I min fantasi händer det!

räknare
besöksräknare


"Det är mycket bättre i min fantasi".
Där händer det en massa roliga saker.  I verkligheten är jag så förgjordat feg!
"Vad är det jag är rädd för?"
Kanske att min "ryggsäck" blir för tung?
"Bär på så många saker!". 
I min fantasi är jag inte feg, utan modig
"Ja,som en lejoninna!", tänker jag och ler lite åt synen. De är både modiga och starka, hade lätt kunnat bära min "ryggsäck"
Tänker hur min "djungel", (trädgård) såg ut i somras och försöker jämföra "fiction" med verklighet. 
Visserligen är jag ingen lejoninna där, snarare nån rädd liten ekorre och...  
... årstiderna "smälter samman" i mitt huvud
"Var det då eller nu det hände?". Mitt minne sviker mig.
"Fast...", försöker jag trösta mig med:  
"...det hände i alla fall!".






Känner mig lite... skamsen.

räknare
besöksräknare
Känner mig lite... skamsen över det.
"Avklippta fingrar" med "draksnor" (korvar och grönt potatismos) är färdiga. Det är roligt med  kalas.. innan! Det är förberedelserna jag tycker om, själva kalaset kan jag skippa. Lite krasst sagt... nä, gillar att leka med barnen också, det gör jag.
Donar med spindelväven till dukningen och säger:
"Jag vet! Gör en spök-runda till barnen!", tyckte själv det var en jättebra idé.
Malte, med vuxen min:
"Vi ska väl inte skrämma barnen? På kalas ska man ha roligt,det är väl det som är meningen?"
Känner mig lite ...skamsen över att jag tycker det är så hiskeligt roligt att "skrämma" små barn. Inte så de blir vettskrämda, nä lite så där "lagom"... bara. 
Fortsätter lite försiktigt:
"... Bara lite grand?..."
Fick rappt svar:
"Nä!".
Efter övertalningsarbetet svarar han tillslut:
"... Okey då... Vår fågelskrämma vill träffa barnen också. Han måste ju få ha lite roligt, han med!"
Det är bra att barn är snälla, det är det ju.

Är det farligt??

räknare
besöksräknare
Det gäller att vara på sin vakt när du är i skogen. Kan bli tagen för en älg, annars...
Först fick jag ägna någon timme att övertyga honom:
"Vargar kan inte ta sig in genom våra fönster!". 
Efter det:
"Det är inte farligt att äta för mycket av mackorna, även om det är farligt att äta för mycket lakrits!.
Malte är i en ålder då han är rädd för precis allt! 

Igår skulle vi plocka ris till fönsterbrädorna. Hittade en hög som någon sågat ned. Han satt kvar i bilen och började plötsligt gråta. Ville att vi skulle köra hem och  hulkade mellan tårarna:
"Jägaren! Han kanske tar oss för två älgar och skjuter oss!".
Vi åkte hem. 
På vägen ville han att vi skulle köra fortare så att:
"Inte jägaren ska springa ifatt oss!".
Jag svarade:
"Här sitter vi då... två älgar i en bil!". 
Det räckte för att avdramatisera och vi började skratta.
Väl hemma dammsög jag upp barren. Då blev han rädd igen! Undrade för vad? Han svarade, som om det vore världens naturligaste sak. Tittade på mig anklagande och sa: 
"Jag kan ju fåTinnitus!!"
Vad får de sina ideér ifrån? 
Det blev till att hämta öronmuffarna. 

Jag sa en sak men menade nå´t annat...

