männen finns det en del där också. Kjell Bergqvist 59, Stellan Skarsgård 61, Gert Fylking 67, Tommy Körberg 64... ja, listan kan göras hur lång som helst.
Nu för tiden är genomsnittsåldern för barnafödandet 37 år i Stockholm. Det är inget konstigt längre med att vänta. Karriärerna går före. Nackdelen är att vi är typ pensionärer när våra barn går ut gymnasiet.
Men vi vet inte vad som kommer att hända om 15-20 år. Vad som än sker är det inget att oroa sig för idag. Det är bara att hantera livets svängningar på allra bästa sätt. Hänga med och luta oss tillbaka och lita på vår inre trygghet alltså. 
Och det är exakt vad jag gör idag. Just därför var jag inte rädd alls för att börja om från början. Börja om på nytt...

börja om från början. Kärlek utgångsdatum inre trygghet böda camping nilla Pernilla Wahlgren Charlotte Perelli Kjell Bergqvist Stellan Skarsgård Gert Fylking Tommy Körberg softis-mamma ytterligheter yngsta perfekt

Vart tog lattemamman vägen?

räknare
besöksräknare
Vilken mamma-typ är du?
Komsikomsi kossera!
En grej jag funderat på är, "Vart tog de där lattemammorna vägen?" 
De bor nog i storstaden. Där går de hand i hand med sina välartade barn på stormarknaden. När de kommit in i affären lyfter de upp det snälla barnet i kundvagnen och alla bara ler. Hela handlingen igenom. Inget tjat om att det vill ha glass trots att det är 40 grader varmt ute.
När de kommer hem är det ingen som tjatar på deras arma mor, när hon svettigt försöker damsuga upp alla smulor som blev av bull-ätandet framför tv:n. Inga barn som i kör skriker: 
"Ahmen mammaaa,  måste du damsuga just när vi ska spela tv-spel?" 
Nä, då släpper nog deras barn allt vad de har för sina händer och börjar trallande hjälpa till med att städa färdigt, så de i lugn och ro kan fortsätta spela tv-spel senare.
När jag står där på parkeringsplatsen till affären och väser i min mungipa, efter att ha sagt för hundraförtio gången:
"Nu måste vi verkligen åka!" 
Det är då jag ser henne! Lattemamman! 
Hon går helt lugnt förbi mig, sjungandes med sitt barn i sin vagn.
När vi kört en stund bryter Malte plötsligt tystnaden. Inte med att säga att jag ska sätta på Mora Träsk på högsta volym, som jag upptäckt att jag glömt sätta på och nu väntar mig att det ska komma som ett avgrundsvrål från sidosätet. Nåt i stil med:
"Ahmen, Mamma då! Sätt på Moora Träääsk!"
Puss puss
Nä, det kommer inget avgrundsvrål! När jag vänder mig mot honom får jag se ett sprudlande glatt ansikte som helt lugnt säger: 
"Du mamma! Jag älskar när vi gör våra små utflykter själva, du och jag. Visst är det roligt?"
Då smälter jag. Inte av den "40-gradiga värmen" i bilen  (trots att det är vinter utanför) i, utan av hans leende. Åh, tänker på vad mysigt vi ska ha när vi kommer hem. Då ska vi ta kaffe vid köksbordet och äta bullar tillsammans.
Tänker att hon, den där lattemamman, hon finns i mig också... fast inte på ett kaffe-hak i stan utan i sällskap med andra "tanter", våra kossor på sommaren. Längtar dit!
Huh... vi grimaserar likadant ;) 

När böda nilla från böda camping dokusåpan älskar alla. ja barn som vuxna eller tonåringar. För hon har varit tonåring själv och vet hur förälskad, in love du kan vara. katt hund häst ko alla skulle hon lätt kunna kyssa och få kyssar tillbaks. lycklig eller olyckligt kär.





"Ska vi ha FK till helgen?"

räknare
besöksräknare
Gissa vem som är jag? Sista barnkalaset mad barnen på vår gata.
När jag var liten bodde vi en ett vanligt hus på Teleborg. Vi flyttande från vårt fyra-rummare på sörders höjder och byggde nytt. På den tiden var detta lite av vad de som hade det gott ställt som gjorde (och är kanske så idag med). Vi hade stått längst i kö och fick välja var på områden vi skulle bygga. Det fick bli hörnhuset. Dels hade det störst trädgård och minst insyn. Vi hade bara cykelvägen utanför och oj, vad vi var uppspelta för detta hus. Vi valde tapeter, vilket rum som skulle bli mitt och vilket som skulle bli Annans (lillasyster). Jag fick det största och hon det minsta. Jag skulle börja fyran och hon var bara en liten plutt än sålänge (8 år).
Vi var där varje dag och inpektierade vad som byggdes. Jag i mina vita  trätofflor med Phelefanten på och med höga klackar (det var mode då) och en kortkort klänning som var grön med rosa stora hjärtan på. 
Du kanske förstå att detta var på sena 70-talet. Vi hade en bild av att det skulle bli det vackraste huset minnene. Så stolta var vi! Jag skulle äntligen bli en av de där tuffa tjejerna i klassen som bodde i hus och inte en av de tu (jag, Anna och Ulrika) som bodde i lägenhet. Med lite sorg hade vi suttit och pratat och svurit ed på att vi skulle fortfarande vara kompisar, trots att jag gjorde denna rokad.
Huset blev klart. Det  såg ut som en låda! En polkafärgad hyreshusbox som skulle kunna stå i vilken småstad som helst, sådana som byggherrarna har rest med samma finess som ett uppsträckt mittenfinger, ett hån mot fantasin. På utsidan gallerrandiga små altaner som gjorde att huset såg ut som om det visar ständerna när man tittar på det på långt håll, utanför kladdiga sopnedkast som luktar brun banan. Fast det gjorde inget. Vi hade äntligen fått ett hus och det var det viktigaste.
Snart skulle vi inte bo i hyrehus längre (detta är dock i vackra Eksjö, där min mor kommer ifrång).
I min stad vinns allt, från Hårfrisör, blibliotek, A-lagare på bänken på torgen. Polisen försöker köra bort dem, jag ser det från mitt fönster i skolan men efter några timmar är de raggiga fyllona där igen. För mig får de gärna vara här. Jag har lärt mig att alla har rätt all leva, även de som har deformerats av samhället.
Visserligen hade min händige farfar och farmor byggt en stuga på landet. Fast där fanns ingen skola och barn men det var ett jättehärligt ställe att slappna av på. För alla utom för försfar så, då som var i spikartagen mest hela tiden;)
Nu, när vårt hus var klart innen i staden tillhörde vi plötsligt mellanklassen för  utåt sett hade vi flyttat ett snett uppåt. Nu var jag tjejen som bodde i hus och nu kunde de tuffa tjejerna komma fram till mig  och fråga, med bedjande ögon:
"Kan vi inte ha FK till helgen?"
Jag visste inte då vad det betydde (inte ens att försäkringskassan hade den förkortningen;) så jag svarade med viss tveksamhet.
"...eh... ja, det kan vi väl..." 
Men jag var trogen mina kompisar Anna, Ulrika och jag (vi handå någongsorts outtalad treenighet som inte gick att bryta). Så jag utgick från att de skulle få vara med.
Frotsättning förljer... om du är intresserad.

