Ps. JA, Malte ritat alldeles själv allt. Han är så duktig.

räknare
besöksräknare

Nu var den över, i år igen. Midsommarn. Vi åt sill, bläh tyckte jag. Vi snapsade Mintu, bläh tyckte Micke. Vi åt jordgubbstårta, mums tyckte Malte.

Alla kom hem till oss. Jag gilla att ha kalas. Allt som följer med att ha fest, tycker jag om. Från att skriva inbjudan. Som jag givetvis gör för hand. Det är roligt och rofyllt. Kan lätt fastna i klipp och klistra-stadiet och sitta en hel natt med det. Bara för att sedan inse, att jag faktiskt måsta ha den där festen. Eftersom korten blev så fina, att det vore ett slöseri med att inte sända iväg dem.

Planerandet är också kul. Sitta där i skuggan av min korkek och bläddra i allehanda kokböcker och recept, jag sparat på mej med åren. Förrätt, middag och efterrätt. Mmmm. Det vattnas i munnen när man sitter där med sin enda lilla kaka till kaffet.

Dukningen. Den är viktig och rolig. Stryka duken. Fram med fina vasen till blommorna också ljusen och servetterna. Allt ton i ton.

Sen är det klart! Nu kan gästerna komma. Bortskämda ska de känna sig. Välkomna likaså och gud nåde den som går hungrig eller törstig från mitt kalas. Nej, där ska det bjudas på något så alla blir nöjda.

Nu sitter vi då här igen, Malte och jag vid köksbordet. Efter vår lyckade midsommarfest. Vi hade den sedvanliga tipsrundan. Mina frågor sög, medan Maltes gjorde succe.

Vi gjorde vår egen midsommarstång som vi såklart dansade runt. Mormor sprang in i mellanpojken när vi lekte ”katt och råtta”. Nu har hon en blåtira.

Vi sjöng också ”Små grodorna” såklart. Fast Mora Träsks version då.

Ja, nu sitter vi här, det är kväll. Det är städat efter festen. Tack gode gud att det regnade innan så inte gräset hann klippas. Då hade jag haft hela huset fullt med gräsklipp nu, som alla barnen sprang ut och in.

Fast det är så det ska vara, tycker jag. Många glada skratt, från både vuxna och barn. Och en och annan blåtira då. Så länge den uppkommer från lek, är allt i sin ordning.

Nu ritar Malte Leif Walter. Han ritar honom som ung och som gammal. Jag ser ingen skillnad. Malte tittar på mej med stora ögon och förklarar allvarligt:

”Men mamma då! Ser du inte? Som ung har Leif svart hår och som gammal grått?”

Jo, det ser jag ju nu. Vad logiskt han tänker. Alldeles riktigt, nickar jag som svar. Malte fortsätter sin förklaring:

”När Leif var ung, kom han på nya låtar hela tiden. När Leif blev gammal och skrynklig, gjorde han inte det. Därför sjunger han bara på de han redan kommit på som ung.”

Jaha, tänker jag och nickar nu lite långsammare medan jag tänker. Jodå, det är nog rätt logiskt det med. Vad klok han är.

Bäst att passa på då. Leva medan man kan och fira allt vad jag bara orkar. För jag anser att det alltid finns något att fira, så jag kan inte vara alltför gammal än. Min fantasi är det minsann inte något fel på.

Allt från midsommar till julfesten och allt däremellan ska firas. Det finns alltid tid för fest och för att umgås. Hur grå och trist din vardag än må verka.

Malte föreslår att vi ska ha en Mora Träsk-fest. Bara han och jag, säger han. Jag frågar hur den skulle vara.

”Ungefär som nu.” säger han eftertänksamt. Han fortsätter:

”Du mamma och jag, bara. Också skulle vi spela Mora Träsk, precis som nu. Också skulle vi rita, precis som nu. Också skulle vi sjunga med, precis som nu.”

Ja, tänker jag. Det är också en slags fest. Att tillåta sig att trivas tillsammans. Sådär vanligt, med en kaffekopp till hands. Lite papper, pennor, klister… och Mora Träsk då. Det höll jag på att glömma.

Vi sjunger med, medan jag ritar inbjudningskort och han Leif Walter som jättejättejättegammal:

”Stjärten ut, stjärten in, stjärten ut.. och skaka lite grann. Dansa runt i ring, dansa honky tonk… deeet var allt för denna gången!”

