Grattis Lucy


räknare
besöksräknare

http://www.youtube.com/watch?v=dFbThKLLq9k

Grattis Lucy

Nu vill vi gratta vår ”Lucy Jordan”, för hon fyller 100 000 visningar på tuben. Inte illa faktiskt. Tänk att hon drar så mycket folk som vill titta.

Låten spelades in under de varma sommarveckorna. Både sången och filmningen skedde under de få timmar som vår lille Malte sov middag eller hade lagt sig på kvällen.

Inför varje tagning var vi tvungna att möblera om i vårt vardagsrum, för att få bästa ljuset. Solen rör ju på sig och vår soffa fick stå i allehanda hörn i filmningen. För det är faktiskt vår soffa som hon sitter i, vår kära lilla Lucy.

Inte nog med det. Videon har visats i både Japansk och Tyskt tv.

Så åter igen: grattis Lucy.

Du kan lita på teknikens under




räknare
besöksräknare

Du kan lita på teknikens under

Ja, kan vi det… eller? Ska inte det nya inom denna genre gå framåt, som allt annat?

Antingen börjar jag bli gammal eller har allt det här med teknologin börjat gå bakåt. Visst var det väl lättare förr, att spela in något från tv. Då på den tiden när det bara fanns VHS?

Minns ni till exempel, när man fick en jättestor, grå tung boxer med sig hem när det var dags att hyra film? För på den tiden var det till och med så, att alla faktiskt inte hade en sådan hemma. Det allra lustigaste var väl ändå, att det fortfarande ansågs vara helt normalt. Där gick man och asade gladeligen med sig det stora schabrak med sig hem.

Då, på den tiden räckte det med att du tryckte på ”rec”, dvs. record, när det var dags att spela in något program. ”FF”, dvs. forward, när du ville spola framåt och ”//”, när det var dags för att ta en liten kissepaus mitt i filmen. Ingen risk att gå vilse i teknikdjungeln här inte.

Suck. En annan sak, som jag inte förstå…varför i hela fridens namn finns inte ångerknappar på mailen? För att inte tala om sms i mobilen? Otaliga gånger har jag råkat sända konstiga mail och sms, till fel personer.

Som när alla adresser i min mail, bla min psykologilärare på högskolan, fick en bild där jag urfånigt ler in i kameran och har hela bordet framför mig fullt med tomma ölburkar. Ja, jag var säkert inte särskilt nykter och ja, det var nog i slutet på någon fest någonstans.

Hur som helst, min lärare svarade:

”…tack för ditt mail. Men jag förstår nog inte riktigt…”

Eller som när jag var hos tandläkaren (har tandläkarskräck) och var så oerhört stolt över att jag själv både ringt, beställt tid och åkt dit alldeles själv. Efteråt skickade jag ett mess till Micke:

”Nu har jag varit hos tandläkaren. Alldeles själv. Det du!”

Dessvärre var det inte Micke som det fick det… Nä, det skickades till min chef!

Varför har ingen uppfunnit ångerknappen? Är det bara jag, som råkat ut för att ha fumliga fingrar och råkat trycka på ”sänd”, när det egentligen var siktat på ”tillbaka”? Tänk själv vad bra, du får ett mess och medans du läser det försvinner det plötsligt… pga personen som skickade det ångrat sig.

Kommer att tänka på en gång jag råkade sända:

”Jag älskar dig!”

…till en äldre kvinnlig arbetskollega. Hon råkade stå före Micke i min mobiltelefon.

Varje gång vi råkar springa på varandra i någon affär, vill hon aldrig stanna och småprata längre. Nä, då har hon plötsligt väldigt bråttom.

Om du i stundens hetta skriver ett ”snailmail” till någon du är arg på kan du ju alltid ångra dig, även om du lagt brevet på lådan. Du kan försöka fiska upp brevet med en grilltång. Eller som någon sa, invänta postmannen och hejda honom. Om du får fullstädig panik, kan du sätta eld på lådan (skojjar).

Jaha, det är väl bara att invänta denne uppfinning då. Knappen som gör att det går att ta tillbaks ett sms. Kom då ihåg, att det var jag som först kom på iden!

Kraaaaaam n

Fem saker som får mig att bli röd om kinderna





räknare
besöksräknare


Fem saker som får mig att bli röd om kinderna

1. När jag tappade mitt löshår rakt ned på en pappa till ett av barnen jag hade i barngympan. Skulle skriva en faktura till honom och försökte verka seriös. Då tappar jag hela min hästsvans. Pappan:

”Oj, du tappade visst håret!”

Jag, försöker behålla min seriösa i framtoning och svarar :

”Ojdå.. det gör inget”.

Varpå jag stoppar hästsvansen i bakfickan och fortsätter skriva fakturan.