räknare
besöksräknare
"Bajskorvar", marsipanpumpor och kanelbullar blev det!
Är det Halloween ska det vara läskiga grejer att äta. 
Fast det viktiga är ändå att vi är tillsammans när vi gör det.
Det var skönt att kladda ned sina händer i "bajskorvs-degen" (som bestod av chockladbollsdeg).
Malte gjorde tre "perfekta" korvar, (som han själv tyckte, hur nu en sådan kan vara "perfekt")?
Sen åt han upp dem... och jag fick göra resten!
Leva med barn är roligt, särskilt när de gör så man "hittar tillbaks" till den "riktiga" verkligheten. Den som faktiskt betyder något. Jobb och andra saker är bara ett sidospår som får ta alldeles för mycket tid.
"Det är dags att tänka efter, hur vi vill leva... Oftare!", tänker jag där jag står med kladdiga händer. 
"Det är svårt att skilja på det där.", säger jag högt, utan att själv tänka på det. 
Det blev tyst och Malte tittar upp från teckningen han målar, med "Doris" som trogen följeslagare vid köksbordet. 
Tillslut tittade både hon och han med stora, runda ögon på mig och han sa:
"Mamma... menar du att vi ska lägga en av Doris bajskorvar bland våra choklad-bajskorvarna och sedan får vi se vem som får den? Om det går att skilja på vilken som är riktig?... Vilken bra idé!"
... det tyckte inte jag!
Det tyckte han, sa han och åt upp några "bajskorvar".
Gav en till "Doris" också:
"Hon såg så hungrig ut!"
"Doris" och Malte tänker ut roliga lekar till kalaset...

Har fastnat med fötterna i marken!

räknare
besöksräknare
Vår "Gunnel" blev en "han" och fick heta "Ben Rangel".
"Han blev ju väldigt ranglig om benen", sa Malte.
Nu är han här, den läskiga fågelskrämman vi gjort. 
Om du sett i dokusåpan "Böda Camping" på teven som vi var med i, vet du kanske att det egentligen är "Gunnel" som kommit på besök igen. 
Det är alltså en docka i normalstorlek som jag och barnen gör i olika skepnader, beroende på vilken årstid det är.
Ja, jag vet... det finns ingen hejd på vår fantasi här ibland. 
Tur vi bor på landet annars hade vi skrämt slag på folk. Nu är det bara kossorna i hagen som kanske blir lite skraja.
Idag fick "Gunnel" bli en "han" och vi döpte honom till "Ben Rangel", precis som det stora skelettet (också i normalstorlek), som vi hade förut. 
Det fick vi sälja på "Tradera", för det var alldeles för läskigt tyckte Malte.
När vi var färdiga med "Ben" sa han:
"Du mamma... Fast fågelskrämman e´ läskig, mår han nog rätt bra ändå. Tror du inte det?", sa han och verkade tycka lite synd om honom. Tittade finurligt på "Ben" och fortsatte:
"Han har fastnat med fötterna i marken... så fast han är läskig gör det ingenting... Vi vet ju var vi har honom!"
Barn är kluriga, de tänker på ett annorlunda vis. 
Inte "fel" men olikt oss vuxna fast vi skulle lyssna mer på hur de menar, det skulle vi lära oss mycket av tror jag. 
Han fortsatte förklara för mig:
"Stackarn... det blir kallt och mörkt på natten!", sa han och satte omsorgsfullt på honom en halsduk.

Kom inte fram, din jxkel!

räknare
besöksräknare
Bara lite tankar så här en höstkväll...

Det finns jag och sedan finns det "de andra".  De där som bara gör saker utan att behöva anstränga sig. Livet bara går på för dem som om det inte behöver tänka.
Fast jag vill ändå vara en som tror livet, även om saker inte är roliga ibland. Jag inser att jag lägger en tung börda på mig själv.
Kan se ett mönster i det  där. Det är nämligen vad jag gör när det gäller andra saker här i livet också. Tror att andra ska se vad jag inte gör och sedan döma mig efter det. Vad det egentligen handlar om är att jag är min egen "domare". En väldigt sträng sådan. 
"Jag vill så mycket och det känns som det finns för lite tid till det!". 
Vad är det jag vill då? ALLT! Vill resa, se världen och få uppleva saker. Vill skriva, sjunga och skrika ut det jag vill ska höras. För att göra det krävs mod och var får jag det?
"Hur ska jag veta när det är tid för att våga göra alla de där sakerna?"
Så jag sjunger i stället för att skrika. Hoppas att på det sättet nå ut till någon. Sedan skriver jag, målar och försöker desperat få ur mig all min oro genom det 
I natt kunde jag inte sova. Satt och tittade ut genom fönstret och såg hur folk gick under gatlyktans sken. Folk som skulle hem efter lördagens fest.
Där satt jag, trött, lite lessen och kände mig sliten. Jag hade jobbat för mycket eller bara tänkt för mycket, vilket jag har en tendens till att göra. Analyserar mig själv och kommer allt som oftast fram till att jag tror att jag inte är som alla de där "andra".
Men så kommer morgonsolens första strålar och den panik som börjat bubbla upp i mig la sig, som om solstrålarna hade nån läkande kraft.
Gatlyktan släcktes och nattfolket hade gått hem. Fåglarna började kvittra och det var som om de sa till mig:
"Du kommer att veta!", precis som mormor sa när jag var liten och frågade hur man visste vem som var "mannen i sitt liv?" Hon lade huvudet på sned och sa:
"Det kommer du att veta... när den tiden kommer".
"Ja, så är det!", tänker jag och min hårda "domare" inom mig försvann.
Det är bara att luta sig tillbaks och följa med på resan. 
"Även om det krävs en hel del kraft och mod för att göra allt det där jag måste hinna med... medan tid är", tänker jag och känner hur min hårda domare ligger där och lurar längst bak i huvudet.
"I natt ska du minsann inte få komma fram, din jxkel!", tänker jag och inser att egentligen inte finns något alls att oroa sig för. 
Kan fortfarande se mormors snälla ansikte framför mig och tänker att tillsammans ska vi minsann vinna kampen mot honom. Min dumma domare.