Kraaaam n

Ps. akta dej så det inte dimper ned en inbjudan i din brevlåda. Den kan handla om en Mora Träsk-fest. Du ska komma utklädd till antingen Leif Walter.. som ung eller som gammal. Eller som Daniel Lindblom eller som Gert-Ove Smedlund, han kallas också för ”Pricken”, informerar Malte mej… de sistnämda spelar också i Mora Träsk om du inte skulle veta det.

Konsten att välja nubbe!


räknare
besöksräknare

I morgon är det midsommar. En härlig högtid som är värd att firas. Trots att vi inte längre kommer ihåg varför. Nu handlar den mest om att äta sill, dricka nubbe och sedan grilla. Leka lekar och göra midsommarstång.

Det är exakt det vi ska göra imorgon också. Det är mysigt. Fick i uppdrag av Micke idag att handla nubben till vår sill. Jag och Malte körde iväg. Mora på hög volym och vi sjöng glatt med:

”Hänger tuttarna på dej ned, kan du ta dem och vifta med. Kan du knyta en rosett. Kan du ta dem på axeln såhär. Som en käck soldat med gevär. Hänger tuttarna på dej neeed.”

Väl framme var det fullt med folk. Alla skulle handla dricka. Vi hittade en sådan där liten kundvagn, ni vet. Som är till för små barn. Den passade perfekt, tyckte vi.

Irrade runt bland alla hyllor. Var fanns nu den där vodkan vi skulle handla?

Efter ett tag hittade vi den. Jaha, det fanns ju några olika sorter att välja mellan. Absolut, Renat, Absolut Citron. Vi valde Abolut Vanilj, tyckte att det lät godast.

Stod i kön. Snart framme. Micke ringde.

”Det fattar du väl att man inte kan dricka Apsolut VANILJ till sillen! Det passar inte alls. Du får byta.”

Jaha, tillbaks till hyllorna med allehanda olika sorter. Irrade runt ett tag. Malte hittade nån flaska med en gubbe som liknade Leif Walter på. Han som sjunger i Mora Träsk. Den ville han köpa.

Då fick jag syn på en flaska. Ja, just det. Den hade ju en tjejkompis till mej tipsat om. Den skulle vara jättegod. Den tog vi.

Väl hemma. Packade upp alla varor vi handlat till kalaset. Plus drickat då. Micke stirrade på flaskan vi köpt. Han menade att det hade varit bättre att vi köpt Apsolut Vanilj istället.

Så, nu får vi då skåla med Mintu till sillen. Skåååål! Och Glad Midsommar!

Kraaaaam n

Ps. Jag lämnade aldrig tillbaks vaniljvodkan, så Micke kan vara glad.

Disturbing facts!


räknare
besöksräknare

Varför alla dessa störande moment hela tiden? Jag pratar alltså om reklamen. Både i radio, på tv och i vardagen. Där, i bilen på väg till jobbet. Vid rödljusen på den stora pelaren med affischer på halvnakna brudar.

Har du tänkt på det? Jag vill sätta ”P” för det. Det betyder alltså i klarspråk för ”stopp”, för er som inte förstod det.

Jamen, jag menar tänk när ni är på väg till jobbet. Kan tänka mig att ni, som jag brukar ha radion på. Jag gillar att veva ned rutan, sommartid alltså, få vind i mitt alltid så rufsiga hår. Samtidigt som radion dunkar på, alldeles för högt, enligt alla öronläkare. Fast ni förstår, högt ska det vara, det är liksom hela grejen.

Det finns dock ett stort men här. Jag vill ju höra musik! Inte ett evigt tjatande om var jag kan lämna in min bil för däckbyte. Var jag kan köpta tidernas värsta mobil, för bara en krona. Inte heller höra hur jag ska bete mig för att sätta in pengar för att rädda alla fattiga från att svälta till döds. Trots att det senare ju är en god gärning.

Visst, det är jättesynd om alla de fattiga barnen och jag förstår att Kalles bilverkstad vill ha just min bil för däckbyte. Men snälla nån! Vad har hänt? Någon sorts lag måste det väl finnas, som visar hur lång en reklampaus får vara? Jag menar, det lagstiftas ju om var och varannan sak här i Sverige, varför inte då också om detta?