2. När jag hade stoppat strumpor i Bh:n, för det jobbade en snygg kille på det dagiset jag skulle prya på. Vi skulle till simhallen och jag hade inte tänkt på att strumpor som blir blöta, blir väldigt tunga. När han romantiskt skulle hjälpa mig upp ur bassängen, hade mina strumptuttar ändrat plats. Från att vara fasta och toppiga. Till tunga taxöron mitt på magen.

3. När alla på festen i Jonas stuga efter midsommaren fick varsin ICA-kasse. Bara för att samla ihop delar av mig. Det var löshår, lösögonfransar och mina bruna kontaklinser. Under tiden vistades jag på akuten, för jag hade fått i mig lite för mycket vin och sånt. När jag spydde, fick jag för mig att det var blod i spyan som var helt röd. Det visade sig vara jordgubbstårtan jag ätit upp på festen.

4. Andra gången jag hade barnen på dagis och vi skulle till simhallen, med den snygga killen. Då hade jag köpt fejkade tuttar på HM. De blev jättehala när jag kom i vattnet. Simmade iväg på egen hand. Jag, simmande och plaskade i vild panik efter dem i barnklungan skrikandes:
”Mina bröst… mina bröst”

5. När jag ny på jobbet sitter vid fikabordet och en manlig kollega kommer in med något han hittade i rabatten utanför.

”Vad är det här? Jag hittade en likadan under fikabordet tidigare idag”
Säger han och håller upp mina lösbröst!
Han vrider och vänder på det varpå han säger, konfunderat:

”Är det kaninöron?”
Suck… jag ger upp det här med lösbröst. Är det bara jag som har såna problem med dem? Från och med nu är det a la Naturel som gäller. Så det så. Punkt.

Kraaaam n

Påskletarkalaset!





räknare
besöksräknare

Hejsan alla glada därute i etern!

Har nu jobbat heeela lååånga påsken. När jag då äntligen blev ledig, tänkte jag passa på att ha ett litet Påskäggsletarkalas för alla barnen i byn. Jag tycker det är så hiskeligt roligt att ha kalas. Ja, alla slags fester som jag kan få "förlora mig i". Allt ifrån att skriva fina inbjudningskort, till att duka fint och laga god mat och som på det här kalaset. Få leka! Jag vet inte vem som tycker det är allra roligast egentligen. Barnen eller jag. Fast uppskattat blev det. Det var som att släppa ut barnen på första grönbetet. De..läs jag och de, sprang som yra höns i min trädgård. De andra vuxna satt vid bordet och fikade på de nybakta bullarna jag bakade tidigare idag.

Malte och jag hade gjort en skattkarta som ledde till Gunnel. Jag föreställde en häxa som kommit från Blåkulla och hade en massa berättelser därifrån. Oj, vad spännande och lite ruskigt det var att lyssna på. I Gunnels korg låg ett ägg till var och en av barnen och Malte hade omsorgsfullt skrivit barnens namn på varje godisägg. Det var så gulligt.

Lekarna vi lekte, barnen och jag är fortfarande samma gamla lekarna som hållt i alla tider och som barnen tyckte var roligast. Det var att leka "gömme" och "kom alla mina små kycklingar" osv.

I leken "hunden och benet" var det väldigt viktigt för alla barn att allt är rättvist. Det betydde i det här sammanhanget att alla i ringen måste få vara hund. Så även jag. När det blev min tur att vara hund, hör jag ett litet sus i ringen och någon av barnen säger:

"Ojdå. Nu måste vi nog göra ringen MYCKET större."

När alla hade gått hem, åt vi lite påskmat bestående av sill & potatis. Malte tyckte vi behövde mer gräslök så han vek av i riktning mot grönsakslandet och slet upp gräslök som hade räckt till 30 personer. Sedan blev det nubbe. Åh, härligt. NUUU tar jag mitt påsklediga. Så det så.

Kraaaaam n
Ps. måste bara tillägga att idag fick Malte lite sommarfötter (gräs & jord) och sitter nu i badet bredvid mig när jag skriver detta. Det känns att sommaren är i antågande. Njut alla vänner. Njut.

Finfina fjädrar i rondellen

Hej... vad gör man en skärtorsdag om inte åka in till stora staden och ställa sig i en stor rondell. Bara för att det finns så finfina fjädrar där;) Gör inte varje klok människa det?



räknare
besöksräknare





Hej hopp alla glada!

Poppar in lite här då mellan mina jobbpass för att hälsa alla mina bloggläsare en riktigt GLAD PÅSK!!!!

Ja, en annan jobbar ju som sagt var hela lååånga långfredagen. Hela lördagen och hela söndagen. Så något längre inlägg här orkar jag faktiskt inte med just nu.

Kom just hem från mitt pass, äter en massa godis som bara ligger här och liksom "skriker" efter mig i garderoben. Den är till för alla barn som ska komma på måndag på mitt och Maltes "Påskäggsletarkalas". Räcker det inte så får jag väl helt enkelt köpa nytt. Hela affärerna är ju fulla av dem såhär i påsktider.

