To be nude...

räknare
besöksräknare

... också ett inlägg som blev liggande sedan förra lördagen dårå:
Time to go to bed
Oj... skulle gå och lägga mig när jag fastnade framför teven. Vi har haft en underbar dag idag. Först kom min kompis med hennes lille son och vi lekte, fikade och hade det allmänt trevligt. Efter det monterade jag äntligen ned "Mr Ben Rangel", ett normalstort skelett som skrämmer vettet ur stackars Malte så han inte vågar gå på toa ens själv. Nu åkte Ben ned i en låda och får bo på vinden ett tag. 
Efter det började "Superlördag" på Bolibompa där det visst går en saga gjorda av små pappersrullar som barn målat på alla möjliga (och omöjliga) sätt sänt in. Det blev att sätta sig och tillverka en som Malte också ska skicka dit. När vi skulle fundera ut vad den lilla skapelsen vi gjorde skulle heta och vad den skulle ha för egenheter så tappade vi helt enkelt upp ett bad och slog två flugor i en smäll. Vi tänkte ut både att det var en ond varelse (eftersom Ylva i programmet ville ha fler såna), hans namn och vi blev rena på kuppen. Man får va lite smart, menar jag.
Sedan blev det popcorn framför "Happy Feet" (en film med sjungande pingviner) tills vi blev så trötta av allt badande och käkande, det tog nog bara typ 5 minuter för Malte att somna.


Jag gick ned för att släcka alla tända ljus och skulle precis stänga av teven då jag fastnade.
Nudister! 
Hoppla!
Det var ett gäng, både gamla och unga som visade hur det är gå omkring spritt språngande naken. Först blev jag lite chockad men efter ett tag så, tro det eller ej, tänkte jag inte ens på det!
Haha och näpp, det är INTE min rumpa!! Men det gäller att ha kul, naken eller ej
                                       
Tänk vad vi är fixerade vid våra kroppar. Vi är "för smala, tjocka, fula" ja, listan skulle nog kunna bli lång. 
Jag är nöjd med min. Det har jag inte alltid varit. Som tonåring ville jag ena dagen göra brösten större och nästa dag mindre. Tur jag hade en far som satte stopp för mina galenskaper.
Jaa, det KAN bli LIITE för mycket ;) 
Har verkligen inget emot skönhetsoperationer men det ska göra nytta för personen som väljer att göra det. Det är det som är det sorgliga nuförtiden, när det är så lätt för unga tjejer att faktiskt göra, ibland stora ingrepp trots att det egentligen är nödvändigt.
Jaja, nog om den diskussionen. Den verkar vara lite infekterad så jag lämnar den. 

Nu börjar ett program "Beauty and the beast", där en supervacker kvinna som är beroende av smink och allehanda ingrepp för att hon menar att det yttre är det som är viktig, hon ska möta en killa som (ursäkta mig nu) faktiskt är riktigt ful. Han har någon sorts sjukdom som gjort att hans ansikte ser helt förvridet ut. De ska försöka övertala varandra vad livet handlar om, egentligen... Är det att se vacker ut eller kanske är det så enkelt att vi skulle behöva göra mer ROLIGA saker ihop? Ja, det kan du ju klura på. Jag vet vad jag tycker iallafall. Oavsett om du råkar vara tjock, "ful" (ps. skönheten sitter i betraktarens öga;) eller om du har en längtan att vara naken eller inte, kram kram till dig oavsett vilket. 
För min del handlar det om att ha kul med sina nära och kära. Om de nu råkar vara snygga eller söta, må så va. Jag älskar de människor som har ett vackert inre.



Varför?

räknare
besöksräknare
Ligger och slökollar på tv med Malte
"Måste våga statsa på det omöjliga." 
Det är en fras som är väl värd att tänka på både en och två gånger. Likaså ordet "varför". 
Ligger och slökollar på teven och tittar men ändå inte. Du vet... dina ögon är klistrade på teve-skärmen men du ser inte egentligen, för dina tankar är någon helt annanstans. Detta händer mig ofta. Om det är för att det är dåligt utbud på tv-programmen (som jag sist skrev om;) eller om det beror på att jag är disträ, det lär de vise få tvista om.
Just nyss hände något som har hänt mig på sista tiden, allt som oftast. Vad? Jo... jag verkar läsa in något helt annat än det jag ser egentligen vill säga. Vad det beror på lär väl också de vise tvista om men det har ingen betydelse. Det var vad som hände just denna kväll iallafall.