treenighet mellan bästisar är så hälrig att ha. Böda nilla har här skrivit om hur det är att vara mellanklass när man är liten men komma upp ett snett. Se A-lagarna på bänken utanför men ändå tycka att alla har en plats här i världen. Nu ska hon ha FK det betydet föräldrafritt och det har hon ingen aning om. Undra hur det går. Det är inte lätt att bara liten och barn och sträffa på de tuffa killarna och tjejerna i klassen. Kärlek mellan barn akn se ut på många sätt

"Listen up!"

räknare
besöksräknare
Hej hopp!
Har i två dagar suttit på kurs. Är du inte van vid att bara sitta kan jag tala om för dig att det är faktiskt rätt jobbigt! Inte för att jag tyckte kursen var tråkig, nä helt tvärtom faktiskt men för att jag inte är van vid att bara sitta en hel dag. Visserligen var det många bensträckare med kaffe och annat gott men ändå. Min mage kändes som om jag var i fjärde månaden när jag kom hem.
Kursen handlade bland annat om hur vi tar hand om varandra. Som medmänniska och vän. Det var en facklig kurs och en viktig sak som nån sa:
"Glöm aldrig den där känslan du hade när du steg in på jobbet för första gången. För det är bara då du riktigt kan förstå de nya som ska börja. Och ibland kan det komma mycket ny lärdom av de som är nybörjare!", bra tänkt och väl värt att ha i minnet.
Min lille Malte och hans lilla kompis Kajsa undrade vad jag lärde mig på kursen när vi kom hem. De var i full färd med att leka kattungar och åt spaghetti med köttbullar på golvet (ja, kattungar äter nämligen där... visserligen ur tallrikar). Vi hade precis byggt färdigt legoslotten som behövde rustas upp med tillhörande utbyggnad i form av papperskartonger, lite tapeter och tejp. 
Tejp är världens bästa uppfinning, har jag kommit fram till. Näst efter sopborsten då;)
Jag försökte förklara så gott det gick. Sa att vi bland annat fick lära oss att prata med varandra och att lyssna. De små "kattungarna" tittade frågande upp från sina tallrikar med en och annan spaghetti hängandes ur mungipan. 
Kajsa som katten "Snuttan" och Malte föreställer en Zombie.
Kajsa var den som först tog till orden:
"... lära sig att lyssna?... men, det kan du väl redan? Det lärde jag mig redan som nyfödd, så det så!"
Sedan fortsatte de att mumsa på sina spaghetti. Tätt följt av att börja skjuta köttbullar på Maltes legobitar.

"Mu på dig!"

räknare
besöksräknare

Ibland blir jag nästan lite imponerad av mig själv. Jaja... vet att det inte är fint att skryta här i Sverige men den oskrivna lagen har jag lagt på hyllan för länge sen.
Andra sidor jag tycker om hos mig själv är att jag har ett (för min egen del då), bra "seénde" för inredning och måla tavlor och sånt. Känner att jag mår bra av att göra kreativa saker som att påta i min trädgård och se hur mitt hårda jobb sakta förvandlas till de vackraste blommor.
Tycker också om att bjuda folk på middag och det var just vad jag gjorde i påskas. Det fick bli påskbuffé med allehanda tillbehör. Gillar allt från att göra inbjudningskort, planera mat och eventuellt lekar för att sedan duka lite roligt.
Vill att mina gäster ska känna att jag har ansträngt mig , för att de ska få det bra när de hälsar på. Ingen ska behöva gå hungrig hem från mig.
Just nu sitter jag och Malte och varvar ned framför "Harry Potter". En lagom läskig film. Den passar ju bra så här i Påsk-tider då den handlar om trollkarlar och häxor till både höger och vänster. Tur man inte levde på den tiden. Jag hade säkerligen blivit tagen som häxa, det är jag säker på. Alla konstiga små egenheter som jag har för mig. Som att sitta uppe mitt i nätterna och måla, skriva eller sjunga.
Tur att jag inte har några grannar heller... mer än kossorna i hagen då. "Mu på dig", kram n