Förresten... vet ni vad jag hörde på tv idag? Jo, att vi äter 6 miljoner ägg bara under påsken!!! Wow, det är inte lite det. Fast gott är det ju, det är det.


Jaha. Dagens bilder föreställer då:

1.Malte, när han och jag delade upp godisarna i alla barnens påskägg, som för övrigt ska delas ut av Gunnel, ni vet, tanten i växthuset.

2. Fin påskakrans som jag gjort.

3. En bild på hur fiiiin Malte blev när han skulle gå påskakärring.

4. Slutligen en liten bild på lilla mig. Ja, vad gör man en skärtorsdag, då man inget har att göra? Jo, man kan ju alltid åka in till den stooora staden och ställa sig i en stooor rondell, bara för att plåta alla de finfina påskafjädrarna där.

Kraaaaam och GLAAAAD PÅÅÅÅSK, n

Ps. fast när jag lägger in dem här i bloggen, tror jag att det blir tvärtom. Alltså att den första bilden kommer först och den sista sist... Jaja, ni fattar väl vad det är ni ser ändå. Jag är så trött nu och ska sjunga in en liten trudelutt med den nya micken. Sedan blir det soooova, en liten, liten stund. Bara för att gå upp och jobba ett 13,5 pass imorgon också.

Jag - en pysseltant





räknare
besöksräknare




















Jag är en pysseltant

Idag kom jag på det. Ja, jag är en pysseltant. En sådan där liten tjej som bara fullkomligt älskar att gå omkring och pyssla. Jag älskar att påta i jorden med mina fina blomster. Jag älskar att göra det fint i mitt hem. Att måla, feja och dona.

Ja, jag till och med mår bra av att städa. I måttliga mängder då. Dock är detta inget man ska säga till sin sambo. För då kan det lätt bli att jag blir den enda som städar – jämt! Riktigt SÅ roligt är det ju inte.

Du kan likna det med när du var liten och tänkte att:

"nu… nu ska jag nog ta och göra mamma och pappa glada och städa mitt rum.”

Du smyger ut för att hämta dammsugaren, städhinken och annat smått och gott som behövs för att göra ett tonårsflickrum rent. Bäst som du smyger förbi köksdörren där mamma och pappa sitter vid köksbordet hör du en klar stämma, som nästan får dig att hoppa till:

- ”Nilla… Nu MÅSTE du faktiskt ta och städa upp i ditt rum. Bums.”

Där försvann hela lusten att städa.

Nej, det är inte kul att göra något på kommando eller för att man måste. Det ska kännas roligt, skönt och avkopplande.

När jag har mina lediga dagar och ingen är hemma, som idag. Då sov jag först ut så länge jag själv ville. När jag vaknade låg, jag kvar i sängen och liksom bara kände hur avslappnad och skönt det var att ligga där. Tittade lite träden som vajade utanför i vinden.

Sen gick jag upp. Satte på kaffebryggan. Gjorde mina toalettbestyr. Satte på musik. Idag blev det Abba. Ja, så gammal är jag faktiskt. Tycker de är riktigt bra, får jag väl erkänna.

När jag var liten mimade jag och min bästis till dem, mest hela tiden. Med så där jättemycket läppglans. Ni minns kanske, det där läppglanset som fanns i en liten avlång glasflaska och en liten kula längst upp. ”Lippgoss”, tror jag det hette.
Om man bet ut kulan, man måste ha en viss teknik för att kunna få ut den med munnen. Om man lyckades med det, smakade det läppglanset jättegott. Nyttigt var det nog inte men gott var det. Luktade mint, jordgubb, smultron och Bugg har jag för mig. Mmmm, Bugg-smaken var god.

När jag satt på musiken för dagen, så högt som jag ville ha den. När ingen mer än jag och katten Sture är hemma får man det. Ha så högt man vill, dansa runt och se urlöjlig ut. Bara fjanta sig.

Om det är fint väder som idag, tar jag och öppnar altandörren och dricker mitt kaffe ute på altanen. Det är fortfarande för kallt att sitta någon annanstans. Jag har hittat det bästa stället där det är varmast just nu. Det är precis bakom altandörren, på trappan till köket.

Ja, där satt Sture och jag och mös till vårens första strålar och avnjöt morgonkaffet, som för vissa andra nog skulle kalla för 11-kaffet. För Sture och mig var det morgon.

Sedan satte jag igång. Det plantor var som skulle sättas om. Dammsugning skulle göras. Skurade golv och dammade. I min egen takt. Allt till tonerna av Abba, denna dag.

Det är en härligt ledig dag för mig är. Pratade lite i telefon med en kär vän. Det fick mig på ännu bättre humör.