Det rullade en av de många reklamer som visas nu. Visserligen kan jag medge att det är ingen dålig vara de vill att du ska spendera dina pengar på att köpa men jag tänker ändå inte säga vad reklamen var ämnad för. Det är inte det jag vill säga utan vad den fick mig att tänka på.
För några dagar sen var det en dag satt för att tänka på offren från det gamla kriget. Vad detta har med reklamsnutten att göra, är absolut ingenting. Nä, det är så långt från varandra du kan komma men du kommer att förstå.
Såg en intervju med en av de överlevande. Det den gamla damen berättar är svårt för oss att förstå idag. Det ligger så långt från vår verklighet som det bara kan. Fast det hon berättar om får mig ändå att förstå hur lätt vi människor blir lurade att tro att vi gör något gott, när ändamålet är helt det andra. Vi faller lätt in i gamla vanor och reflekterar inte alltid över vad vi gör. Kanske är det så att just du måste vara den förste som vågar gå emot strömmen? För att få andra att öppna ögonen och se vad som håller på att hända? 
Det finns en film om detta, vad den heter har jag glömt men det är iallafall han den där som brukar spela roliga roller annars. Robbie Williams, heter han inte så? I filmen spelar han iallafall en lärare som visar hur lätt vi skulle kan bli offer för det som hände i kriget. Kommer du ihåg vad filmen hette?
Hur som helst, reklamsnutten ja. Den visar hur en högre satt person basunerar ut för folkmassan framför sig att de bara får tycka på ett visst sätt. Gilla en viss sorts smak osv. MEN, mitt i skaran räcker en kille upp handen lite försynt och ställer den magiska frågan, det magiska ordet:
"Varför?"
Resten av snutten handlar om yliga ting men det en mycket viktigare tanke den väckte hos mig. Det finns hopp för oss mänskliga varelser, trots att vi är så lättlurade (eller vad vi ska kalla det för, "blåögda?).
Sluta aldrig ifrågasätta!!! Vi måste nog ibland:
"Måste våga statsa på det omöjliga." 
Och vet du... det "omöjliga" kanske inte är svårare än att våga räcka upp handen och ställa det där magiska ordet, lite försynt som den där killen i reklamsnutten gjorde?
Varför? Just därför bara.
Att räcka fram sin hand kan betyda så mycket.

Skulle du vilja se en gladiator slitas i stycken?

räknare
besöksräknare
Nu har jag storstädat hela huset. Det luktar fräscht i varenda vrå. Jobbar hela helgen så jag måste vara säker på att de som är kvar i huset har det fint. Om sanningen ska fram så blir det liite mindre för mig att städa när jag kommer hem på söndag sen. 
Mitt fina badrum och rena. Där ska bada ivkäll, tror jag nog.
Jag vet inte, men det verkar som om vi flickor har en annan "skit-gräns" än vad killar har. Mina verkar inte märka att det behövs städas om det så virvlar upp både katthår och dammtussar bara man råkar gå förbi en dörr eller. Finns det killar som faktiskt som börjar städa då? Tycker det verkar vara glest mellan att hitta dom. Oj, nu får jag väl hela den manliga skaran på mig här. Det är inte så att jag vill dra alla över samma kam... har stött på en och annan som verkar vara jätteduktig. Grattis till er flickor som har en sån, säger jag då. En annan liten försiktig fråga till er:
"Hur gjorde ni? Eller var de bara såna när ni fick dom?"
Efter städning blir det att slänga sig på ryggen i soffan och kolla på "Gladiatorerna".
Så får vi se ytterligare en "favorit i repris" på teven då. Känns som de där "gubborna/gummorna" på tv:n behöver gå en kurs i förändringsarbete och lite nytänkande. Inte sant?
Favorit i repris?
Jaja, låt gå... det finns som sagt något som kallas för avstängningsknapp.
Eftersom det nu ändå visas kan jag informera att det grävts fram en av världens bäst bevarade begravningsplatser för just gladiatorer. Det är sant. Prenumererar på "Illustrerad Vetenskap" och det fick bli min kvällslektyr igår kväll. Nu är det kanske just vad namnet på tidningen säger och som många verkar "glömma bort"... just ILLUSTRERAD vetenskap men ändå, kanske just det här är sant då. Man vill så gärna tro på allt som står skrivet.
Nu har det alltså grävts fram 80 skelett i England. Undersökningarna visar att många av de döda hade väldigt muskulösa överarmar, troligen för att de arbetat hårt med svärdet.  Låter väldigt trevlig att vara flicka på den tiden, tycker jag. Tänk vad många muskulösa män man hade fått se.
Sist, men inte minst, har de hittat bitmärken från stora rovdjur, troligen lejon på de 1 800 år gamla benen. Det låter däremot mindre nöjsamt kanske. Jag citerar:
"Det verkar tämligen osannoligt att männen skulle ha attackerats av lejon eller en tiger på väg till puben för 2 00 år sedan!".

