The wealthy Garden Girl. Thats me!

Hejsan vänner! Bara ett litet inlägg som jag vill göra... Igår och idag har jag varit så glad. Vill bara tacka alla vänner som är så gulliga och söta och vill så väl. Det är så lätt att man glömmer tacka dem. Ja, du vet att jag menar just Dig... TACK!


Och här bara ett litet axplock från min trädgård... och lite annat. Ps. ja, jag veet att jag ser ut som jag är kissnödig på bilden. Men vaddå... är man och donar i sin trädgård så ser man ut lite hipp som happ ibland ju, det bjuder jag på.

räknare besöksräknare

The wealthy Garden Girl.

Det är vad jag är. Min trädgård ska riktigt andas att den är gjord och ompysslad av mig. Den ska ha en kvinnlig form och smarta funktioner. Det var väl fyndigt sagt av mig. Ja, ibland får man till det. Där av namnet på dagens lilla fundering: ”The wealthy Garden Girl”. Det är jag det.

Förmögen är jag inte. I alla fall inte på pengar men jag är förmögen på andra sätt. Mycket känslor, mycket kärlek och många vänner har jag. Förmögen är jag också genom att jag har alla mina växter omkring mig. De är också mina små ”vänner” liksom. De blommar och prunkar så vackert under sommarhalvåret.

Malte satt bredvid mig och tittade på en Pippi-film. Lyssnade på ett halvt öra medan jag donade med mina hushållssysslor i köket. Det var faktisk lite befriande att höra något annat än Mora Träsk för en gång skull. Hoppsan, får inte säga så Malte hör det. Ni förstår, det skulle han aldrig förlåta mig för. Trots att bilradion spelade Mora T heeela vägen till och från dagis. Ja, då är det rätt skönt att få vila öronen på något annat.

Ojojoj… nu slog mig en liten tanke. Tänk om det är så, att min musik, den jag komponerar är ”färgad” av Mora Träsk! Hemska tanke… jag är ju som sagt lite Mora Träsk ”skadad”. Kan varenda liten textrad. Skulle nog kunna rabbla dem baklänges också. Det ska ni slippa höra men bäst att säga det igen:

”Mora Träsk är bra, det är dom”.

Nu spelades Pippi-filmen där i bakgrunden. Hon föreslog till Tommy och Annika att de skulle rymma för att de skulle slippa rensa jordgubbslandet, vilket jag kan ha lite svårt att förstå. Det är ju ett av de mest befriande saker man kan ägna sig åt. Fast jag har hört att det finns människor som har andra åsikter angående denna fråga.

När Pippi föreslagit att de skulle rymma helt utan pengar, utbrister Tommy:

-"Men det går väl inte"?

Pippi tittar medlidsamt på Tommy. Lägger huvudet på sned och förklarar:

-"Du, jag ska säga dig att hela världen är full av människor som lever helt utan pengar. Också kommer du här och frågar ”går det”!

Vilket bra sätt att se på saken. Allt handlar inte om pengar. Vi kan vara förmögna av andra saker.

Jag tog mitt sedvanliga tre-kaffe ute på altanen. Det är den 1 april i morgon och våren kan komma att se ut lite hur som helst. Hur vet vi inte än. Det är en märklig liten parentes mellan vinter och sommar. Ibland missar man den nästan. I bland är det är kallt och regnigt ända fram till juni. Andra gånger kan vi vara iförda shorts och hunnit ha åtskilliga picknickar långt före nationaldagen.

Nu satt jag alltså här, med katten Sture på altantrappan igen. Pippi-filmen rullade på i bakgrunden.

-”Plopp… plopp… plopp”, sa Conrad. Ni vet han med Konrads kalasklister.

Precis så kände jag också, där jag satt med kaffekoppen. Varenda litet ”plopp” hörde jag från takrännan, ned i min fina silltunna. Som jag så omsorgsfullt oljar in varje vår. En enda liten pippifågel hörde jag, som försökte sig på ett litet ”välkommen-ut-nilla-pip” till mig.

Då bestämde jag mig. Tre saker lovade jag mig själv att INTE göra denna vår. Eller att ens känna att jag måste göra. Just för att slippa känna den där stressen som annars så lätt kan infinna sig. Jag vill lära mig att kunna njuta av nuet.

1. Jag vill lära mig att se det positiva i livet. Även när det känns motigt eller kämpigt.

2. Vara nöjd med det lilla. Tror att det är en egenskap vi nästan glömt bort i vårt ”pengar-samhälle”. Det går att vara förmögen på andra sätt.

Jaha, det var kvällens lilla summering av denna dag. Där på farstutrappan med kaffekoppen i handen. Den varma vårsolen smekande över min kind. Den kalla vårvinden som slet i både Stures och mitt hår.

Precis så är det. Att lära sig vara lite ”lat” och njuta av det lilla. Vi är duktiga även om vi inte hinner med allt vad vi tänkt att vi skulle göra. Det är ok ändå. Även om inte fönstren hinner bli putsade till 1 maj.

Conrad sa det så bra i Pippi-filmen:

-"Antingen så tvättar jag öronen… eller så gör jag det INTE".

Kraaam n

För böveln: var är STOPPKNAPPEN!!!


Jaja, det gäller att hålla humöret uppe, trots att vintern håller ett stadigt grepp om vädret. Och jag har haft en "såndär" dag, ni vet...

räknare besöksräknare

Åhhhh. Suck, puh…hjälp! Vilken dag alltså! Jag kokar över… jag får spasmer på en del människor… jag får krupp på maskiner… jag blir gaaalen på telefoner och jag behöver en stoppknapp. Kan någon säga var den finns. JAG BEHÖVER EN PAUS!!!

Okey, för att ta det från början. Det har alltså inte varit en bra dag. Vi hade ett avtalat möte på ett av stadens kontor. Där satt vi i väntrummet, efter en mödosam promenad för Micke som ju fortfarande är nyopererad. Då är det inte lätt att vare sig duscha, ta sig in i bilen och sedan ta sig dit man ska. För någon parkeringsplats i nära anslutning dit vi skulle kunde vi inte hitta.