När klockan slog 15 skulle Malte hämtas på dagis. När vi kom hem blev det fika. Imorgon måste vi baka nya bullar, för de tog slut idag. Malte vill alltid ha bullar när han kommer hem. Det duger icke med köpe-bullar. Nä, mammas hembakta ska det vara. Undra om det är något typiskt manligt. Att alltid tycka bäst om mammas köttbullar, bullar och köttfärssås?

Idag satte i alla fall, Malte och jag igång med lite påsk-pyssel. Det tycker jag är jätteroligt. Malte också, fast bara i sisådär max en timme. Jag tycker det är roligt hur länge som helst. Blir nästan som i trans när jag håller på.

När pappa Micke kom hem, åt vi. Jag ser alltid till att ha maten klar då. Ja, jag vet att jag skämmer bort alla jag råkar bo ihop med. Vet att det är mitt eget fel och så men jag kan inte hjälpa det. Också har jag hört att:

”kärleken till en man, går genom magen?”.

När klockan slog åtta var det dags för Malte att lägga sig. Det tyckte alla, utom Malte då.

Vad Micke gör då, för att få honom på bättre humör, är att busa och spralla upp honom. Bara för att sedan lämpa över jobbet att varva ner honom till mig.

Ja, vi är bra på olika saker. Det finns saker männen är bättre på och det finns saker kvinnor är bättre på.

Kraaaaaaam n

PS. jag slänger in lite bilder på 1. En söt liten kycklig i gröngräset utanför min altandörr, 2. Maltes påskpyssel, 3. De första Vitsipporna som jag hittade idag i min Ekdunge. Japp – det är vår!!!

Gunnel är här





räknare
besöksräknare



















Gunnel

Idag kom hon igen. ”Gunnel”. Vem är det, undrar du nog säkert nu? Ja, om du följt tv-serien ”Böda Camping”, kanske du såg henne i sista avsnittet. Det blev ett roligt inslag där reportern undrar om hon verkligen heter Gunnel?

- ”Jadå, hon heter Gunnel, svarar jag”.

Reportern säger:

- ”Men hon har ju mustasch!”

Hahaha, det hade inte någon i vår familj ägnat en enda tanke på att hon hade. Mustasch alltså. Japp, det är vi i ett litet nötskal det.

Det har blivit en tradition hos oss att ha Gunnel framme till jul och påsk. Jag tror att hon skulle bli väldans ledsen om hon inte fick komma till oss dessa två gångerna om året.

Hon är gjord av en ful gammal ansiktsmask. Första året satt hon på en solstol mitt ute på åkern, så att alla som körde förbi inte skulle missa henne. Hon såg faktiskt rätt otäck ut där hon satt med en sin kvast och min farmors gamla kaffekanna. Ja, hon kunde ju bli kaffesugen.

Efter att hon blivit påkörd några gånger av sopgubbarna fick hon ny plats vid garaget. Haha, de hade försökt sätta ihop henne så gott det gick, en morgon då jag fann henne efter denna lilla olyckan.

Nuförtiden sitter hon i mitt kära växthus. På vintern får hon sällskap av tomtar och annat julpynt i samband med att jag förvandlar växthuset till tomteverkstad. Då passar jag på att ha en liten julfest för alla barnen i byn. Den avslutas alltid med att alla barnen får gå in i det vackert belysta växthuset. Där inne sitter den "riktiga" tomten… tillsammans Gunnel förstås. Alla barnen får gå fram och hälsa på tomten som sedan ger dem en varsin godispåse. ”Denna riktiga tomte” är min kära pappa som klär ut sig. Förra året satt han i två timmar och väntade på att vi skulle fika färdigt och komma ut till honom, stackarn. Tur att jag satt på värmen. Vi får utgå från att han inte var rädd för Gunnel i alla fall.

Nu till Påsk är Gunnel påskakärring. Då bjuder jag på påskäggsletarkalas för alla barnen i byn. Det namnet säger väl allt? Ja, precis. Barnen ska leta efter en skatt. De får en skattkarta, som Malte och jag just nu sitter och påtar ihop. Den leder till växthuset, där Gunnel väntar med en skattkista. I den hittar barnen sina påskägg, fyllda med godis.

Ja, det var lite om vår kära Gunnel det.

Kraaaaaam n



räknare
besöksräknare


VÅRTECKEN

Nilla:

Vårtecken för Nilla:

”När jag kan ta av mig mina skor och strumpor en liten stund. Guuud, vad skönt det är."

Detta drömmer jag om på våren:

”Alla mina små projekt. Väntar på att alla lökar jag beställt från Bakker ska komma.”

Glass jag blir sugen på:

”Hemmagjord, såklart.”

Micke:

Vårtecken för Micke:

”Första fågelkvittret.”