Det finns en gräns!

räknare
besöksräknare

"Det är så mycket bättre i fantasin", sa han när vi satt i bilen på väg hem. I vanliga fall vet jag  att den får man inte leva i, fast när det gäller play-station får man det. 
Där ställs det inga speciella krav mer än att du måste hoppa och studsa i "rätt" ögonblick och där lever vi i fantasivärlden hur länge vi vill. Ända tills vi stänger av.
Tidigare idag steg Malte upp och började direkt städa sitt rum. 
När jag frågade varför, svarade han stolt:
"Jo, jag kom på att jag kan göra det i utbyte mot att vi köper en gubbe till teve-spelet!" 
"Ja, det gäller att börja förhandla i tid", tänkte jag. Se bara på "Ingvar Kamprad". Han började sälja blyertspennor som barn och han har det ju gått bra för. 
Sagt och gjort, vi gav oss iväg och köpte den där gubben. Den  var jätteful med bara ett öga men när det gäller detta får jag lita på honom.
Det visade sig dock att jag inte fattade någonting alls av hur man spelar detta fantastiska spel. "Min" gubbe bara stod där och "studsade" och det enda jag gjorde var att sinka ned Maltes.
Vi provade med att Micke skulle vara med men inte gick det bättre för det! 
Tillslut kom vi fram till att det var bättre Malte spelade själv och tar hit en kompis i morgon för att kunna spela två stycken.
Det finns en gräns för vad vi gamla "stoffiler" klarar av i fantasins värld.
Vi spelar teve-spel och lever lite i "fantasins värld".

Välkommen till verkligheten!

räknare
besöksräknare

"Hej världen!", får jag väl säga såhär då när inte ens min mobil behagar att fungera idag.
Ibland mår jag bra,ibland inte. Har hela långa dagen för mig själv, så skönt.
Jag trallade, skrev och hade musik högt på som jag gillar . Allt kändes jättebra och livet hade sådant där "flow" som det talas om i böckerna.
Ändå... varför är det så att det ibland räcker med ett enda litet ord från någon och "poff" ... så har jag trillat ned igen? Jag förstår mig inte på mig själv ibland.
"Fast sånt är väl livet, välkommen till verkligheten Pernilla", säger jag till mig själv och tänker att någon gång ska jag väl också kunna vara så där stark som alla andra. Eller? 
Nu tänker du säkert:
"Det är väl inte alls alla andra?". Visst, det vet jag också det men de är i alla fall inte lika sköra som jag. Det vet jag.
Ibland undrar jag om det är för att jag gått livets "hårda" skola som jag blivit sån här? En del blir hårda som sten, andra blir som gelé. Jag är det sista.
Tar på min mina skor, jacka och går ut i solen. Går och går och plötsligt har jag kommit in i den där "trancen" som är så skön
Efter ett tag märker jag hur jag liksom rätar på hela kroppen där jag går. Lyfter blicken mot trädkronorna och kommer att tänka på ett citat jag läste en gång i i bok för länge sedan:
"Sikta mot stjärnorna så kanske du når trädtopparna!".
Ja, kanske det men för att kunna göra det över huvud taget krävs både mod och styrka. Jag verkar inte ha någotdera.
När jag kommer hem känns det som om all den där frustrationen jag kände förut har trillat av mig efter mitt lilla motionspass.
Går in i duschen och låter vattnet strila varmt och skönt mot min kropp och när jag nu sitter här, känner jag att jag är nog ändå starkare än vad jag själv tror. 
Kanske till och med starkare än de där "andra" som verkar så tuffa. Jo, faktiskt och vet du varför? För att jag vågar erkänna det och... det är väl alltid något dår´rå.