Innan vi kom till mötet måste parkeringsavgiften betalas och jag sprang till automaten, medan Micke gick i förväg. Halvböjd som en gammal gubbe gick han, stackarn genom halva stan.

Jag stack in betalkortet i p-automaten. Tryckte på knapparna och väntade, väntade och väntade. Tittade på klockan, NU skulle jag vara mötet. Kortet poppade ut och på skärmen står: ”misslyckad transaktion”.

Jaha, in med kortet igen. På skärmen står: ”var god vänta” tick tack...vilken tid det tar.

Till slut ger jag upp men upptäcker då att mitt kort sitter fast!!! Jag får inte ut det. Hur mycket jag än drar och sliter, så sitter det fast! Vad gör jag nu? Väntar… väntar…

Tillslut står det något annat på skärmen, äntligen: ”redan betalt 25 kr”… Jaha, whats new? Kan jag få mitt kort då eller? Eller varför inte en liten biljett också, nu när automaten äntligen har fattat att jag betalat min p-avgift?

Nähä, ingen biljett och inget kort. Det enda jag kunde göra var att stå där och se dum ut. Och få sura blickar av dem som stod bakom mig också. Tillslut släppte den taget om mitt kort. Äntligen!

Jag fick ingen biljett men det sket jag faktiskt i. Nu var jag tvungen att springa till mötet. Micke och tanten vi skulle träffa undrade nog vart jag höll hus.

Väntrummet nästa. Där satt vi i över en timme! Ja, det är sant. Ingen kom! Vi sa till i receptionen men damen vi skulle träffa fanns inte! De ringde efter henne och var inne på hennes kontor. Hon var helt enkelt puts väck!

När det gått över en timme gick vi till bilen. Det var nu dags att hämta Malte på förskolan. Väl nere vid bilen upptäcker vi att det INTE sitter en lapp på rutan… hmmm… allt hade verkat mer normalt OM vi hade fått P-böter!

När vi kom hem, så började den där hemska telefonen gå varm. Alla ville ju veta hur det gått på mötet. En del ville bara prata. Andra ville berätta…

MEEEN jag orkar inte höra. Det kokar över i min hjärna. Vill bara hitta ”stopp-knappen”, så jag kan få en liten paus. Det är kaos i min hjärna och alla tankarna bara snurrar runt, runt och det blir bara pannkaka av alltihop.

Jaha… det var min dag det. En god vän till mig säger att jag ska försöka hitta något varje dag som är positivt. Efter noga övervägande, hittade jag två saker som är det. Om man nu inte räknar med att man har hälsan, trevliga barn, kläder på kroppen och allt det där andra klyschiga.

Nä, två små banala saker som gjorde min vardag liiite lättare:

1. Min bil behövde inte besiktas detta året, för den är för ny – skönt

2. Malte hade gjort ett jättefint pärlhalsband till sin mamma, som gör vad hon kan för att inte stressa ihjäl sig.

Nu sitter vi här, Malte och jag och lyssnar på Mora Träsk. Kanske är det just det som är ”stopp-knappen”? Förlora sig i textraderna till detta eminenta band. Ja, det är faktiskt rätt behagligt. Så jag sitter nog här en stund till med mitt fina halsband och sjunger till Mora T med Malte. Det är de små, små detaljerna i vardagen som är guld värda.

Kraaam n

Det kom ett sms


räknare
besöksräknare


Idag var det först städdag. Dammsugit, städat toaletterna, dammtorkat och plockat ihop alla Mora Träsk-filmer som min 4-åringa Malte har spridit ut i hela huset. Allt detta gjordes då till ljudet av en Mora Träsk-låt: ”Hänger tuttarna på dig ned, kan du ta dem och vifta med…Kan du slå en knut så lätt, kan du knyta en rosett.…. Hänger tuttarna på dig neeeeer”.

Mora T är bra, det är dom.

Efter det en tur in till stan för Malte och mej. Det tycker vi är så mysigt. Då brukar han sitta bredvid mej, där framme i bilen. Han tittar på mig och säger: ”Mamma, nu är vi på våra äventyr igen. UTAN pappa. Han får inte vara med när vi är på våra äventyr, du och jag” ler han och nickar bestämt att så är det minsann.

Solen tittade ju fram, lite då och då. Malte tycker inte om att få sol i ögonen. Det vet jag och var därför förberedd att låna ut mina stooora solglasögon till honom. Ser riktigt komisk ut! I bilen sjöng vi till en annan Mora Träsk-låt: ”In kommer far, ilsk som han var, näven han slog i bordet… efter kom mor, gormar och svor, undra vad gubben gjorde….ungarna skrek så hunden blev blek och katta, ho sket i vasken”.

Mora T är bra, det är dom.

När vi handlat gick vi in till Hemmakväll och hyrde tre filmer för 130 kr. ”Sammys Äventyr” till Malte, ”The last Exorcist”, till Nilla och ”Paranormal Activity” till Nilla. Ingen film till Micke, för han har ändå inte tid att kolla på film. Dessutom tror jag han är alldeles för rädd för att kolla på skräckisar, som jag för tillfället har snöat in på. Nä, han har så mycket annat för sig den karlen. Särskilt nu när han då har opererat sitt navelbråck. Ja, jag berätta detta eftersom halva Sveriges befolkning redan vet om det ändå. Hade ju den ”goda smaken”…hrmpf.. att berätta det i serien Böda Camping.

Bredvid ”Hemmakväll” ligger en pizzeria. Ja, det har blivit en del onyttigheter denna vecka men det ÄR inte så lätt att agera sjuksyster åt en navelbråcksopererad man och samtidigt ta hand om barn och hushåll. Så ja, det har blivit en del skräpmat, det har det – erkänner. Annars är jag faktiskt en riktig bullmamma. Gillar att baka och laga mat, det gör jag. Duktig på det också, säger de.

Rätt var det var, när vi satt där och väntade på att våra pizzor skulle bli klara, så får jag ett sms från Micke. Vår lille 4-åriga Malte som faktiskt redan kan både läsa och skriva, fick då läsa vad det stod i sms:et medan jag stod i kassan och betalade. Högt och ljudligt läser Malte, så alla i kön på pizzerian hör:

- Hurra, jag har BAJSAT!