Detta drömmer jag om på våren:

”Trädgårdsarbete. Provköra nya bilar i bilaffären. Alltid sugen att köpa ny bil när det är vår.” PS…. Nilla slänger in en liten kommentar här: ”… man ska inte bara DRÖMMA om att arbeta i trädgården. Man ska göra det också”

Glass jag blir sugen på:

”Lakrits-smack”

Malte:

Vårtecken för Malte:

”Både sommar och vinter”

Detta drömmer jag om på våren:

”Leka med dockorna Anna och Ludde ute i trädgården.”

Glass jag blir sugen på:

”Olacys jordgubbsglass på pinne.”

Okey… din tur.

Vårtecken för dig?
Vad drömmer du om på våren?
Vilken glass blir du sugen på?

Kraaam n

En lite udda tanke såhär en torsdagskväll

Min son Felix med smurfsamlingen
Jag på cykeln som liten




































Hej hopp i Lingonskojjen!

Hörrni… kommer ni ihåg leksakerna som fanns förr? Då, när vi var små. Det var Barbie, Cindy och Ken. Barbie var hon med armar och ben som man inte kunde böja. Cindy hade de som hade lite rikare föräldrar, för hon vad dyrare och kunde böja alla leder. Hon hade större huvud och mer hår, som man kunde göra roliga frisyrer på. Ken, ja han såg ut som han gjorde och det var liksom inte mer med det. Han hade inte ens riktigt hår. Nä, det var bara påmålat, brunt men det var mindre väsentligt. Det viktiga var ju Barbie och helst då Cindy.

Jaha, så hade vi de där ursöta trollen med. De kände jag faktiskt mer samhörighet med, än vad jag gjorde med de vackra barbiedockorna. Tror faktiskt att andra håller med mig om att jag nog mer är lik ett troll än en vacker barbiedocka. Även när jag var liten flicka var det nog så.

När min bästa kompis Ulrika och jag skulle byta julklappar med varandra, gick vi till stan. Närmare bestämt till ”Lekcenter” som det hette då. Det låg på Storgatan och hade ett stort skyltfönster som vätte mot den stora gatan. Där kunde vi stå och titta i timmar. På de fina tågen som gick runt, runt. På alla smurfarna som fanns i alla olika skepnader. Gammelsmurf, smurfina, bagarsmurf, ja allt var de nu hette. Den hemskaste av dem alla var ju han den där… vad hette han… Gargamel? Han var en elak gammal gubbe i smurflandet.

Hela samlingen av dessa smurfar hade jag. Till och med smurfhuset, som på den tiden måste ha kostat en förmögenhet. Det förstörde jag genom att köra det i diskmaskinen efter att jag lekt med det ute i någon dypöl. Efter det blev det sig aldrig likt. Snett och vint blev det.

Om vi går ännu längre tillbaks. Då när min mamma och pappa var små. Vad lekte de med då? Ja, inte var det väl med pinnar och kottar, som de försöker inbilla oss. Nja, det var nog mer deras föräldrar som hade det så knapert.

Nä, jag tror att de lekte med tennsoldater och ångmaskiner och sådant där tråkigt. Det är för mig fullständigt obegripligt vad det är för kul med tennsoldater. Vad hade man dem till? Att titta på? Okey, de kanske var roliga att göra då, alltså att tillverka dem. Lite kreativt i alla fall men sen.. när de var färdiga. Då stod de väl bara där i fönsterkarmen och samlade damm eller?

Ångmaskinen då. Den var väl ännu värre. Vad hade man den till? Att lyssna på när den tjöt och titta på röken när man tryckte på en knapp?

Ja, jag är väl oförstående kanske men så är det väl med dagens barn också. Min son frågade mig:

-”Mamma, vad gjorde ni när ni inte hade dator när du var liten”?

Jag svarade:

-”Vi lekte”.

Sedan funderade jag på vad vi lekte… och kom fram till att vi lekte faktiskt ungefär som barnen leker idag. Fast de leker samma lekar på datorn som vi lekte ”in real life”. De leker vardagsliv i ”The Sims”, de leker krig i andra datorspel och de ”pratar” med varandra över nätet. Allt detta gjorde vi också när vi var små. Fast i andra former.

Summa av kardemumma i kvällens lilla fundering blir alltså:

”Det var inte vare sig sämre eller bättre förr… bara lite annorlunda”

Kraaaaam, n

Vårsol, torkvinda och Beatles




räknare besöksräknare

Vårsol, torkvinda och Beatles

Idag har det varit en härlig dag. Solen sken och jag bestämde mig för att plantera om mina kära Pelargoner. Satte lite andra frön med, av bara farten. Hängde tvätt ute för första gången. Härligt! Vet inte om du ser men en färgad socka råkade smyga sin in i vittvätten. Jaja.. såna smällar man får ta.

När jag skulle belöna mig själv efter allt mitt tvättande skulle jag ta 15-kaffet i solen på altanen och lyssna på musik. Först blev det någon gammal cd med 60-talsdängor. Ok. Blev på gott humör där jag satt och nynnade med.