Sexobjekt, tangatrosor och läppglans...

räknare
besöksräknare
Barn ska få vara barn... så länge de någonsin vill. Så det så!
Barn blir vuxna så fort, det har vi nog alltid tyck genom alla tider. De ska få leka och ha kul så länge de kan. Kommer själv ihåg så väl hur det plötsligt en dag inte gick att leka längre. Det var svårt att komma in i den. 
Det var också är någonstans som jag upptäckte att det finns något som heter det "andra könet". Vilken skräckblandad förtjusning det var! 
Minns  att jag och min bästis Ulrika gjorde det jättemycket roligt som barn. Det mesta vi höll på med var att  kråma oss framför spegeln och se så sexiga ut, all medan vi mimade till "Abba" eller "Baccara".
Så långt borta från vår egen vardag nu men ändå så nära. Nu är det "Breatney Spiers" och alla andra sexobjekt de försöker likna. Ja, jag vet att det är ett känsligt ämne fast bara om vi inte vågar prata om det.
Nu för tiden har barn redan tangatrosor och kortkort redan innan tonåren börjar, vilket vi kan tycka vad vi vill om. 
Det har alltid berört och gjorde redan då jag började ha läppglans. På den tiden sådana där med en kula på toppen som man kunde bita bort och sutta på. De fanns i smakerna "bubbelgum" och "cola". Goda var de i alla fall. 
Fast om vi ska vara ärliga... det finns det som är ännu värre, när vi nu ändå pratar barn. Jag menar, är det så farligt egentligen om de våra struttar omkring i tangatrosor under byxorna när det finns barn som inte ens har kläder att skyla kroppen med? Överhuvudtaget!
Jaja, jag vet att det är två olika sidor av vår värld men ändå. De är barn de också och det gör så ont i mitt hjärta när jag tänker på de stackars små som "råkat" bli födda på "fel" sida av världen. Om du ser det så, ter sig våra problem här i norden som futtiga. Vi har i alla fall mat att sätta på bordet. I många fall äter barn för mycket.
Såg ett program på teve för ett tag sedan. Det var vinklat med en viss humor och de visade med en fin balansgång mellan de komiska skämten och den bistra verkligheten, hur det faktiskt kan se ut i olika delar av världen. Hur "allas våra barn", ja vi har faktiskt ett gemensamt ansvar, har det.
Jag skulle så vilja att de arma små barnen jag ser på teve-rutan bara skulle få vara barn. Det är varje människas rättighet och det är så orättvist
Tänk om de hade fått stå och mima eller göra små pottporri för sina föräldrar, som vi gjorde?
Fast så ser jag något jag inte väntat mig! Om jag kunde se förbi allt det där att det är så synd om dom... det är då jag upptäcker det fantastiska! 
Det glittrar i deras små ögon. Exakt samma gnista som det gör och har gjort i mina små barns. Jag säger högt, nästan lite förvånad själv över min röst:
"Vi är nog inte så olika ändå, trots allt."
Hoppas bara att de kan få leka så länge de kan. För så länge de har leken, har de någonstans de kan fly från sin situation. In i leken, där allt kan hända. Oavsett om vi mimar till "Madonna" eller spelar fotboll gjord utav lite tygbitar och en lerklump.
Det tycker jag bådar gott... trots allt. 
Plötsligt hör jag Malte svara mig, sittande på golvet framför teven:
"Nä, mamma... vi är inte så olika. De är bara lite svartare än vi!"
Nu var det väl kanske inte det jag satt och funderade över men så länge vi kan se det så, är det också en tröst kan jag se. För oavsett hudfärg eller sätt på lekar, så får vi aldrig glömma bort att de har rätten att vara barn.