Japp. Micke var såå glad över att han lyckats med denna bravur. Nervös hade han varit att det skulle göra ont efter operationen och nu ville han dela med sig av denna lycka till sina närmaste. Vad han inte visste var ju att hela pizzerian skulle få höra.

Jaja, så kan det gå. Visst var det ett glatt meddelande, det var det ju. Hela kön började skratta och jag kunde bara inse… att det är nog inte riktigt läge för mig att vara ute bland folk än. Igår gick jag omkring i landstingets tossor på Plantagen och idag basunerar vi ut att Micke är överlycklig över att ha bajsat.
De i kön undrade nog ifall han brukade messa sin tjej varje gång detta hände. Det kan jag meddela att det gör han INTE!

Kraaam n

Mina vackra lysande blå

räknare
besöksräknare


Japp... jag sår allt från frön. Inte många som tror men så är det. Visst en och annan liten petunia för en femkrona blir det väl. Men i det stora hela, så sår jag allt själv. Lite stolt faktiskt, det kan man väl få va?







Ohoj…

Först och främst så vill jag gratulera Maritha Grahn och Putte Ljung. Till att någon av dem blev den 3000 besökaren av min blogg!!!

Nu till mina små kvällsfunderingar. I morgon kväll börjar sommartid. Wow, kan ni tänka er det? Nä, inte jag heller. Blir lika förvånad varje år. Måste alltid tänka till… hur var det nu man skulle göra med klockan? Var det fram den skulle eller var det bakåt?

Ett knep som jag alltid tar till är det där vanliga: ”När det är vår ställer vi FRAM utemöblerna, när det är vinter ställer vi TILLBAKA dem”. Det är bra. Det kan man gå efter… varje år.

När sommaren kommer, då får jag äntligen ge mig ut i min kära trädgård. Idag var jag och handlade lite frön som jag ska så imorgon, om solen behagar att visa sig lite.

Innan jag var på Plantagen (affären), gjorde jag ett snabbt besök hos läkaren. aDå… när jag satt där i väntrummet, med mina blåa tossor i plast på fötterna, funderade jag på VARFÖR de måste envisas med att ha dessa fula tossor.

För det första, det är inte alla som använder dem.

För det andra, varför måste de vara så hiskeligt blå? Det är ju det enda man ser när man tassar omkring där i sjukhuskorridorerna…

För det tredje, byts de ut någon gång? Fulla med hål och allmänt äckliga.

Okey… åter till vad min text egentligen skulle handla om. Jag hade alltså varit där hos läkaren. Tog bilen och körde till Plantagen (smygreklam? Nej.. det råkade bara vara just denna affären, kunde likagärna varit Blomsterlandet.. eller Granngården).

Du förstår, jag har en lättsam inställning till min trädgård. Visst ska det blomma och vara fint men trädgården får aldrig bli en belastning. Lite ogräs eller igenväxta hörn, det bryr jag mig inte om. Kan till och med tycka det är lite fint.

En liten grej jag gör varje år, är att anlägga en rabatt om året. Någon skiss på hur det ska se ut eller så, har jag aldrig haft. Nä, jag gräver en ny rabatt när jag får tid och lust. På det sättet har min trädgård fått många vindlande gångar och små "rum".

Jag försöker såklart att förvalta det jag redan har i rabatterna. De växter som är starkast och överlever vinner dock. För jag kämpar inte hjäl mig för att varje växt ska klara sig men jag flyttar dem ofta. Ibland känns det som om jag kör runt trädgården ett kvarts varv varje år.

Färg och form har alltid intresserad mig men tycker samtidigt att det är viktigt att bibehålla den gammalmodiga stilen i min trädgård. Jag har nämligen en förkärlek till det gamla och lite nötta, blandat med det nya fräscha. Det är en fin balansgång.

Nåväl… här gick jag nu. Den första vårdagen, i blomsteraffären och njöt av dofter och färger i alla dess former. Dagen innan vi skulle ställa fram klockan. Och jag hittade både det ena och det andra. Tagetesfrön. Jord. En fin bricka med tillhörande kanna.. som jag fortfarande inte har bestämt om jag ska ha saft eller blomvatten i.

Då såg jag de alldeles bedårande, blåaste, finaste blommor. Dom måste jag också bara ha.

Så stod jag då där i kön till kassan med mina inhandlade varor. Tyckte att det var en liten näpen dam som tittade lite lustigt på mig, men tänkte väl inte så mycket på det. Det var först när jag skulle böja mig ned för att ta plånboken i väskan som jag förstod.

Då såg jag… ikapp med den vackraste blåa blomman, lyste det blåa ikapp med något annat. Nämligen: landstingets blåa tossor!!! Jag hade glömt ta av dem hos läkaren!!!

Kraaaam n

Ps. Nästa gång ska jag göra som de flesta andra i väntrummet till doktorn. Jag ska skita i att ta på mig tossorna. Eller så gör jag som Micke gjorde när han var i ett kallvattenbadhus i Budapest. Han fattade inte att det var tossor som man skulle ha på fötterna. Så när han gick ut från omklädningsrummet och ut till de andra herrarna i bastun... så var han iklädd i vacker blå huvudbonad!!! Ibland undrar jag vem av oss två som är den mest pinsammaste varelsen?

Sweet dreams are made of these


räknare besöksräknare

En liten notis innan du läser.... lyssna på länken sist... sååååååå skööööön;)

Tidstypiska bandnamn

Dessa 80-talsband. Kommer ni ihåg dem? De som ibland hade så lååånga namn… så långa att de var tvungna att göra förkortningar av dem.

Lite exempel:

ODW – Our Daughters Wedding

Inte blir det sämre med: OMD – Orchestral Manoeuvres in the Dart

Sedan har vi då alla dessa bandnamn som inte betyder något speciellt.