Summa av kardemumma blir, att jag där i bilen på väg till jobbet sitter och lyssnar på allehanda onyttiga infon. När jag nästan är framme vid mitt jobb, är reklampausen slut. Då kan jag ju berätta att jag har ca en och en halv mil till jobbet och jag kör lagligt. Ja, det är sant. Efter att jag fått böta 2500 kr, för fortkörning häromdagen, har jag lovat mig själv att alltid köra lagligt. Fast nu ljög jag igen… körde för fort senast idag. Tänk att det bara dröjde en dag innan jag började trycka på gasen igen. Jaja, farbror polis… en dag körde jag lagligt i alla fall.

Där, påväg in på parkeringsplatsen utanför mitt jobb. Där börjar då låten äntligen. Då hör jag radiorösten sägar:

”…och nu ny, fräsch musik…”

Där kommer då låten. Som visar sig vara en av de typ fem låtarna som bara snurrar runt på radion. Jag hinner tänka ”vad då, ny fräsch musik?”, innan jag måste stänga av bilen för att gå in till mitt jobb.

Disturbing facts!

Kraaaam n

Sanningen! The truth!



räknare
besöksräknare

Sanningen?

Ibland funderar jag över en sak. Jaja, mitt arma lilla huvud funderar över mycket, har väl ni som läser min blogg vid det här laget lärt er. Detta är bara en av alla mina virriga tankar.

Men hörni... vad är sanningen egentligen? Vem vet vad som kom först.. hönan eller ägget? Jag tycker att det kvittar. Ägg kan man iallafall ha till mycket nyttigt, oavsett. Typ att göra goda glassar av. Det är ju det som är det väsentliga i vår verklighet. Inte vad som är sanning eller inte om såna saker. Meeen... jag undrar över en sak.

Jo, då och då möter jag människor som med stolthet deklarerar:

”Ja, jag säger då ALLTID som jag tycker!”

Eller kan man höra folk som högt och ljudligt och med klar stämma säger:

”Jag är ALLTID ärlig!”

Vet ni… då blir jag alltid nästan lite rädd. Varför? Jo, för att yttranden som dessa ser jag som stora, röda varningssignaler.

Jag ska förklara hur jag menar. Visst tycker väl jag, precis som alla andra på den här jorden, att man inte ska ljuga, alltid tala sanning. Fast jag tycker det är en STOR skillnad att alltid, alltid, och till vilket pris som helst säga en sanning, även om man kanske inte borde.

Det kan handla om att undanhålla någon liten detalj, för att inte såra en annan människa. Jag kan ta ett exempel. Om din vän, stolt spatserar framför dig med en illröd klänning som du tycker är urful. Fast du vet hur mycket pengar din vän måste ha slitit ihop på jobb för att kunna köpa den. Du kan riktigt se i hennes ögon hur vacker hon själv tycker den är. Då tycker inte jag att just DIN sanning ska komma fram. Då tycker jag faktiskt att det är ok, med en liten vit lögn. Bara för att din vän ska få vara lycklig. Även om inte din sanning överensstämde med hennes.

Jag blir bara så trött på människor som till vilket pris som helst alltid måste pracka på andra människor ”deras” sanning. Kan ärligt säga, att jag tycker de är egoistiska och oetiska.

Jag tycker också att de gör det väldigt lätt för sig själva, eftersom de verkar ha en fix norm att leva efter. Medan alla vi andra är helt oskyddade mot dessa sanningssägare.

Livet är tyvärr inte så okomplicerat att man i alla lägen ska säga precis som man tycker och som det är. Ärlighet, både mot dig själv och mot andra, är ett ideal väl värt att sträva mot. Men sanninsgssägandet kan också vara ett vapen i händerna på den som inte är snäll.

Vi har lagar, regler och normer av det skälet att ett samhälle inte kan existera utan dem. I princip ska de följas. Jag menar att etiken ställer ibland högre krav på oss än så. En snäll människa tvingas ibland att göra ”rätt” genom att göra ”fel”.

Det kan också vara så att en del människor är så osäkra, att de inte vågar annat än att i alla lägen följa den ”sanning” som de lärt sig.

Jag kan ta ett exempel om detta när en god vän till mig skulle köpa kulglass en varm sommardag. Flickan i glasskiosken var ny och orutinerad. Min vän säger:

”Jag vill ha en glass med en kula tack.” Flickan tittar oroligt på henne, varpå hon säger:

”Tyvärr så har vi inte det. Vi säljer bara glassar med två kula eller med tre kulor.”