Nä, det tror inte jag heller och just DEN teorin kan jag nog utgå inte är illustrerad vetenskap utan högst troligt en sann sådan.
Det kan i och för sig ha varit avrättade brottslingar eller offer för massakrer mot t ex kristna men de är alltså säkra på att det handlat om gladiatorer.
Kanske jag skulle kolla lite ändå på det där programmet? Hm... undra hur länge de gladiatorerna visas på teven idag som skulle ha klarat sig mot ett lejon? Inte särskilt länge tror jag. Fast å andra sidan, de hade nog inte ställt upp om det vore på de premisserna. Men så tänker jag om...:
Om det nu är så att de på den tiden kunde ställa upp på en sådan sak, bara för att få lite uppmärksamhet, kanske det skulle funka än idag? Folk gör vad som helst för att få komma med i teve-rutan, inte minst jag;) Fast ligga och slåss med ett vilt lejon... jovars, DÄR går nog även min gräns. Kanske nån annan som vill ställa upp?

Tror jag ska sätta mig i styrelsen för de där programmen. hade det blivit tittarstorm vill jag lova om jag låtit gladiatorerna slåss mot vilda lejon.

Själv hade jag lugnt suttit kvar här och läst min tidning... ett par miljoner rikare. Oj, vad många muskulösa överarmar vi skulle ha sett.
Fast vid närmare eftertanke... skulle du verkligen vilja se en gladiator slitas i stycken? Nää... skulle inte tro det. Jag får hitta på nåt annat att bli rik på. Förslag? Någon?

"ALLA kan sjunga. Mer eller mindre bra!"

räknare
besöksräknare
Är inte rädd för att prova nya saker.
Är inte rädd för att testa nya saker. Detta gäller när det handlar om att pröva "vingarna" inom musiken också. Snarare tvärtom faktiskt. Älskar att skriva låtar och musik inom alla genre och att sjunga. Nu är det ju så att endel röster lämpar sig bättre för en sorts låtar och vice versa. Förutsatt att man kan sjunga då, det finns folk som faktiskt inte kan ta en ton! 
Vissa kan sjunga, andra inte. Visste du att det faktiskt har mycket med hur stora/små våra struphuven är och hur de ser ut på insidan? Tja.. rätt logiskt. Visserligen har det också mycket med hur musikaliska vi är i stort såklart, tondöv eller inte.
Kollar på teve när en kirurg för in en kamera och filmar när en sångerska sjunger. Wow, hennes struphuvud riktigt bokstavligen vibrerar när hon sjunger. Ca 200-400 vibrationer per sekund! Det är vad jag kallar snabbt.
Mina barn har ärvt mitt musikaliska intresse. Ja, vi är faktiskt en sjungande familj mer eller mindre allihop. Borde kanske starta ett band med alla de instrument vi dagligen använder. Det är som ett gift nästan. Tror att vi får någon sorts utlopp för våra känslor genom dem. Det är skönt att förlora sig i musiken. Du borde prova! Det är bättre än att sitta i psykologistolen tror jag många gånger.
Felix spelar detta eminenta instrument
Förutom att det är en fördel att ha en vacker sångröst är att du vågar sjunga. Detta kan vara lättare sagt än gjort, särskilt om du ska sjunga inför folk. Ett tips för att få bättre rösta när du ska sjunga är (förutom att värma upp) att försöka slappna av. Det hänger mycket på vem du sjunger inför. Vem känner inte igen sig när det handlar om det? Kan tänka mig att du, liksom jag sjunger i duschen? Oj, så vackert det låter där. Det har inte bara med akustiken i badrummet att göra utan för att du blir avslappnad där i ditt egna sällskap och inte minst av de varma sköna vattenstrålarna.
Philip in action
Nästa gång du ska sjunga inför någon publik eller bara för en enda person, prova att skämta till det lite innan. Skratta är ett bra knep att ta till när du vill kunna slappna av. Då kanske du slipper den där "ekorre-rösten" och får fram den där sexiga "babe-rösten", du inom ditt inre hör.
Fast... för den skull är inte detta någon garanti.
Japp, att skojja till det och ha kul är ett bra knep. Här har Malte fått mörkt hår... bara helt plötslig sådär ;) 
Hur du själv låter inne i ditt huvud är inte densamma som du hör på din inspelning. DET är rätt konstigt tycker jag men, men det har säkerligen någon vetenskaplig förklaring det också som allt annat. Trots hur många gånger någon förklarar detta fenomen för mig blir jag alltid lika chockad varje gång. Är det verkligen min röst? Den där som sjunger? Jo.. de säger att det är det och trots att jag försöker överbevisa att alla andra verkligen låter som de gör "in real life" så har jag väldigt svårt att förstå att det gäller även mig. Detta gäller nog för oss alla, för vem känner inte igen detta? Sedan har det ingen betydelse om det låter bättre eller sämre.
Jaja, oavsett hur det låter eller ej så väljer jag att tro på det Caroline Af Ugglas säger:

"ALLA kan sjunga. Mer eller mindre bra!"

"Fastän det är väldigt gott att äta honung, så finns det ett ögonblick alldeles innan man börjar äta den som nästan är ännu bättre."

räknare

besöksräknare
Igår fyllde jag 25+ (med modifikation dårå;). Jag fick höra "ja må hon leva" i olika tonarter och mer eller mindre bra några gånger. Tänk att det var så många år sedan jag var såhär söt:
Jag och farmor i gröngräset.
Hade inget stort kalas utan det fick bli lite egengjord glasstårta, vilken för övrig blev superdupergod. Kan rekommenderas, tog helt sonika vår blåbärsglass vi gjorde, Malte och jag på en marängbotten. Toppade med lite grädde blandad med banan. Den gick verkligen hem, nästan hela tårtan gick åt. Det känns ju bra. 
Godast är ändå degen. Tycker väl alla?
Annars är jag kanske inte så mycket för att fira födelsedag, inte min egen då men andras har jag mer än gärna. Tycker nästan det är lite genant att få presenter själv. Fast för den skull blir jag inte glad! Jo, jag blir jätteglad men tycker liksom inte att jag är värd... liksom. Äsch, jaja... du vet vad jag menar.
Kanske inte så fin. Men god! Annars är jag mycket för att dekorera...
Nä, den blev inte så vacker fast som Nalle Puh så sant säger:
"Fastän det är väldigt gott att äta honung, så finns det ett ögonblick alldeles innan man börjar äta den som nästan är ännu bättre."Fick ett roligt kort där det står vad namnet Pernilla betyder och var det kommer ifrån. Det roade Malte och jag oss med att läsa. Det var väl lite si och så med sanningshalten, för allandel. Så här stod det (med snedstil om det stämde eller inte, för dig som är intresserad så;):

  • Färg: Gul (nä.. vit, rosa eller rött)
  • Element: Eld (stämmer)
  • Planet: Solen (tja... kan det väl vara. Fast jag brukar säga Venus när Malte frågar. Det är ju kärlekens planet)
  • Lyckotal: 5 (visste inte ens att jag hade nåt, vinner aldrig på spel)
  • Lyckoblomma: Sankt Pers nycklar (näpp... rosor)
  • Smeknamn: Pilla, Pillan, Nilla (stämmer, har kallats för dem alla... plus en rad till)
  • Kändisar: Pernilla Wiberg, Pernilla Wahlgren (... hade ju velat att mitt namn stod där också dårå;)
  • Ursprung: Ett genuint skånskt namn, från början Petronilla. Usprungliga betydelsen är "den klippfasta". (usch vilket tråkigt landskap, ursäkta alla skåningar. Jag hade velat att det kom från något exotiskt land typ Spanien eller nåt. Och "klippfast"... tja, kanske det. Vet inte hur andra uppfattar mig fast om det är att "stå fast" eller "stå för sina ord" så: ja)
  • Karaktär: En tjej som står stadig på jorden. Hon blir inte imponerad av mycket och kan ibland verka en smula hård. Men när den stora kärleken dyker upp faller hon pladask! (okey, mycket här. Att jag är tjej: stämmer. Att jag står stadigt på jorden: stämmer ej! Är en romantisk drömmare som aldrig ger upp mina flickdrömmar. Oavsett om det gäller att få stå på scen och sjunga eller att se den vita hästen med ryttaren som ska komma och rädda mig ur eldens gap. Att jag inte blir imponerad av mycket: stämmer exakt. Svårt att få mig det över huvudtaget faktiskt, det ska vara något alldeles extra då. Att jag skulle uppfattas som aningen hård? Nääähä... skrattar nästan. Jag är nog den mjukaste, nästan så jag uppfattas som för mjuk många ggr. Ska jobba på det...Fast det sista: "när den stora kärleken dyker uppfaller hon pladask!": Instämmer frenetiskt nickande här. Jaha... mitt namn låter kanske som att det skulle passa mig rätt lagom mycket iallafall. Tur att inte mina kära föräldrar fick för sig att kalla mig för mitt mellannamn. Då hade jag nog bytt. För någon Karin, det är jag verkligen inte. 
Ikväll ska Malte och jag gå ut i natten och kolla genom hans periskop på månen. Det ska bli spännande... och kallt (-18 här igår... brrr).
Tänk om man hade "månen i sin hand".