Sen ville jag byta musik. Du förstår, visst jag har en dator precis som alla andra. Bara det att i min bärbara dator är det bara bra ljud om man har hörlurarna på sig. Det ville jag inte ha därute, där jag satt och dinglade med benen i solen. Nä, då var det cd som gällde.

Det var då jag upptäckte att varenda cd jag hade förr i världen var som bortblåsta! Jo, för de används aldrig nuförtiden. Jag menar, datorvärlden har fullkomligt tagit över allt det där. På världens största uppslagsbok, dvs. nätet kan du hitta precis allt vad du vill i musikväg. Varför köpa cd-skivor då?

Jag bestämde mig. Jag skulle göra något som kan vara förenat med livsfara. För jag ville nu ha "riktig" musik. Med elgitarrer och skränande röster. Jo, det är sant. Jag gjorde det som nog ingen annan skulle gjort. Jag tog… eller försökte ta mig in iv vårt garage som är extremt stökigt!

Där fick jag då min blåtira. För någon, hade haft den "goda" smaken att placera den där ”lyftkranen” man har när man byter till sommardäck på bilen, så jag råkade köra ner huvet i stålhandtaget. Domkraft, heter det ju.. händelsen resulterade i en blåtira vid mitt ena ögonbryn.

Hur som helst. Jag hittade en hel påse full med gamla cd. Wow, vad kul det var! Aerostmith blev de första att bjuda på härliga gittarer på min cd. Volymen blev högre och högre.

Tillslut kom jag på. Beatles är bara bäst. Så är det faktiskt. Nu när jag sitter här i solen, dunkar basen på bra. Gitarrerna skrälar härligt och Paul och John sjunger. Någon drar ett riff på ett munspel. Jag känner mig nästan festsugen. Gud, så härligt. Beatles sjunger:

”I wanna hold ure hand. U´ve got that something special. I think u understand”.

Nynnar med och tänker: Endel music, håller nog i all evighet. Tack Beatles, ni har ”talat” till så många. Ni gör det än idag.

Men nu måste jag nog gå in… känner att solen tagit i mitt ansikte. Jag är inte van vid solen än… fast det är så hääärligt bara att få vara. Här, ensam med mina Pelargoner, frön, Sture och Beatles. Med en kopp kaffe, och sprättandes med nakna tår i solen.

Kraaaaaam n

Pelargoner, kringlor och tanter



räknare
besöksräknare

Pelargoner, kringlor och tanter

Idag hörde jag den. Just den där fågeln som låter: ”tittut, tittut, tittut”.
Japp, det var en av de få saker som min biologilärare lärde mig. Det är en fågel som heter ”Talgoxe”. Den kan också låta ”tittuut, tittuut, tittuut”. Oj, vad svårt det är att förklara ett ljud med bara ord och bokstäver. ”Vad som är väsentligt”, sa fröken, ”Det är att när ni hör den, då är det vår”.

Var ute på min lilla promenad idag. Tänkte ta mig till affären. Eftersom vädret var skönt blev det en längre tur. Av någon underlig anledning, ”råkade” jag hamna på Blomsterlandet.

Det är konstigt. Vad jag än ska göra, när sommaren nalkas runt hörnet och jag har något ärende till affären… hamnar jag alltid på någon av stadens blomsteraffärer. Ingen mat blir inhandlad. Dock en massa frö och blomster.

Nu gick jag där och bara söp in den härliga blomdoften i affären. Du vet, den där lite fuktiga luften som finns i stora växthus. Oj… vad mycket Pelargoner det fanns där! Vad jag inte kan förstå, är varför denna eminenta, fina blomma har fått så dåligt rykte? Många säger att det är en ”tant-blomma”.

Kan ju bara säga att oj, oj, oj, vilken spännande blomma detta är. I mitt pannrum övervintrar jag mina Pelargonier. De blir bara större och större för varje år som går.

Varför kallas Pelargonian för tant-blomma då? Okey, nu kanske jag är lite tantig av mig då. Fast nä, det hade inte mina vänner hållit med om. Klär mig inte som en tant. Har inte frisyr som en tant… har förresten ingen frisyr alls, det var år och dar sedan jag besökte en frisör.

Åter till Pelargonerna, kan det vara för att det är ett litet ”joxande” med att få dem att överleva vintern? Så det bara är tanter som har all tid i världen att hålla på med sådant? Blomman bör varsamt planteras om i nya, lite större krukor varje år. Inte för stora och de trivs gärna två och två. Jaja, jag ska bespara er mina kunskaper om Pelargonerna. Alla kanske inte är lika insnöade som jag på det, hi hi.