Exempelvis:

Men Without Hats, (Män utan hattar)

Kissing the Pink, (Kysser rosa)

Classix Nouveaux,

Bowntown Rats,

Tears for fears,(tårar av rädsla)

Simple Minds,(simpla sinnen)

Depeche Mode,

Alphawille Kraftwerk, (kraftverk)

Shakespears sister, (Shakespears syster)

Pet shop boys,(djuraffärspojkarna)

Suicide Blond, (självmordblondinen) INSX

Crusified Barbarba

Adam and the ants, (Adam och myrorna)

Cultur Club, (kulturklubben)

Ja, i de namnen ovan var det meningen att namnet skulle betyda just ingenting. Jag menar… Man Without Hats… vad betyder det? Männen utan hatt.. just ett snyggt namn på en grupp.

Lite senare kom då dubbelnamnen, en del behövs inte ens översättas:

Talk talk, (prata prata)

Duran Duran,

Bow wow wow,

Dire Straights

Tätt efter här kom namnen som var motsatsen till de lååånga bandnamnen:

U2

B52

The The

Sedan började man helt enkelt sjunga i sina egna?, enkla namn:

Belinda Carlisle

Pat Benatar

Bon Jovi

Carola Häggqvist

Pernilla Wahlgren (ps. snygg initialer eller hur;)

Lena Philipsson

Lili & Sussie

Nena

Xandra

Kate Busch

Michael Jacksson

Phil Collins

Magnus Uggla

Mick Jagger

Efter det tyckte man att det var lite tråkigt att bara heta som man gör "in the real world". Då började de lustiga namnen upp:

Orup

Blondie

Duffy

Madonna

DiLeva

Poodles

Nä, bättre då att heta Mora Träsk, säger min son (4 år). Ja, varför inte… då vet man att de kommer från Mora och att de spelar träskmusik.

Eller varför inte göra som vi.. blandade våra efternamn till ett ord. Winton + Wallette = WiWa

Kraaam n

Ps.Ja, jag var väl tonåring samma år som axelvaddarnas årtionde. Men med handen på hjärtat… visst gjordes det bra musik på 80-talet… varför skulle det annars göras så många covers på dessa låtar idag? Marilyn, "tainted love"… är ju bara ett exempel på en bland många.

Nedan kan du lyssna på honom:

http://www.youtube.com/watch?v=djAkIWKtQXM


räknare
besöksräknare

Halloj där!

Visst sitter konsten i betraktarens ögon? Så säger man väl, har jag för mig. Så är det ju. När vi ska beskriva vad vi tycker är vackert eller inte.

Vi behöver bara gå till oss själva och de personer vi har i vår närhet. Är det inte så att de ni tycker är trevliga, snälla och omtänksamma personer också blir vackra i era ögon? Och de som är dumma, knäppa och elaka i era ögon också blir fula?

Min mamma lärde mig att ”det finns inga fula människor”. Det kan väl hända, så är det nog. Men i mina ögon kan jag se vackra människor förvandlas till ”fula” ibland. Bara genom att de är dumma, otacksamma och ibland rent av utstuderad och genomtänkt elaka mot andra. Då får de vara hur vackra de än vill på utsidan. Jag tycker ändå att de är fula.

Jag har också varit med om att personer som jag inte känt och som kanske inte är så vackra på utsidan, bli såå vackra. Bara av att visa en fin insida, liksom.

Ja, jag tror att ni vet vad jag menar. Personer som vågar visa sina styrkor men också sina svagheter. De tycker jag är vackra.

Nä, det är de där personerna som ”tänder” en med något annat. Vad vet jag faktiskt inte… men något annat är det ju. Om någon kunde förklara det för mig, så vore det ju bra. Men jag tror inte att någon kan det. För jag har inte svaret själv.

Calle Schulman, ni vet, bloggaren. Han sa att den där klyschan man säger att ”skönheten kommer inifrån”, den menar han är helt fel. Han skriver att det är precis tvärtom – fulhet kommer inifrån.

En enligt alla en idealsnygg tjej blir råful om hon är elak eller korkad eller fördumsfull. Hon blir en skräcködla. En padda. En fuling. Osexig så in i helvete (Schulmans ord.. inte mitt, jag svär inte;). Han säger att han nästan njuter av att se en snygg tjej bli så där äckligt ful när det blir uppenbart att hon har ett fult inre.

Ja, även om jag vill hålla med farbror Schulman, ställer jag mig ändå frågan, om en människa själv väljer att ha en "fin" insida eller inte. Jag menar, vi har olika bagage med oss att bära genom livet. Endel av det bagaget kanske inte är så fint men vi ändå har lärt oss något av det.

Så summa av kardemumma av denna lilla fundering ikväll blir alltså: Klä er hur ni vill och var hur snygga eller fula ni vill. Men visa ert inre och var gulliga, så vinner ni de hjärtan ni vill.

Kraaaam n

De nickade så vänligt...




räknare
besöksräknare



Jag satt på min altan. Visserligen i mina lovikasockar och med min varma filt. Med en varm kopp kaffe i handen och solens strålar som letade sig fram och hittade mig där, till slut. För en liten, liten kort sekund. Men det räckte. Den sa: ”Jag finns här, bakom molnen… det tar bara lite tid för mig att komma fram”.

Så känner jag nu. Det tar bara lite tid för mig att komma fram. Jag finns därinne, någonstans i mitt inre. Jag har väl bara gått lite vilse, kanske. Men ingenting kan locka fram mig mer än den varma solen. När den smeker mina kinder och färgar dem gyllenbruna.

Jag tog min kaffekopp, lämnade filten för en stund och gav mig ut i blåsten. En gren i min ekdunge hade blåst ned. Nästan farligt nära bilen. Men den klarade sig.

Precis som jag… tänkte jag. Det kan vara farligt nära att man tror att man ska bli skadad, gå sönder. Men man gör det inte. På något underligt sätt klarar man sig alltid.

Tro inte nu att det hänt något hemskt, kära läsare. Nej, nej… jag menar bara att ibland kan det kännas som det. När man bara går och väntar och väntar på att solen och sommaren ska komma. Men allt som händer är bara att vinden river och sliter i allt som finns. Ruskar om och ”möblerar om” i min trädgård. Grenar som ligger lite här och var… också de här förgjordade sorkarna.