...nd all these little things...

räknare
besöksräknare
Så skönt att drömma sig bort till musik
Ligger med lurarna i soffan medan Malte leker med lego på golvet jämte mig. Det är så skönt att ta tillvara på de där "guld-stunderna" som blir i vardagen. Medan jag hör hur Malte nynnar på (vad det verkar) vara något egetkompinerat, sjunger jag själv med i texten som strömmar in i mina öron:
"Your hand fits in mine, like it just made for me..."
Endast ett simpelt gitarrspel, inga trummor:
"..but bear this in mind, it was just made to be..."
Ryser, gillar detta gillar jag:
"nd it all make sense to me... nd I love you endlessly!"
Älskar att lyssna på musik när jag kör bil. Högt ska det vara. Det blir inte så ofta som jag vill men du vet, då när det är långt att köra och det inte finns annat att göra än att antingen prata eller lyssna på musik. Det tycker jag om. Oftast när det är en planerad biltur blir det musik jag själv valt ut. 
Älskar att köra bil och lyssna på musik. Högt!
Är det däremot inte det får jag förlita mig på att radion behagar spela något fint. Oftast blir det att jag rattar in den där kanalen där de spelar gamla godingar från förr men ibland (läs inte så ofta) blir det typ radiorix fm eller nåt , de tycker jag egentligen är bäst på mornarna när de där tre lustigkurrarna sitter och babblar om allt och inget. 
Fast det är en sak jag inte förstår när det gäller de här kanalerna... varför envisas de med att säga att de alltid har "ny och fräsch musik"? De verkar ju spela från någon lista eller nåt som går runt, runt. Kanske bara är min inbillning men visst verkar det så?
Hur som helst... råkade sätta på radion häromdagen och fick höra en så fin låt! Nu är jag en sån som lyssnar mycket till texten i låtar, har förstått att det är lite olika det där. Visst, jag kan tycka om en låt med "blahaj-text" också, du vet... hjärta och smärta och så, fast oftast vill jag gärna att texten ska leverera någon känsla. Det tyckte jag nu denna gjorde och ska sanningen fram är det faktiskt lite si och så med denna varan nuförtiden. Det är mycket "dunka-dunk", inget fel i det i och för sig men vad jag blev förvånad över hur vackert sångförfattaren verkligen hade tänkt till i just denna låten. Det låter (i mina öron) lite som poesi. Sedan att pojkarna som sjunger den har vackra röster är bara ett plus i kanten såklart. 
Eh... vet inte hur jag ska säga detta utan att det kan tas fel (vilket i och för sig allt kan göras, för den som letar) men den här texten visar för mig hur jag tror att de flesta flickor vill känna att ens kille tänker om henne. Eller har jag fel? Kanske är det så vice versa också? Vi är ju trots allt rätt lika och bara människor med samma tankar och känslor.
".. nd it all make sense to me..."
OJ... höll ju nästan på att glömma berätta hur låten var jag lyssnade på (för den som blev nyfinken dårå;)!
https://www.youtube.com/watch?v=6wBzR7zhA0g


"Jag vill aldrig bliva stur!"