Hur som helst. Plötsligt, när jag gick omkring där på Blomsterlandet upptäckte jag att Malte nästan drunknat bland alla Pelargonsorter jag stoppat ned i shoppingvagnen. Bara en liten hårtuss syntes. Då såg jag… Hela Blomsterlandet fullkomligt svämmade över av… just tanter! Tanter av alla de former. Av alla de slag. Det fanns alla sorters tanter där.

Tjocka tanter, smala tanter. De med den där lustiga, oftast röda baskern. De med silverfärgat hår. De med den där hårfärgen som dras mer åt det lila hållet.
Till på köpet gick de flesta tanter med en plastmugg rykande färskt kaffe i ena handen och i den andra höll de den där typiska tant-kakan, kringlan. Vad är detta? tänkte jag.

Då såg jag två gemensamma nämnare. Nämligen:

1. Alla höll även en blomsterlandetbroschyr tillsammans med kaffekoppen och kringlan.

2. Alla hade Pelargoner i sina vagnar, många Pelargoner.

Jaha. De hade alltså kampanj på just denna blomma i affären. Pelargonier, kaffe plus kringla. Ja, de på Blomsterlandet vet på hur man lockar till sig tanter tänkte jag. Bjud på kaffe med kringla!

Kraaaaam ”tant” nilla

Ps. har jag nämnt att Pelargonen är en härlig blomma ;)?

New thinking… new possibilities


räknare besöksräknare

New Thinking… new possibilities

Sitter vid mitt köksbord. Kaffet är upphällt. Tittar ut över min trädgård, som ännu inte börjat se respektabel ut. Mest en massa sorkhögar som bara väntar på att bli tillplattade. Trots det, är den i alla fall min.

Läser medan jag dricker mitt morgonkaffe i en tidning att barnfattigdomen bara ökar i Sverige. Jag citerar:

”De barn som lever i fattiga familjer, känner sig fattigare idag. Eftersom andra familjer har fått en så mycket bättre ekonomi”.

Tänker på alla de barn som ljuger för kompisarna när sommarlovet är över. De som sitter där i sin bänk. Visserligen med de senaste modeplaggen men med en lögn i halsen som stockar sig när det blir deras tur att berätta vad de gjort i sommar.

Att de fått vara hemma i sin svettiga lägenhet utan balkong, bara för att ha råd med de fina skorna hon/han nu så stolt tittar ner på under skolbänken, det berättar de inte. Nej, de berättar lögnen om att de varit på Mallorca…

Tänker tillbaka hur det var när jag var barn. Alla i min klass bodde på Söder i min stad. Det var ett av de ”finare” bostadsområdena att bo i. Alla hade föräldrar, som hade råd med dyra, fina hus och vackra trädgårdar.

Alla utom min familj och två av mina flickkompisar. Vi tre flickor höll ihop. Vi tre flickor kände samhörighet. Lärde oss också tidigt att vi inte var riktigt som ”de andra i klassen”. Bara för att vi bodde i lägenheter och de andra i fina hus. Det var så vi kände det i alla fall.

Vi bodde i en fyra-rummare, min familj. På Södraringvägen 37C. Mina bästisar bodde i trappuppgången bredvid. De hade lägenheterna över varandra. När det var dags att leka, slog de bara med en pinne på ett av rören som gick genom huset till olika element. Då ekade det ner till den andra och de visste om det var ok eller inte att leka. Det hade ett helt litet kodsystem där.

Vi tre flickor, var också de enda i klassen som hade föräldrar som var skilda. Jag minns fortfarande den dagen då jag skulle förklara för mina klasskompisar att min pappa, egentligen inte var min riktiga pappa. När jag förklarade att de var skilda, såg de andra barnen ut som fågelholkar och frågade:

”Skilda? Vad är det”?

Det var ovanligt på den tiden, de trodde väl att det var någon sorts allergi eller något. Ibland inbillade jag mig att de trodde att det var något smittsamt eftersom jag kände mig utanför så många gånger.

Idag är det nästan mer ovanligt att barn har föräldrar som håller ihop livet ut. Nu är det plastsyskon, låtsatspappor, styvmammor och bonuspappor för hela slanten.

När jag var liten skolflicka var jag ofta hos farmor. Hon bodde inte långt från oss. Hennes och farfars hus var ett radhus. Trädgårdsgatan 11C. Med egen trädgård och vackra utemöbler. Det är därifrån jag fått mitt trädgårdsintresse.

Det fanns inget härligare än att sitta där i bersån. Med farmors röda, hemlagade saft. Lukta på pionerna om våren och äta hembakta bullar. Hon bakade alltid. Luktade det inte hembakta bullar så var det kringlor eller lökbiffar hon höll på med.

Låter det som en idyll? Ja, det var det. Särskilt för en flicka som annars kände sig fattig jämfört med de andra kompisarna i klassen. De som hade allt det där i sin vanliga vardag. Jag fick smaka på det vackra livet lite då och då. Hann liksom aldrig tröttna på trädgårdslivet och har inte gjort det än. Tack farmor. Det är din förtjänst och den gåvan tog jag varmt emot från dig.