Vad i heeela fridens namn har hänt??? Sorkarna har fullkomligt invaderat min trädgård! Det lustiga är att de håller sig bara just inne i min trädgård. Precis där åkern tar vid… där slutar alla högarna också. Nä, jag tror det blir att så om hela gräsmattan. He he, då får gossarna i min familj att göra må jag säga. För jag tar hand om finliret, så får de ta itu med de stora maskinerna.


Okey, jag fortsatte att gå min runda runt huset. Och där… mitt bland alla gamla löv och bråte. Mitt bland alla högar som sorkarna grävt upp. Där fanns de.

Vita, små och rädda stod de böjda i vinden. Inte mycket för världen men ändå… de fanns där. Jag böjde mig ned för att hälsa och de nickade så vänligt tillbaks.


Ja, precis så är det nog. Jag kanske inte är mycket för världen just nu. Jag kanske står där och gungar i vinden. Men vet du… jag finns i alla fall. Och jag väntar tålmodigt på att solen ska komma. Jag kanske fryser, precis som den lilla snödroppen där mitt i allt som viner omkring runt henne. Så står jag tålmodigt kvar i blåsten, i regnet, i vinden.



Och inget kan få mig att försvinna från den plats där jag har mina rötter. Precis som den lilla snödroppen. Förutom en liten hand då… som varsamt plockar upp mig och tar in mig i värmen. I en liten kaffekopp där jag kan få stå och lysa med mitt budskap: ”snart är det vår, vännerna mina”.

Kraaaaam n Ps. lyssna på låten nedan. Bra text. Och bra musik.

http://www.youtube.com/watch?v=zRIbf6JqkNc


Kyss grodan, så blir den till en prins!

Kyss grodan så blir det kanske till en prins eller prinsessa!



Fast enligt horoskopet denna veckan.. så blir det Kevin Costner!


räknare
besöksräknare

Nilla + Kevin Costner = sant!

Jaha, läser mitt horoskop i en skvallerblaska såhär på kvällskvisten:

”Chefer och andra nyckelpersoner har ett gott öga till den ambitiöse Stenbocken. Detta är en bra tid att hugga i och visa framfötterna lite extra på jobbet”.

Min kommentar: ”Okey… när är det INTE bra att visa framfötterna på jobbet då? Ska man inte alltid vara ambitios och göra sitt bästa på arbetet? Det lärde i alla fall min mamma mig”.

Horoskopet fortsätter:
”Du lyckas med jobb och karriär”.

Min kommentar: ”Tror jag det.. om jag bara gör som det stod ovan.. att jag skulle visa framfötterna på jobbet”.

Horoskopet:
”Undvik onödig stress”.

Min kommentar: ”Okeey.. no coments here!”

Horoskopet:
”Turdag 24/3, och flörta med Kräftan”.

Min kommentar: ”Vad bra! Finns en kräfta inom synhåll den 24/3? Måste kolla om horoskopet är sant ju!

Vidare informerar horoskopet att Kevin Costner också är Stenbock och född den 20 januari, precis som jag. Åh, vad han är snygg, sexig, rolig och ser bra ut. Jaha, då måste ju det här horoskopet stämma och vara sant, eller hur? Eftersom jag har precis samma igenkänningstermer som Kevin Costner – NOT!

Kraaam n

I bara mina underkläder





Ja.. här är jag i bara underkläderna;)

räknare

besöksräknare

För tillfället är jag väldigt rastlös av mig. Jag, som annars är väldigt lugn, glad och avslappnad med min tillvaro. Alltså nu kanske inte alla uppfattar mig som lugn… men ändå.

Självklart så är det så att det är våren och sommaren jag väntar på. Jag vet det. Känns som jag precis snart ska starta i ett löplopp. Har laddat mig till tusen. Slagit mig på kinderna, som de där löpflickorna i tv gör. Taggad till tusen nu. Ställt mig i startposition. Men startskottet går aldrig av. Det är enerverande!!

Behöver så väl den där värmen. Solen, grönskan, luften, ljudet och känslan av sommar. Längtar så efter att få utlopp för alla mina känslor. Måste få ut dom. De ligger därinne och bara trycker på. Känner mig som en laddad kanon. Jag vill spricka ut i blom… och det nu!!!

För att få utlopp för all min inre oror, vill jag ge mig ut i min trädgård. Ut i mitt potatisland. Jag vill så, rensa, plantera, gräva, vattna.

Andra kan säga till mig: ”Men Nilla, varför ska du ut och stressa med att hålla ordning i ditt land, nu när du har det så rörigt runt dig annars. Skit i det nu”.
De som säger så, de har inte fattat alls. Ni förstår. Jag har upptäckt att när jag jobbar med jorden, när jag sitter där… i mitt land och låter solen värma min kropp, känna den torra jorden mellan fingrarna, känna de solvarma stenarna under mina nakna fötter. Bli svettig, kunna ta av mig till bara underkläderna, utan att bry mig. För ingen ser mig där… i mitt land, i mitt Ingemansland… i min ekdunge… i mitt paradis, ändå.

Det är då… när mina händer rör sig konstant… som jag också stannar kvar. För det är där… i allt ”görande” som tiden försvinner. Och tanken. Ibland till och med känslan. I görandet finns bara görandet.

Trädgårdsarbetet är i mångt och mycket monotont och mycket går på rutin. Mina händer vet vad de ska göra själva och jag behöver inte tänka. Och jag kan glömma bort mig själv för en stund. Är så hjärtligt trött på mig själv. Och att få glömma bort mig.. om så för några timmar, är så befriande. Så skönt!

Precis så är det också när jag skriver. Det kan vara här i min blogg. Det kan vara en låttext. Det kan vara när jag målar, mina tavlor, mina små project i huset, ute i trädgården. Det kan vara när jag spelar piano. Och det kan definitivt vara… när jag sluter mina ögon, har hörlurarna på mig. Och jag bara kan få flyta iväg i musiken och få sjunga. Det är precis samma känsla… och jag känner att jag måste få ha den nu.
Detta är ett helt kravlöst tillstånd. Och jag ser det inte som ett ”måste”.