Min vän frågar då om hon inte bara kan låta bli att lägga på den andra kulan, men det gick inte. Flickan menade att hon var tvungen att välja mellan två kula eller tre.

Det hela slutade med att hon fick köpa en glass med två kulor, varpå hon slängde den ena kulan i papperskorgen utanför glasskiosken. Denna flicka var lärd att så skulle det vara, och det gick inte att gå utanför ramarna här.

Fast vet ni… jag tycker mig märka, att det efter många år och över att det trots allt finns en begriplighet och en slags klokhet i samhället, brukar det leda fram till att orimliga normer och regler med tiden ändras.

Har jag inte rätt? Nu förtiden, kan man nog få två kulor om man så önskar, eller?

Kraaaam n

Sommarskirt/sommarrufsigt




räknare
besöksräknare

Sommarskirt/sommarrufsigt

”Välkommen! Stig in i mitt hus!” säger jag, där jag står med en vit nästan lite genomskinlig sommarklänning. Jag har såklart ett långt linne under.

Jag står på farstutrappan, Sture (katten) smeker mina ben och mina bara fötter. Jag tycker inte om att ha skor på sommaren. De sparkar jag av mig i maj, sen är jag barfota till långt in i september.

”Men kom in nu, vet ja. Kaffepytten är på och bullarna är nybakta.”

Det ska vara lite som att komma in i en skir sommardröm, hemma hos mig. Tunna gardiner i fönstren och möbler i vitt. Trägolv och vitmålade väggar. Vackert mönstrade kuddar och vita plädar.

Genom de öppna fönstren och dörrarna skymtar min sommarrufsiga trädgård. För är mitt hem inomhus välskött och nätt, är min trädgård välskött och vild. Av färger alltså. För där kan jag bara inte låta någon blomma inte få vara med. ALLA är ju så vackra. Så jag måste bara få ha alla blomster där.

Mitt hem är min borg, heter det ju. Det stämmer verkligen in på mig. Det är viktigt för mig att ha det vackert runt mig. Jag blir lugn och trygg av det på något vis. Då jag annars är en väldigt sprallig, glad tjej som har många ”järn i elden”. Jag behöver nog det lugnet, som jag vill att mitt hem ska utstråla.

Många undrar hur jag orkar med allt. Som en tv-reporter i Böda Camping frågade oss:

”Det verkar alltid hända en massa saker runt er?”

Vi tittade frågande på varandra och svarade nästan i kör:

”Men… det här?” vi börjar skratta och fortsätter: ”Det här är lugnt ju. Det är nu vi är på semester!”

Ha ha… det är nog egentligen inte många som skulle hålla med om att det är semester att ha ett kamerateam en decimeter från sitt ansikte hela dagarna. Dessutom i en av sommarens varmaste, svettigaste och klibbigaste vecka. Plus att vi låg i tält.

Försök själva sätta er in i hur man ser ut efter en vecka i tält. Skulle ni vilja visa er själva i tv-rutan sån? Nä, tror inte det. Men se du… här har ni tösen som vill. Gör vad som helst för att få vara med i tv ju. Och inte skäms jag för att säga det heller. Nja, inte vad som helst… men nästan.

Så, eftersom jag annars inte är en speciellt lugn person i mig själv, behöver jag det lugnet som mitt hem och min borg ger mig. Tänk att få göra precis vad man vill… när man vill… och hur man vill. Om man vill.

Det är då… som jag plötsligt förvandlas till att vara ett med naturen. Jag blir en varelse, som alla andra här på jorden. Jag blir ett djur. Jag blir en tjur.

”En tjur?”, frågar du mig då.

”Japp,” svarar jag med ett leende på läpparna. ”Precis… jag blir en tjur!”

Tar lugnt en liten smutt på kaffet i mina nya kaffekoppar som är rosa med vita prickar på. De är handgjorda av lera. Jag luktar lite på rosorna i den genomskinliga vasen som jag hittat på loppis. Den står på mitt runda bort som har en rosablommig duk, som ser ut som att den var modern på farmors tid. Jag säger tyst medan jag sträcker ut mig i stolen, som en katt som spinner:

”Ja, för jag trivs bäst här… Där jag kan sitta i min ekdunge… och bara lukta på blommorna.”

Och så vitt jag vet… så sitter jag fortfarande under en ek… och luktar på blommorna.

Ps… för den som inte fattade, så var det tjuren Ferdinand som sa det. Förstår ni? ”tjuren” Ferdinand.