Detta har gett mig en insikt som man inte kan köpa för alla pengar i världen.

Kraaaaam n

New thinking… new possibilities, “vi kan vara rika på annat än pengar”.

6-årig hund hittad av 23-årig kvinna vid ett 106-årigt träd




räknare besöksräknare

Hör ni, alla därute i etern. Nu vill jag bara fråga en sak. Vad är det med oss svenskar? Vad är det med just Sverige? Jag pratar om hur åldersfixerade vi är här? Jag bara undrar. Detta skriver jag inte om för att jag själv inte är född på 80,90-talet. Nä, jag bara undrar hur det har kunnat bli som det blivit i Sverige när det handlar om just ålder?

Då handlar det inte bara om artister, konstnärer eller andra yrken men varför måste det basuneras ut, så fort man ska ha med media att göra? Jag bara undrar? Vad har åldern med detta att göra? Är det inte min musik, mitt budskap eller min konst som ska begrundas? Inte min ålder… det har väl ingenting med saken att göra?

Måhända vi i Sverige vill respektera den egna individens vilja att skapa sin egen identitet. Men vi drar ett bestämt streck vid åldern. En människas ålder har i Sverige idag blivit ett slags kravmärkning.

Ja, det är ingen hemlighet att det överallt i världen betyder mycket att vara ung. Det är dock en markant skillnad på hur vi i Sverige, automatiskt sätter en persons ålder efter namnet i tidningen. Det gör man inte i något annat land.

Här i Sverige är alltså det allra viktigaste hur gamla vi är. Har någon blivit mördad, är det av största vikt att nämna åldern på personen i tidningen. Ja, både på mördaren och på offret. Exempelvis:

”23-årig kvinna blev mördad av 34-åring man”

Men hallå!!! Jag struntar väl fullständigt i om hon var 23, 32 eller 82. Hennes liv gick å spillo och det har ingen som helst betydelse om hennes mördare var 34, 55 eller 28. När det sedan skrivs om detta i tidningarna efter ytterligare några år. Ja, då beskrivs 32-åringen fortfarande som just 32-åringen. Eh, okey… han har slutat fylla år eller?

Kontaktannonserna då?

”46-årig man söker kvinna i åldern 32-45”.

Här är nu loppet kört för alla kvinnor under 32 år samt äldre än 45. Är det åldern som är det viktigaste i ett förhållande?

Att man här i Sverige, sätter ut en persons ålder i tidningarna, beror nog på att man tror att det ska säga något väsentligt om personen. Men jag ställer mig frågan:

”vad”?

Så vitt jag kan erindra mig så är det bara vi människor som tycker att åldern är så viktig att framhäva. Om en man blir attackerad av en hund på stan så kommer det med största sannolikhet inte rubriceras:

”man attackerades och blev svårt biten av 6 årig hund”. Eller vad sägs om ”69 årigt hus brann ner till grunden”?

Knappas, nej där är förbehållet oss svenskar att legitimeras med vår ålder. De enda svenskar som jag kommer på som inte presenteras med sin ålder i tidningar och löpsedlar är kungafamiljen. Har jag inte rätt? Någon tänker


-"jo men de är ju så kända att de knappast behövs skrivas ut någon ålder"!

Mja, tror inte det. Senast förra veckan läste jag i Magasinet:

”Carola, 46 anser inte att hon är någon schlagerperson…”

Förr i tiden kunde man läsa vilket yrke en person hade i telefonkatalogen. Idag är det oväsentligt. Ändå längre tillbaks var det väldigt viktigt att vara gift. Särskilt för en kvinna. Då kallades man ”fru” och det ansågs vara lite finare än att bara vara ”fröken”.

Detta har försvunnit men åldersfixeringen har ökat. Förr slutade man skolan när man var något omkring tretton sådär. Nu är det jätteviktigt att man börjar skolan vid en viss ålder och att man slutar vid en viss.

Det börjar redan på dagis. Där träffar barnen bara nästan lika jämnåriga barn och sedan följer det dem hela livet. Sedan fortsätter man träffa jämnåriga, särskilt när man studerar. Du går ut och dricker öl med dina jämnåriga 26-åringar och du köper radhus precis som alla andra 36-åringar. Sextioåringarna gör något ointressant gubbigt/gummigt. Och pensionärerna lever sina liv tillsammans. Likaså på ålderdomshemmen.

Hör och häpna, när jag var med i tv-serien ”Böda Camping” omnämndes inte min ålder en enda gång. All eloge till dem. De skrev kort och gott:

”Nilla i popgruppen Wiwa”.

Nice.

Kraaaam nilla, 102 år

Ps. såg nu i tidningen "Se och Hör", att de faktiskt skrivit ut åldern både på vår konung och drottning. Där ser man.