Men hela denna långa vintern har jag laddat för våren. Nu måste min laddning få komma ut. Annars spricker jag. Hela vintern har jag saknat detta ”bara varadet”… som jag upplever… där i mitt ingenmansland… i min ekdunge… i mitt paradis på jorden. Nu är mitt behov av detta enormt.

Ja, nu vill jag känna jorden mellan mina fingrar. Bli så varm och svettig så jag bara måste slänga av mig till bara underkläderna. Utan att bry mig… för ingen ser mig… där i mitt ingemansland ändå.

Kraaaam Nilla

Ps. …och extra bonus av allt detta rensande blir ju att: 1. Det blir fint i landet och 2. Jag blir ju (om möjligt) en ännu vackrare Nilla, solbrun och fräsch av solens strålar, tihi

I Dont give a DAMN bout my BAD reputation


Japp, så är det...faktiskt! "I Dont give a DAMN bout my BAD reputation"

Sorry folkes, men det är dagens sanning:) Mina funderingar denna kväll, blir alltså hururvida vi bryr oss eller inte... egentligen, vad folk tycker eller inte.

På bilden är jag med i dokusåpan "Böda Camping", det var en hääärlig upplevelse.

Här är jag i inspelningsstudion. Tv-teamet var med här också. Kul att få visa tittarna lite av ens hem:)

Och här är mina små "prinsar"... ja, jag brukar inte kalla dom så. Men av något (underligt fenomen, fråga mig inte vad... för jag tänker inget säga;) så har just det ordet fått någon sorts innebörd för mig på sistone;)



Den lille i pepparkaksuniform, är 4 idag.. De andra två luarna är betydligt större. Fast vem vet... du kanske skulle känna igen dom ändå. Jag looovar... det kommer kort senare, ska bara få tillåtelse att visa dom på bild. Ni vet hur tonåringar kan vara;)




Jaha, dessa tu vet väl alla vilka det är... hoppas jag. Damen under har ju gjort sig ett namn på sista tiden också;)

Men varsågoda och läs min text... så förstår ni nog mer, hur jag tänker. Trots att mina tankar kan vara väääldigt virriga, nuförtiden.










räknare
besöksräknare

Kungaåret börjar och slutar med skandaler. Mitt i förberedelserna för det Stora Kungliga Bröllopet, kan vi läsa om hur Jonas Bergström har varit otrogen. Och stackars Madeleine flyr landet.

Vidare så slår debatten vågor över hur Viktoria envisas med att pappa kungen ska överlämna sin dotter. ”Hur vågar hon”, säger jag då med sarkasm i rösten.
Men bröllopet gick bra, trots Viktorias vilja att följa gammal svensk sed. Men pappa kungen fick bara gå halva vägen till altaret med sin dotter. Typiskt oss svenskar. Vi måste vara alla till lags.

Under hösten kom boken ”Den motvillige monarken”. Den handlar om pappa kungens vilda fester med sina adliga kompisar och deras bruk av kaffeflickor.
En tid senare berättar då… mycket lägligt må jag säga, Camilla Henermark sin historia om sin tid som kungens ”lekkamrat”.

Vill bara säga: ”Vem bryr sig… egentligen”? Faktiskt tror jag väldigt få. Jag menar, vi har nog fullt upp med att få våra egna liv att gå ihop. Fast å andra sidan: ”Who am I kiddin her”? Jag vet att det finns folk som har så lite i sina egna liv, att de söker med ljus och lykta efter skvaller som kan föras vidare. Extra bra, verkar dessa personer tycka att det är, om de själva även kan komma med något ”nytt”, sensationellt skvaller. Då blir han/hon ju sedd… och någon lyssnar på honom/henne.. i en sekund eller så. ”Stackas människor”, suckar jag lite uppgivet.

Minns med lite vemod min mormor, Elsa, för övrigt det finaste namnet i världen…om jag någon gång får en dotter, ska hon heta det. Min mormor Elsa avgudade konungen med stort K. Hon hade ett fotografi inramat i en rund ram på kungen och Sylwia, ovanför sänggaveln där hon och morfar Roberth sov. Visserligen var säkert kortet på kungaparet inhandlat på Tempo för en billig peng, men likväl så föreställde det ju den högt aktade adeln.

Var finns dessa gamla damer idag? De som så vördnadsfullt vårdade det goda ryktet som våra svenska förebilder skulle ha? Jo, du förstår… de finns. Men nu vårdas inte det goda ryktet längre. I och med att vi uppfostrats med att det är viktigare att vi syns, än varför vi syns. Det är inte så viktigt längre om vårt rykte är bra eller inte. Vi här i Sverige tar gladeligen efter andra länders syn på hur vi nu ska leta efter skandaler, istället för vad som är bra hos folk och fä. Dagens motto: ”I Dont give a DAMN bout my BAD reputation”. Där har vi det, gärna sagt på engelska med, så vi är riktigt moderna. Det är dagens budskap till vår avkomma.

Jag undrar bara lite stilla, så här en vardagskväll: ”Vad skulle mormor Elsa säga, om hon visste hur respektlöst vi angriper vår konungafamilj”? Eller… jag tror inte… jag vet. Hon hade sagt något som vi i vår nutid inte ens hade vågat uttrycka. För då hade någon säkert ringt någonstans… bara för att få rubriker.

För i vårt samhälle är det skandaler vi är ute efter. Ta exempelvis programmet ”Big Brother” och andra sådana program. Den som ljuger och manipulerar de flesta av deltagarna vinner ära, berömmelse och pengar. Klart som korvspad att våra barn lär sig hur man ska vara. Om de går efter hur deltagarna i sådana program beter sig.