Ps… igen. Var bara tvungen att visa hur fina mina gardiner blev. Har ju kompisar som visar sånt på sina bloggar, så jag tänkte att… varför inte? Så här får ni som är intresserade, se hur jag har det hemma. I min lilla borg.

Kraaaaam n… nu fortsätter jag att stryka och hänga upp gardinerna. Det var fasligt vad många fönster man hade helt plötsligt. Nu när det är ”fönstertvättar-väder”, menar jag.


räknare
besöksräknare

Fitness

I förrgår skulle jag göra som alla andra. Med ”alla andra”, menar jag de ”hippa”, coola och unga människorna. De som tränar och har muskler och är brunbrända av solarie. Dom som har vätesuperoxidblekt hår som är väldigt tunt av all behandling, så det flyger bara man råkar gå förbi lite för fort. Jag ville hänga med lite i svängarna och vara lite som dom.

Nu får jag ju muskler på annat sätt. Genom att arbeta hårt i min trädgård. Kondition får jag också, utan att behöva betala för det. Genom att gräva, måla, konka på tunga krukor med mina fina blomster i och genom att putsa alla tio fönster. Efter att min katt satt nosen på allihopa för att hålla koll på mej. Nåväl, det är ju inte lika ”hippt” som att gå på gym.

Bestämde mig för att jag inte skulle vara sådär gammalmodig och ringa för att beställa pass. Nä, jag skulle gå in på nätet och boka där. Det är ju så man ska göra nu för tiden.

Sagt och gjort, det började inte bra. Fick prova ett antal olika varianter för att kunna logga in på mitt konto. Provade med medlemsnummer, mitt namn, mitt födelsenummer. Äntligen kunde jag logga in. Skulle jag då boka pass.

Jag tycker det är allra roligast att dansa. Därför ville jag ha ett dans-pass. Om jag skulle ha bokat passet per telefon, hade det inte varit nåt problem. Nu skulle jag lyckas med detta konststycket själv. Bara ett krux, inte fasikens håller jag reda på vad passen heter. Här fanns både bodypump, power pump, powerparty och ja, jag kan rada upp hur mynga ”power”-grejer som helst. Tog ett av namnen, som jag tyckte stämde in på dans.

Kommer dit, till Idrottskliniken, dagen D och drar mitt kort genom den där manicken man ska göra när man kommer in. Försöker se lite lagom nonchalant ut. Sådär cool, som alla andra världsvana idrottsatleter gör på alla gym. När jag dragit kortet, säger en röst i manicken ”välkommen”. Expediten frågar om jag ska styrketräna?

”Nä, aldrig i livet”, svarar jag och inser i samma sekund som jag säger det, genom att titta på muskelkillen i receptionen, att det var ”fel” svar.

”Jaha”, säger han och suckar. ”Då drog du kortet i fel maskin”, fortsätter han säger, mellan tuggummituggandet och suckar djupt igen.

Jag känner mig som en tant som kommit till helt fel ställe. Kanske skulle hållit mig till mitt trädgårdsland ändå, tänker jag. Nu var jag inte i mitt trädgårdsland, utan på ett musikdunkande gym med jättestora grabbar med jättestora överarmar och flickor med vätesuperoxidljust hår och putande läppar. Mer hinner jag inte jag tänka innan killen pekar med hela sin hand, som en annan militär för att visa vart jag ska.

Där står jag snällt på kö med de andra. Men… det är någon väldigt stort fel med den här bilden. Detta inser jag när jag råkar se kön i alla speglar som pryder hela gymmet. Det är bara en massa storvuxna atletkillar med de där stora musklerna i kön. Också jag…

När vi kommer in i rummet, inser jag vad som är felet. Jag har alltså bokat fel pass. ”Himla skitdator”, tänker jag. Fast nu vågar jag inte gå ut till den bjässen och störa honom i hans tuggummituggande. ”Nä, jag får helt enkelt ta och stå ut detta pass”, tänker jag. ”Det går nog fort, så farligt kan det väl inte vara”. Dessutom verkar ledaren se.. av någon underlig anledning, att jag inte riktig passar in. Han lugnar mej genom att säga ”kan du räkna till fyra, så går det här nog bra ska du se”.

Längre hinner jag inte tänka förrän vi får hantlar, skivstång och tyngder. Jag tilldelas en plats i mitten. ”Självklart!”, tänker jag. ”Ska jag göra bort mej, så varför inte inför allas åsyn?”