Mörkrets Härskare över toarullar och teve-spel .



räknare
besöksräknare
Igår var vi i "Bokhultet" och lekte. På våren är det underbart där och  helt ljusgrönt. När du tittar på bilderna tror du säkert att det är pålagt grönt, vilket det inte är.
time-flies-19-small
Ur "Time Flies (se ovan).
Nu är löven fallna och det är alla möjliga gula, orange färger. Det är kul med löv det är det jue. Det sägs att: 
"Du är inte vuxen om du inte har ditt barnasinne kvar".
I så fall är jag väldigt vuxen, för leka, det kan jag bara inte låta bli att göra. 
Det var folk som sprang förbi med sina hörlurar på och tanter som gick med sina stavar i full fart. Jag är inte riktigt funtad på det sättet. Får friskt luft ändå i form av att jag är ute och leker. Det blir kondition av det också, tro mig! Bara det att det är så roligt att jag inte märker det. Måste inte det vara det ulimata
Om du inte har barn i närheten får du väl ta och låna någon annans. Finns alltid något som har föräldrar som hellre vill sitta inne och dricka öl och spela teve-spel, sorgligt nog.

Inte för att det är något fel med teve-spel. Nä, det finns många som tränar både hjärnan och koordinationen men det skadar inte att ta sig ut i den gamla hederliga naturen lite då och då. Samt att ta av sig hörlurarna och lyssna på den! Det har en lugnande effekt. 

På tapeten här hemma har det varit mycket av "Harry Potter", "Jurassic park"  eller "Sagan om Ylvania". Det passade väldigt bra att leka just det där i den trolska skogen.
För ett tag sedan skulle barnen sända in "monster" till teven  i form av toarullar. Malte ville såklart prova, som säkert tusen andra barn. Försökte förvarna honom på det, där vi satt och pysslade med en utav "Svart-harerna" som de hette. 
Jag (lite försiktigt):
"Du vet... det är inte säkert att just du vinner, det är säkert många som sänt in". 
Malte (stolt som en fura):
"Men mamma då! Det är klart jag vinner, jag har ju svarat rätt!!".
Kan ju tillägga att han faktiskt har vunnit två gånger innan, i form av "Smålandspostens" barnkryss. Två stycken biobiljetter blev det, varav en varade i typ 20 minuter in i filmen. Då ville Malte gå hem för det var så läskigt ("Madagaskar 3").
Kvällen kom då programmet med "toarullsmonstrena" skulle vara med. Jag satt där lite orolig över hur han skulle ta det när hans inte var utvald av alla tusen insända.
Tro det eller ej men rätt var det var dök den upp där i rutan! Snacka om att han har tur den grabben. 
Monstret hette"Mörkrets härskare" och hans finess, enligt Malte var ordagrant:
Fjärde "monstret" från vänster är vårt verk:)

"Han kan kasta svärdet så det snurrar över någon och sedan hamna på marken så den spricker och går sönder".
Det ni! Det är inte ofta dagens serie-hjältar har såna krafter minsann. Inte ens de i teve-spelens värld ;)

Over nd out!

Kaffe och kattmat!

räknare
besöksräknare
Jag, Felix och Philip hemma i kökssoffan (utan blixt) ...
"Ska jag äta mat på skolan innan du hämtar mig eller?"
Det är såna mess jag får av mina större barn.Av Micke får jag som mest:
"Kaffe, mjöl o kattmat"
Den yngre generationen lätt kan sitta och surfa runt med den i ena handen samtidigt som de pratar om något helt annat med mig. Där kan vi verkligen snacka om att "göra två saker samtidigt!". Tycker det är skickligt faktiskt, även om det också kan vara väldigt enerverande ibland.
Det sägs att i Sverige skickar varje person i genomsnitt 117 sms - i månaden! (DN). Det är inte lite det! 
"Kan det verkligen stämma?", tänker jag stilla där jag sitter och försöker traggla ihop något läsbart på mobilen. Nä,inte för mig kanske men för alla de där "andra". De som klarar av att messa samtidigt som de snackar med kompisarna. Jag sänder mest när jag inte orkar eller hinner prata i telefon. 
Det är bara det att den äldre generationen, som mina föräldrar  som inte verkar ha hängt med det minsta i den här utvecklingen. 
Sänder jag ett mess till mamma, typ:
"Vi kan ses vid 4 istl, hinner inte prata nu!"
Gissa vad som händer då? Jo, då RINGER!!
"Hej! Du messade?"
Jaja, ler lite åt det där men så är det faktiskt.
Fast jag ska inte säga att jag är bättre jag. I helgen skulle vi fira Felix som fyllt år. Alla messade alla om när, var och hur. Ja, till alla utom själv födelsedagsbarnet självt! Så när jag typ en halvtimme innan alla skulle strömma in ser ett litet mess från honom där han skriver:
"Hur blir det ikväll? Någon som kan hämta upp mig?" Ja, då var det ju bara att snabbt som ögat messa Philip att i sin tur messa lillebror (födelsedagsbarnet) att han hämtar på vägen hit. Ibland är det bra det där med mess, ibland inte...
Kram n
BTW, visste du att det allra första sms:et sändes för 20 år sedan? Det är inte så värst länge sedan egentligen. Då sändes det från en dator till en mobil och meddelandet var "merry christmas" (DN).