Nä, jag vill nu slå ett slag för vad min gamla, söta mormor Elsa skulle ha sagt, om vårt sätt att skandalisera vårt rike och vår konungafamlij: ”Vet hut”!
Ett litet inlägg här... min lilla mormor är det som är på bilden i min blogg längst till höger. Där är jag också för övrigt... naken, de ni;)

Ps. Men dokusåpan ”Böda Camping” är ju en heeelt annan sak. Här har vi ju en tjej som gör hela serien väldigt sevärd, eller hur?
Kraaam n

Du kan lita på teknikens under, "Blondie"


Jaha, här har ni då mig... i egen hög person. Första kortet som "Blondie" (ja, jag veet.. mycket fånigt men vem var inte det i tonåren. Jag skulle ju envisas med att kallas det då).
Och det andra kortet är då mig, taget igår. Så ser verkligheten ut. Man är väl den man är. Och så är det med det;)




Teknikens under handlar dagens små funderingar på då. Och alla har vi väl mer eller mindre blivit "tvungna" att lära oss använda detta. Små som stora.
räknare
besöksräknare

Hej alla gulliga och söta. Tjejer, killar, tanter och farbröder;)

Jag måste bara få säga, jag har ÄNTLIGEN förstått mig på det här ”nya” livet med alla förmåner som datorer och mobiler ger mig. Jaja… jag vet att jag är efter i detta ämne. Men vaddå? Det är väl inte så konstigt? Tänk, det var ju inte länge sedan allt som skulle dokumenteras eller på något sätt konverseras mellan två människor, var tvunget att ske genom antingen posten eller genom telefoni. Oj, vilket gammeldags ord jag hittade där då. ”Telefoni”, det sa man väl på typ 1940-talet.

Nä, jag tycker faktiskt inte det är så konstigt att vi som var födda på typ förra seklet, inte är sådär haj på datorer och mobiler som de som blivit födda in i det. Då är jag faktiskt inte lastgammal, bara så pass gammal att jag kan komma ihåg hur det var då när det knappt fanns mobiler över huvud taget. Det är faktiskt sant. Jag levde på den tiden. För typ 100 år sedan.

Det verkar nästan som om det finns ett liv före datorernas framarsch och ett efter deras framarsch här i världen. Det är inte lätt för de som aldrig knappt levt utan datorer och all annan teknik som finns att tillgå nu förtiden att förstå att man faktiskt kan leva utan datorer. Som min son frågade mig en dag: ”Mamma, är det sant att det inte fanns datorer förr? Men vad gjorde ni då hela dagarna?”

Jag kan ju säga… att de som verkligen är värda att ge en stor eloge till, det är just oss som minns den tiden före men som lever i tiden efter. Som dessutom klarar av att leva i detta nu, som innefattar en massa datoranvändanden. Alla vi som har varit mer eller mindre tvungna att lära oss hantera både T9, word, lönehanteringen på datorn och snabbinställningar på mobilen.

För 20 år sedan var det ju till och med ”lyx” att ha ett sk. ”svärmorsfilter”, dvs. en nummerupplysning på telefonen. För att inte tala om telefonsvararen. Fy och usch vad man tyckte att de som hade det var märkvärdiga. Också fick man sitta på en och samma plats, när man pratade i telefon. Ofta på någon stol med fötterna uppslängda på något högre, snurrandes på sladden mellan fingrarna. För trådlöst… det var inte ens uppfunnet då.

Tänk vad vi har fått lära oss. Till skillnad från alla de unga som har fötts in i datorernas värld. Jag menar, min lille son, fyra år klarar av att hantera ett tangentbord bättre än många av den äldre generationen kan. Pekfingervalsen har han också men det går bra mycket snabbare än när min mamma utför fingervalsen. sorry mamsen men så är det, tyvärr.

Sanningen kvarstår då… att de som är födda in i denna era, de har fått det serverats på silverfat. De äldre… nu menar jag typ 40-talsisterna och äldre, de kan fortfarande hanka sig fram genom att lära sig använda färdig program enbart på jobbet. Men det är vi… generationen ”mitt emellan”, som jag tycker ska få den stora elogen.

Vi som, när vi var barn bara hade två kanaler på tv:n att välja mellan. Vi som, när ett nytt program började på den andra kanalen såg det genom den lilla vita trekanten som blinkade uppe i det vänstra hörnet. Minns ni den trekanten? Ha ha… och inte för att tala om när vi fick den tredje kanalen; tv4… och då när ”Rapport” inte fick sända otäcka bilder från krig och annat elände, förrän efter klockan 19:00 för att skydda våra barn från att bli påverkande på ett negativt sätt.

Tänk nu idag. Vilka spel våra barn spelar. Vad de går ut på. Jo, att döda, döda och åter döda. Sedan skjuta på många som möjligt. På den tiden som jag talade om tidigare, gjorde också reklamen sitt intåg i vår tv. Den fick dock inte vara i barnprogram och man fick inte göra reklam för alkohol. Nu förtiden har man helt gett vika för reklamens stora plats i tv-världen. Utan reklamen skulle inte tv överleva. Hur i hela fridens namn överlevde tv-kanalerna förr. Jag bara undrar?

Ja, tiderna har förändrats och kommer alltid att göra. Äldre har alltid klagat på vad ungdomen gör fel. Så har det alltid varit, genom alla tider.
Om sanningen ska fram, är det nog så… att det blir människor av ungdomen av idag också. Vi blev ju bra, trots våra föräldrars idogt tjatande om att vi såg på för mycket film eller läste för mycket serietidningar med våld i.

För att inte tala om ”Heta linjen”. Ha ha… kommer ni ihåg den? Man ringde ett nummer och pratade i grupp med okända människor. Jag blev förbjuden att ringa av mamma och pappa, efter att de fått teleräkningen. Och efter att det kom ett motorcykelgäng till vårt hus och frågade efter ”Blondie”. Ja, jag kallade mig det då… lite lagom anonymt. Men efter ett idogt tjatande av den mycket behagliga killrösten på andra sidan luren, så hade jag sagt mitt telefonnummer… mycket snabbt. Men det räckte. En timme efter att jag sagt numret, var hela mc-gänget utanför vår dörr på Liljedalsvägen 28.