räknare
besöksräknare
Bara lite förord (för den som orkar läsa... annars går du direkt på inlägget;)
""Jag vet att det finns folk som stör sig på mig och mitt sätt. Så är det nog för oss alla, det är bara att leva med. Jag har också fått höra att jag är så barnslig. Jovisst, det är jag ju också. Ingen tvekan om det, jag är den förste att erkänna. Fast, egentligen... vad är det för fel på det då? Tja, visserligen finns det nog både en och annan som inte kan umgås med mig (som är så barnslig dårå) men jag själv skulle faktiskt (om jag finge välja) hellre umgås med en glad, avslappnad och kanske en aning barnslig än med en besservisser med mungiporna nedåt. Nu syftar jag verkligen inte på någon speciell, det får du absolut inte tro men jag förstår inte varför man inte kan få vara som man är? Så länge det inte går ut över någon så kan det väl inte vara så farligt?
Därför tänker jag erkänna att jag faktiskt inte bara barnslig. Nä, jag är både det och gammalmogen (eller "lillgammal", kanske det heter) ibland, lessen, glad, irriterad och till och med avundsjuk ibland. Fast det sistnämnda vill jag ändå säga är på ett BRA sätt (om man nu kan kalla det för "avundsjuka"då... hittade inget bättre ord som lät bra. "Idol" låter så fruktansvärt barnsligt dårå;). Vad jag menar är att jag kan ibland se upp till människor som har sidor som jag själv inte riktigt nått fram till... än. För gudarna ska veta att jag jobbar med mig själv. Suck... vilka virriga tankar. ""NU till inlägget:
"Äntligen är jag vuxen!", säger hon och ler med hela ansiktet. "Åh", tänker jag och medger att jag känner ett visst avund. Det är Cordine Winberg, toppmodell som sitter i tv4:as morgonsoffa. Inte nog med att hon såklart är supersnygg, hon har lyckats här i livet och hon har en självkänsla och ett självförtroende som kan göra vem som helst grön av avund.
Du blir aldrig för stor för att leka i snön. Det är sant, fråga mig!

Tror att hon säkert har haft ett rätt tufft liv, visserligen. Bara två timmar innan hon ska göra ett jobb får hon reda på det, berättar hon. Det oavsett om jobbet råkar vara på Bahamas eller i Stockholm. Hon måste alltid vara redo och hålla sig snygg och fräsch. Det har hon hållit på sedan hon var 15 år. Hon har rest världen över - och det alldeles själv! Tänker att hon säkert har fått lära sig att bli vuxen tidigt i sitt liv. För om man är så liten och reser så långt själv, då måste man nog lära sig att ta tillvara på sig själv.
Fast... det är inte det jag är avundsjuk på, utan av det där hon sa:
" Äntligen är jag vuxen!". Tänk om jag hade bara en liten bit av det tänket i mig! Mitt ledord livet igenom tycks mer  luta helt åt det andra hållet. Jag inser, med visst vemod att jag inte vill det. Jag vill inte bli vuxen. Precis som Pippi Långstrum säger: "Jag vill aldrig bliva stur!"
Fast det verkar inte min kropp hålla med om, det sitter bara uppe i knoppen. Min kropp, den har kört sitt eget race. Brösten kom när de skulle, mensen också. Sedan har det bara rullat på. Precis som det ska och det är ju bra. 
Jag har också ett rätt så tufft liv. I allafall om man räknar alla grenar jag burit fram och tillbaka för att få det julefint varje år
Sen kom mina barn! Oj, så kul... nu hade jag några jag kunde "skylla på", när det skulle till att pyssla eller lekas. Hoppas de inte fått men av det. Nä, det tror jag inte vi har haft (eller har) fortfarande lika kul när vi kommer igång.
Sen kom lilla Malte och vilken välsignelse. Nu kunde jag få fortsätta leka. Tror förresten att "du inte är riktigt vuxen förrän du bejakat barnet i dig!". 
Undra vem som tyckte det var roligast här med en raket mitt i den fina tårtan ;)
Så... nä, jag ändrar mig. Är nog inte avundsjuk på Caroline W. Tycker hon verkar vara en superhärlig person som nog skulle kunna lära mig både ett och annat. Särskilt hur man gör för att få bra självkänsla. Kan också säga till henne att hon har livet framför sig. För att få barn, det allra bästa som hänt mig. No question, punkt
Fast jag kan inte låta bli att undra om jag någonsin kommer att kunna uttrycka hennes fras? Kanske som en gammal gumma med rullatior, smått senil. Där sitter jag i min gungstol och säger till personalen på boendet. Med lätt skakig röst:
"Äääntliigen har jag blivit vuxen!" Personalen rullar ut mig från dagcentret och säger:
"Seså, lilla tant Nilla. Visst, visst, nu är du vuxen... men nu ska du få hoppa i säng!" Tant Nilla rullas ut med ett stort, förnöjt leende och ropat glatt till var och en hon träffar på i korridoren så det ekar:
"Äääntligen har jag blivit vuxen!!!"