Ja, jag kan ju beskriva hela passet såhär:

Jag kämpar och kämpar, för att få upp den där förgjordade skivstången. Mina knogar äro vita och stången… den vägrar röra sig. Eller jo, den rör sig men bara i en riktning – sidledes!

Ledaren verkar också se, att det är något fel på min stång. Han bamhärtigar han sig och hjälper mej. Han mixtrar med min skivstång, samtidigt som han beskriver att jag tar i på helt fel sätt.

Sen går det jättebra. Jag pumpar på för fulla muggar. Ett, två, tre och fyra. Upp, ned, upp, ned. Tittar mej omkring. Men GUD, vad lätt det här var. Ja, han hade ju rätt. Kan man bara räkna till fyra, så går det ju riktigt bra. Killarna runt mej med sina stora muskler ser svettiga och röda ut i ansiktet.

”Jag är nog starkare än jag tror”, tänker jag, där jag ligger och stolt pumpar på.

Tills jag inser, vad ledaren mixtrade med där när han hjälpte mej. Han tog bort tyngderna. Jag låg där och vispade runt med bara stången!

”Huh”, men träningsvärken, den satt kvar i två dagar.

DATTEN!




räknare
besöksräknare

DATTEN

Jag sätter mig och slår mina knutna nävar om och om igen i mina knän. Ruskar på håret och säger bestämt:

- ”Nej, nej, nej”.

”Jag vill aldrig bliva stur”, som Pippi säger. Nä, aldrig. Jag har alltid sagt det, säger mamma och pappa. Ända sedan jag var litet barn.

Tycker så än idag, faktiskt. Jag vill bara säga att det aldrig är försent att hitta barnet i sig.

Vet du, jag tror att man inte är vuxen förrän man tillåter barnet i sig att titta fram ibland. Jag vill vara barn jämt. Fast det förstår jag ju att jag inte kan vara.

Nä, självklart finns det stunder man måste bete sig vuxet på. Fast det är ju så förbenat TRÅKIGT! Ibland vill jag bara ställa mig upp, mitt i något viktigt möte där alla sitter med bestämda miner och försöker imponera på varandra. Vem är mest vuxen? Vem kan spela rollen bäst? Då vill jag bara ställa mig upp och skrika något urdumt. Typ ”Vem kan göra den roligaste minen?”, sedan skulle jag göra en urfånig min och alla skulle börja skratta. Åh, så befriande det skulle vara. Men, så får man inte bete sig. Näpp, den bistra minen måste vara fastklistrad i ansiktet tills det att man kommer hem. Förhoppningsvis har alla på mötet en familj och kanske några barn som de kan leka med.

Det har jag. Två kullar, till och med. Tur är väl det för jag skulle inte kunna tänka mej att inte ha någon att leka med. Tänk bara vad PINSAMT det är när man har tagit sig till simhallen, utan barn. I vattnet, som är kallt innan man vant sig, blir man sådär hoppig och glad. Då har man ingen att le och skratta emot, medan man hoppar. Urfånigt hoppar man vidare och koncentrerar sig allt vad man kan för att inte brista ut i ett högt skratt. Det ekar ju dessutom i simhallen så hiskeligt. Nä, tur man har barn så man kan få leva ut lite ibland.

Sen, när jag börjar simma. Åh, det är ju så jobbigt. Alltså… där i längsimningsstället. Där simmar jag stora fina tag, sträcka efter sträcka. Så långt allt väl och ve. MEN… så kommer då den där tanten. Hon som envisas med att nicka och hälsa artigt varje gång vi möts. Jag har ingen lust att vara artig och le snällt varje gång. Det blir ju bara pinsamt ju. Så när jag möter henne för elfte gången försöker jag titta rakt fram. Detta resulterar i att nästa gång jag möter tanten, ser hon fruktansvärt sur ut. Jag ger upp och simmar inga fler längder. Det är så förgjordat tråkigt att vara vuxen och artig.

Nä, jag vill vara barn. Jag vill tro att godis är bättre än pengar, jag vill tro att smärta är när lillasyrran har haft sönder min favoritdocka och att lycka är när pappa spelar spel med mig.

Ja, avslutningsvis säger jag, som någon så klokt sa:

Nä, hädanefter lämnar jag över mina nycklar, min mobiltelefon, mina kreditkort och mina studier.

Vill du diskutera det får du fånga mig först - DATTEN!