Pappa fick jaga iväg de tuffa killarna i mc-skinnjackor. Och i mitt lilla flickrum stod ”Blondie”, dvs. jag och vinkade bakom min rosa gardin med barbie på. Där stod jag, mitt i världen emellan att vara liten flicka påväg att bli en kvinna. Det var inte så lätt alltid. På den tiden heller, precis som det är för ungdomar nu idag. Samma känsla av osäkerhet och nyfikenhet på vuxenvärlden. Vi måste få tillåta oss att vara människor. ”Det är av erfarenhet man lär sig att göra det man vet man inte borde göra”. Ska se om jag inte kan hitta någon bild på mig från den tiden. Kan ju vara kul att titta på ”Blondie” förr och nu.

Men detta dilemma att inte veta vad som är ”fel” och vad som är ”rätt” har det nog alltid varit för oss människor. Vi vill lära oss nya saker. Vi är nyfikna på varandra och så ska det också vara. Vi måste låta oss vara människor. Tillåta oss att göra både ”fel” och ”rätt” saker här i världen.
Okeey, summa av kardemumma. Vad drar jag för slutsatser av mina funderingar idag då? Jo, att om du inte lärt dig använda T9 i din mobil… så är det nog dags för det nu. Fast å andra sidan… lovar jag dig, att det går lika bra att knappra på utan T9… Det tar bara liiite längre tid.

Lite virriga tankar om"militanta feminister".











Konstiga bilder? Läs min text, så förstår du.
Överst en manligt militant feminist (okey skojjar.. näst överst var det ju;). Mitten till vänster: sanningen. Längst till höger (hon med håret:/: den kvinnliga feministen. Näst underst: 70-talets feminist. Underst: moderna feministen.
















räknare
besöksräknare



Okeey… Varför tror endel av oss tjejer att vi vet vad alla killar vill ha? Så fel vi flickor kan ha, ibland. Alltså… bara en liten förklaring här: vi tillhör liksom samma släkte, faktiskt. Män och kvinnor. Även om det kan vara svårt att tro ibland. Killar är människor också och alla människor är olika. Så enkelt är det bara.

Tänk på 70-talet… tror jag att det var, jag var ju rätt liten då så jag kommer inte själv ihåg. Då, när feminismen började ta fart på allvar. Jag förmodar att ni hört sångdengan av Nationalteatern ”Oh, tjejer.. oh, tjejer, vi måste höja våra röster för att höras”. Ja, nu får jag väl alla dagens frigjorda flickor på mig för att jag tänker "klaga" på deras kampvilja. "Hjälp.. var snälla mot mig, jag menar inget illa… vi har faktiskt yttrandefrihet här i Sverige", säger jag då lite försynt.

MEN jag får nästan utslag av det budkapet som de ”militanta feminister" vill föra fram. Inte av låtarna från 70-talet, nej de är ju kul och så. Men vem lurar vi egentligen? Alla dessa tjejer som på 70-talet gick med plakat, flätor och runda glasögon. Utan smink och med knytnäven i högsta hugg. ”Tjejer kan…också”, skrek de och såg arga ut…mycket sexigt – not.

Nu kommer vi då till POÄNGEN. Vet ni… de finns än idag! De ”militanta feministerna”. Jo, det är sant. Jag träffar minst en i veckan. De är sällsynta men de finns. Där på gymmet, där i väntrummet, hos tandläkaren, där på jobbet och där i vardagen lite varstans. Det är skrämmande. Trots att det gått så många år sedan deras era föddes, så lever de kvar än idag.

Nä, nu har dessa feminister förklätt sig till vackra modelejon, politiker, affärsbiträde och ja, alla kan egentligen vara förklädda ”militanta feminister”. Huu, hemska tanke.

Så.. jag har en varning till alla av mitt kön och det andra könet: ”Be aware… They are among us”..skojjar alltså här med, om nu någon skulle få för sig annat.

De ”militanta feministerna” känns dock lätt igen. För jag har kommit på ett knep, att locka fram dem i ljuset. Det lustiga med just detta lilla knep, är att dessa ”militanta feminister” alltid går på det. Det är sant! Prova själva får ni se.

Knepet är enkelt och går ut på att säga något i stil med ”Det är ju för hemskt att det inte finns fler rosa plagg på pojkavdelningen på HM”. Genast hakar den ”militanta feministen” på. Japp, där fick du henne. Är hon också en verkligt inbiten sådan så klär hon till och med sin stackars pojke i rosa klänning.

SÅ, jag vill slå ett slag för en NY ERA. Jag tycker det är dags för det nu. Det var länge sedan det var 1970 och nu, om inte förr så är det väl ändå dags (ursäkta Gudrun Schyman, jag diggar dig jättemycket, inget personligt mot FI).

MEN härmed vill jag att vi befäster ett nytt namn för den nya, moderna jämlikheten mellan män och kvinnor. Varför? Jo, därför att jag vågar visa att jag faktiskt tror på det här att vi är olika… och lika.. och ska så vara. Vi är ju bara människor, för böveln och då måste ju alla få finnas. Okeeey då…även den” mililtanta feministen” (Gudrun=glad här...skojjar alltså om nu någon inte förstod det. Jag tycker faktiskt att Gudrun är en reko tjej).

Jaha, då återstår bara ett namn för hela grejen då. Om man varken är feminist eller manschauvinist (dvs. en mans attityt och beteende som visar en tro på att kvinnan är underlägsna männen, se nätet… den största uppslagsboken vi har i nutiden).

Ja, där fick ni en nöt att knäcka…

Kan vi kalla det ”Androgist”? Nä, det är ju sexuellt relaterat… Men då borde det kanske heta ”Biemotionell” Eller varför inte kort och gott ”Jämnställd”? Ja… det var ju bra. Då var vi tillbaks till 1921 då… när vi kvinnor fick rösträtt. Nä, det måste vara något som hör nutiden till. Nåt som klingar modernt.

Kanske ”Hennist”. Nä, nu har jag kommit på det… ”Heminist” Hur tänkte jag då? Jo, Heminist=omfattar bägge sidor (av hjärnan, men vaddå).
Usch, vad jag bidde invecklad här ikväll. Knäppare än vanligt? Nä.
Jaaa, nu har jag det…”HUMANIST”. Just det… det är ju det jag är. Helt enkelt en Humanist. Och du… och du… och du… och jag med. Så det så.


Kraaamelikram o god natt, n