Don´t care

räknare
besöksräknare
Njuter av vinterkylan
I don´t care. Brukar inte tycka om denna månaden men lägger mig platt på marken, liksom som om jag gett upp. Det är kallt men är man klädd går det bra. Genom trädgrenarna ovanför mig susar en svag vind genom mina ekgrenar. Malte letar  roliga saker vi kan hitta på marken nu innan våren kommer, de ska vi pyssla med när vi kommer in. 
När jag ligger där och drömmer mig bort letar sig solstrålarna igenom och jag bländas. Ändå kan jag inte sluta att titta och låter min blick liksom "försvinna". Grenarna gungar fram och tillbaka, fram och tillbaka. Böjs långsamt åt det ena hållet och sedan åt det andra. Malte skuttar runt och småsjunger mellan diskussionerna han för med mig:
"Mamma, hör du hur grenarna sjunger för oss!"
Ja, det låter faktiskt nästan som om de gör det. Får ligga kvar och vila mig i typ en minut, sen är det dags att leka "Stora jättarna". Det är en rolig lek han kommit på. Den går ut på att "trampa runt" överallt. Det ska riktigt höras hur stora jättar vi är och det är viktigt att "bonka" riktigt högt. Så det hörs. 
"Bonk, bonk", säger han och stampar roligt omkring mig.
Två stora jättar på rundvandring
Sen kan vi gå in och tända ljus och dricka varm choklad. Det är mys det med... och pyssla.

Lyckliga "barn" i parken
Skönt att värma sig sen


"Happy birthday... mr President. Happy birthday to u!"

räknare
besöksräknare
Sådärja. Nu har jag gjort det vår (eller snarare påsk)- fint i hemmet. Känns nästan som om jag levde på 70-talet med de gardinerna jag fått upp. De är nya (visserligen) men det är mönster och färger från det gångna årtiondet. Lite märkligt när man lever genom ett mode till ett annat. Önskar jag hade sparat mina gamla kläder från 70-talet... de hade kommit väl till pass nu. Kan riktigt se framför mig hur jag och min kompis stod och mimade tiill "Abba" med egengjorda mikrofoner av en penna och aluminiumfolie. Och med MYCKET läppglans (läs MYCKET;)

Nåväl... nu är gardinstrykning/upphängningen klar, jag tänt ett ljus och sitter och njuter av att det är rent och fint i alla vrår och kanter. 
Sätter på teven och kollar en film som visar Norma Jeans liv. Ja, jag väljer att skriva hennes riktiga namn. Vet du, jag vet att det låter som en klyscha men jag känner igen mig i henne. Hon kände ibland att hon levde någon "annans" liv, nämligen den figur som också formats av andra: "Marilyn Monroe"
Vi gillar (gillade) båda att posera!

Denna sexiga, ständigt oberkymsamma Marilyn som var alla tillags. När som helst någon behagade det.
Känner ibland likadant, som om det är "någon annans" liv jag lever. Själv står jag utanför och ser allt hända. Ibland skulle jag så gärna vilja rycka in och säga till henne (den där "andra"),  hur min "roll" ska agera, säga och hur hon bör "vara" inför andra. Säga åt mig själv att det är okey att visa den "riktiga" Nillan. Känns som jag bara följer med i "vågsvallet" av hur jag förväntas agera... Det hemskaste av allt är också att jag gör det! Precis som repliken i den låten som snurrar runt på radion för tillfället: 
"... jag är apan som liknar dig..."
Till Norma J skulle jag vilja säga: 
"Norma... ja, jag vet exakt hur du kände!"
Tänker ibland att om hon hade levt idag, varit i min ålder och vi två hade träffats... vi vore tvillingsjälar  i mångt och mycket.
Usch, nu blev det ett blähä-inlägg igen. Jag som lovat att det bara ska vara glada, trevliga och  käcka inlägg här i bloggen. 
Men vad f-n! Ibland ÄR jag inte bara glad, trevlig, snäll och käck. Eller jo... Snäll, det är jag. Oftast alldeles för snäll. Till mitt eget förtret, för jag sätter allt som oftast andra före mig själv. Det är som om det är det mitt arma lilla obetydliga liv går ut på. Sätta andras liv och välmående framför mitt eget. 
"Detärsådetärsåärdet", som en gammal bekant sa en gång för hundra år. Ack så sant dock:
"Detärsådetärsåär det!".
Den sista scenen som Norma gör, är när hon sjunger för Mr President:¨
"Happy birthday, to you. Happy birhday, mr President. Happy birthday to you!".
Efter det återfinns hon död. Endast 36 år gammal. Undra om hon hade kunnat åldras med värdighet och inse att det faktiskt finns ett liv efter det då hon enbart sågs som en sexleksak
Jag hoppas att hon kände det. För visst hade det väl funnits någon av de alla 
friarna hon hade som hon hade kunnat åldras tillsammans med? 