Tight Gap !

räknare
besöksräknare
Hej hopp och gör som du själv vill;)
Det verkar som vi ständigt fokuserar på "fel" saker. Hela den här samhällsmyten om att vi måste ha "perfekta " kroppar har ju blivit helt knasigt! 
Definiera ordet "perfekt" för mig? Vad är en "perfekt" kropp? Om du frågar en högstadielev så blir svaret enligt "Tora":
"En tjej ska ha timglaskropp, som modellerna för underklädes- och skönhetsföretaget Victoria´s Secret. Ha rakat kön, det har alla. Det ser man ju även om de har trosor, helst inte ha något kroppshår alls. Inte ens på armarna, och ett "tight gap" - en tydlig luftspalt mellan låren. Fina bröst och snygg rumpa." (Natur och Kultur förlag).
Jag har alltid haft en luftspalt mellan mina lår. Då får jag väl vara glad för det då. 
Men - har inte det här idealet gått lite för långt? 
Visst, det har alltid funnits olika ideal genom tiderna. Tänk Marilyn Monroe eller Birgitte Bardotte. Fast nu tycker jag snart att det är lika allvarligt som när den där modellen Twiggy som fanns på 60-talet. 

Hon gjorde så att många tjejer utvecklade anorexia och riktigt där är vi kanske inte men nästan. Jag vet tonårstjejer som opererar sina bröst bara för att likna orginalet de vill vara som. Att det bara finns mottagiingar som utför ingreppet är ju allarmerande, kan tycka! Tycker inte du?
Ändå skrattar jag faktiskt lite när jag läser en tidning till mitt eftermiddagskaffet här idag. De skriver att övervikt ÄR ingen sjukdom. Även om många tror det. Som Julia Skott så träffsäkert skriver:
"Sedan vore det kanske roligt att ringa till jobbet och säga att jag inte kan komma idag. För jag är tjock!" (KommunalArbetaren).
Ja, ungefär som när folk ringde in och var homosexuella en gång i tiden. När det fortfarande var sjukdomsklassat.
Nä, jag tänker då inte bry mig. Fast det kanske är enkelt för mig att säga... som alltid har haft "tight Gap". Haha, hade inte ens hört uttrycket förr, hade du? Alltid lär man sig något nytt varje dag.

Varför inte en fotbojja?

räknare
besöksräknare
Eftersom jag är där barnen oftast också är, händer det titt som tätt att det absolut måste spelas Bolibompa på datorn. Till saken hör att vi nu för tiden bara har en dator då min kraschat.
MEN så kom mobilen! Har alltså en Android med pyttepyttepyttesmå knappar jag skulle vänja mig vid. I början förstod jag absolut ingenting!
"Hade mina fingrar plötsligt gått och blivit till jättekorvar bara över en natt eller vad var det frågan om?" 
Jag är inte den där tjejen som använder mobilen till allt. Är inte ens den som ringer med den, vilket från början var tanken med mobiler, blink blink;)  Jag använder mycket hellre den där lite större modellen som är trådlös hemma. Nä,  jag är snarare den som är svårt att få tag i. Min mobil ligger allt som oftast där jag inte hittar den och de är väl inte mitt fel, eller?. Tror att den leker kurragömme med mig mest hela tiden, blink igen dår´rå.
Sänder du ett sms till mig kan du lätt räkna med att svaret kan mycket väl komma först dagen efter eller. Om jag inte glömt den ute i regnet, för då kan jag förmodligen inte läsa det överhuvudtaget.
Detta har gjort att mina kompisar ibland kan få typ krupp på att jag inte går att nå.
Men hallå? För bara en sisådär tio år sedan hade vi inte ens mobiler! Då kunde jag lätt som en fjäder gå hemifrån och verkligen lita på att om någon ringde och inte fick svar, förstod de att jag:
1. ...antingen gjorde något annan och inte kunde nå telefonen (jo, de var inte sladdlösa på den tiden förstår du), eller 
2. ... att jag helt enkelt inte var hemma!
Ja och så var det liksom med det. Inget konstigt alls. Sura blev de då rakt inte! 
Det var tider det (med risk för att låta som min gamla mormor).  Fast visst, mycket positivt har kommit med denna lilla manick. Internet har vi och kan göra mycket jobb var vi än befinner oss. I bussen, på stan eller i ett tåg på väg någonstans.
Eftersom jag tydligen har svårt för att hålla reda på min mobil funderar jag starkt på att införskaffa en såndär "sök-manick" (vet inte vad de heter), som de har till fängelsekunderna när de har frigång. Eller varför inte en fotbojja? 

Förbannade plikt...

räknare
besöksräknare
Den klassiska musiken strömmar ut ur mina högtalare. Högt, det är så jag vill ha det just nu. Måste få vila min hjärna lite grand efter allt tänkande som går åt på jobb och möten. Sedan har jag också ägnat mig åt att fira alla som behagar fylla år just för tillfället. Det verkar som om många tycker det är en bra tid att födas just i September/Oktober? Själv valde jag Januari, det har funkat rätt bra det med, tycker jag.
Skämt å sido, det här med arbete det kräver väldigt mycket av vår tid tycker jag. Vi spenderar ibland mer tid på våra jobb än i våra familjer! 
"Ska det verkligen vara så?"  
När mina två första barn var små var jag hemmafru. Japp, på riktigt! Det hade aldrig gått idag och då ska vi komma ihåg att det var inte sådär jätte länge sedan de var små. Typ i förrgår eller nåt, om jag vill minnas rätt, blink blink;)
Nu för tiden är det nästan att förskolepersonal/lärare uppfostrar våra barn mer än vad vi föräldrar behöver göra! Det på gott och på ont, vill jag mena. Här undrar jag också:
"Var det verkligen menat att det skulle vara så?"
 Tacka gudarna för att det finns så många bra sådana därute i vårt avlånga land. Om man nu råkat få det för det finns faktiskt ställen där det inte är så och det är bara att beklaga. 
Det är faktiskt så att det i vissa fall krävs en valp-kurs om du ska skaffa valp men nästan i princip vem som helst kan skaffa barn! Ja, lite krasst sagt men du vet hur jag menar. Då är det bra att det finns andra vuxna som hjälper till och stöttar. 
"En blomma till er!"
Jag ser att det finns bra föräldrar och andra vuxna omkring våra barn där ute i vårt avlånga land också. Ja, som gör allt för att det ska vara så bra som möjligt för dem och sina barn. 
Jag vet och jag ser dom dagligen. När de hämtar och lämnar, skriver ned små lappar om vad som gäller och inte. De sitter och tragglar glosor och pratar med sina barn. Mer än den där obligatoriska kvarten just innan barnet ska somna. Jag tror att det är när barnet kommer från skolan som de där viktiga sakerna kommer fram. När vi samlar för eftermiddagsfika över ett glas saft och lite bullar.
Det är det som gör att jag trots allt ser ljust på hur våra barn mår och kommer att bli som vuxna. Starka sådana som i sin tur kan ge sig i kast med deras små barn. Därför tänker jag i alla fall sluta detta lilla spretiga inlägg med att säga det. Så det så. 
"En stor blomma till dem också!"
För vi får aldrig ge oss när det kommer till våra barn. Det är (förlåt att jag säger så här nu, svär aldrig annars men)vår "förbannade plikt" att finnas till för de små i vårt samhälle. ALLA som har med barn att göra, föräldrar, lärare och alla andra vuxna. De har bara oss att förlita sig på. DET är både sorgligt men också sant.

Punkt.