Fått se "löven falla" och förundras över att det kan var vackert även på "höstens kant"?
Jag vill gärna tro det. Vill gärna tro att det någonstans funnits en "riddare på en vit häst" som hade räddat henne från den värld hon själv såg förfalla, där i spegeln. 
Jag skulle vilja ge Norma Jean en kram och säga:
"Grattis", till henne. Bara sådär. Tror att hon hade blivit glad. Eller rättare sagt, VET att hon hade blivit det. 
Därför säger jag det här och nu:
"Grattis Norma Jean! Du var jättebra, som du var. Oavsett hårfärg, med eller utan klänning. Som människa.. du dög som du var!".
Varför tror jag inte på att jag duger som jag är?
Tänk om jag hade kunnat säga detsamma till mig själv...
Marily Monroe Norma Jean lycklig kär ensam böda campin nilla micke malte förälskad ensam vacker rik fattig mamma familj pappa wiwa 

Ctrl Alt Delete

räknare
besöksräknare

Idag går allt i grått, så det så!
Lördag. Ledig. Hängt gardiner. Imorgon får jag ta ned igen för att sy kanterna, känns lite jobbigt men ska nog gå bra. Eftersom det är en skön fri dag (vilket jag inte haft på länge) borde jag vara glad och nöjd. Visst, det är skönt men jag har en "såndär" dag, du vet. Kan egentligen inte säga varför, det bara är det. Inte en sån dag då allt jag gör blir fel utan att jag bara känner mig lite hängig. Vad gör man då? Det är det värsta jag vet. Och inget som jag kan vara irriterad på heller utan får bara snällt gå omkring och känna mig sur. Om bara katterna kunde vara lite busiga eller nåt så jag kunde få ur mig den där surheten på nån. För jag vill inte att någon stackars familjemedlem ska behöva ta emot det. Men nähädå, de sköter sig för en gångs skull exemplariskt och är så gosiga så.
Får väl ta och försöka hitta nån bra film som jag kan drömma mig bort till. För de båda böckerna jag tyckte var så bra och har jag redan läst ut. Hörde att den tredje kommit ut i handeln och kan knappt bärga mig tills jag köpt in den. 
Tänk om man skulle ta och göra något nere på stan? Typ bio eller gå på teater? Det var evigheter sedan jag var på det. Sist var på "Alfons Åberg" med Malte. 
Till och med Alfons har dåliga dagar.
Vi kom för sent och det tog tid innan vi kom in på salongen eftersom han var tvungen att ha popcorn också. När vi väl satte oss hade det gått ca tio minuter av filmen och hela filmen var endast 20 minuter lång allt som allt! Vi hann knappt börja på våra popcorn. 
Min senaste teaterföreställning kommer jag knappt ihåg. Vet du när vi människor egentligen började gå på teater? Det vet jag. Har läst att redan de gamla egyptierna hyllade sina gudar med teaterstycken för mer än 3.000 år sedan. Traditionen spred sig i Medelhavsormådet och blev särskilt vanligt bland grekerna som utvecklade nya genrer av teatern. Ja, som exempelvis komedi och tragedi.
Tror jag sätter på nån sorglig kärleksfilm eller kanske en rysare
Tack till de gamla antika grekerna och egyptierna. Utan er uppfinning av att dramatisera hade kanske inte ens filmen funnits. Fast å andra sidan har vi nog alltid haft ett behov av det. Vad skulle vi annars göra innan tv och radio kom till? Vi hade nog suttit och berättat historier och sagor i allafall där i ljusets sken från stearinljuset när mörkret lagt sig.
Jaja... ett litet vimsigt, tråkigt inlägg blev det här då men så kan det vara ibland. Allt behöver ju inte alltid handla om hur lyckad och rolig man är. Vi har alla olika sidor och det är faktiskt inte farligt att erkänna för omvärlden att även jag har det. 
Så nu vet du det. Så

Tack och adjö!
ledsen lessen tråkigt kul barn kär förälskad böda camping nilla bödanilla micke och nilla malte