Det borde finnas en varningstext på mig.

räknare
besöksräknare

Rafsade ihop kläderna och drog den röd-vit-randiga "Gina Trico-tröjan" över huvudet, den fastnade på näsan. Ett ben i taget  i jeansen och sedan knäppa i midjan. 
Krängde snabbt på mig min skinnjacka som jag köpt på Tradera. Den som ser ut som en sån där motorcykeljacka, sen bar det iväg. Tyvärr inte på någon motorcykel utan i Audin som väntade utanför huset.
Tittade som hastigast i hallspegeln på väg ut och försökte fixa till mitt hårsvall så det skulle se lite mer propert ut. Var glad över att det var långt.  Ju längre, desto mindre tid framför spegeln. Så har mitt hår alltid funkat, därför har det alltid fått vara långt.
Väl inne i bilen sätter jag på radion. Hög volym och rutorna ned. Solglasögonen på och jag känner hur vinden smeker mitt hår. Njuter. 
"Det är gott att leva ibland", tänker jag och drar ett djupt andetag liksom för att suga in den somriga doften. Sommaren än fortfarande här trots att vi gått över till November. Det luktar våt, varm asfalt blandat med kohagens ljuvliga doft som jag kör förbi.
Fast jag drar mig till minnes hur det har varit. Det var någon låt på radion från svunna tider om triggade igång minnet. 
Såhär i efterhand kan jag se att jag inte fick en så där värst bra början på vuxenlivet. 
Det var först när jag träffade en kille, jag var väl en sisådär 20 år som mitt fest-liv började rulla igång. Det är rätt mycket för att inte ha varit ute en enda gång och festat, inte sant? 
Vi var ett gäng med bara killar också jag. Vi brukade träffas hemma hos "Bobbo" (fingerat namn)
"Det borde funnits en varningstext på mig under den tiden", tänker jag allt medan låten strömmar ut ur rutorna på min bil.
Drar jag upp musiken och minns känslan. Friheten över att ha hela livet framför sig och inte en tanke på att behöva tänka på några andra än oss.
Men... det var inte bara roligt att vara där i "mellan-landet", någonstans i gråzonen mellan ungdom och ansvarsfull vuxen. Det var många gånger väldigt tufft. Kändes motigt och segdraget. Många var det som skulle "lägga sig i", som vi såg det då. Nu förstår jag att det var av omtanke. De ville så väl att det skulle gå bra för oss men vi ville göra som vi själva ville och känna oss fria. 
Ibland var vi inne på den farliga vägen och det hade kunnat gå snett. Vilket det nu inte gjorde, därför är det egentligen lönlöst att tänka på. 
Det gör jag också när låten tar slut. 
Nu låter jag vinden ta tag i mitt hår och fortsätter lyssna på andra låtar som radion spelar. Foten som inte ligger på gasen dunkar i takt och jag ler. De jag möter senare på gatan ler tillbaks. 
Två unga killar går förbi och de är mitt inne i någon diskussion. Vet att ungdomarna idag brottas med mycket fler och många gånger dubbelt farliga saker än vad jag stötte på som ung. Ibland är det bara tillfälligheter som gör att det vänder. Hoppas i alla fall att de kan "känna livet i sig" ibland.
"Det gör de säkert", tänker jag. För hur skulle man inte kunna, en dag som denna?

Hur kunde jag vara så jxvla dum att jag missade det?

räknare
besöksräknare
räknare
besöksräknare
Okey. Du har bestämt dig! Bollat idéer fram och tillbaks och ältat i ditt inre. Du har förberett dig i dagar och nu står du där utanför rummet. Tar ett sista andetag genom näsan. Blåser sakta ut genom munnen, liksom för att lugna dig.
Nu ska du verkligen stå upp för dig själv. Det som andra verkar kunna göra hur enkelt och naturligt som helst men inte du inte! Nähädå, du får jobba med dig själv i dagar för att ens kunna förklara hur du själv upplevt något. Jobbigt värre ju, eller hur?
Vi kan låtsas att det gäller en redovisning du jobbat på i månader och du känner dig riktigt stolt över vad du kommit fram till. Du sträcker på dig och går ut i fikarummet, för att förklara vad du kommit fram till.
Där möter du "Anders", påhittad person såklart. Ja hela situationen är påhittad det måste nog förklaras en gång till så att ingen råkar känna sig stött eller nåt. 
Åter till min lilla fiction då´rå:
När du förklarat hur du kommit fram till "ditten och datten" då öppnar "Anders" munnen. Det är han som brukar vara den skärpta i er grupp och han har ofta bra lösningar. Det är också han som inte drar sig för att gärna göra "bort folk" genom att få dom att känna sig dumma inför andra, (ja, du vet säkert typen). 
Han säger med nu, med en lätt nedlåtande ton::
"Men hörru... jag tycker du har missat en hel del där..."
Det är precis här och nu som du vacklar. Om det varit någon annan som kommit in där i fikarummet  och "Anders" hade bemött denne, då hade du säkert inte ens höjt på ögonbrynen eller hur?
Jag förstår själv inte varför det ska vara någon skillnad? För när det handlar om mig! Då blir jag stum och står där hjälplös och känner mig som en idiotDet är som om jag inte tycker att jag är värd att stå upp för, eller nåt. 
Ja, det är sant, jag är riktigt elak. Inte mot "Anders" men mot mig själv! Varför?
Känner du igen känslan? Om inte behöver du inte fortsätta läsa för då tillhör du nog en av de lyckade människor som:
1.  antagligen har haft en bra uppväxt med föräldrar som bekräftat dig och förklarat att det inte är "hela världen" när du spillde ut mjölk över den finaste soffan. Eller så tillhör du:
2. dem som av någon underlig anledning bara typ har fötts med en stark inre röst som är snäll mot dig själv. Eller:
3. är du en som jobbat mycket med just det här.
Fast nu ändrade jag mig! Det kanske är viktigt att det är just DU som läser vidare? För att få en större förståelse för varför folk ibland står där och stammar och verkar hur dumma i huvet som helst?
"Hur kunde jag vara så jxvla dum att jag missade det? Fy farao vad klantigt av mig, som vanligt". Eller:
"Det är klart att det blev fel, ingen "vettig människa" hade kommit fram till det jag gjorde. Fattar du väl!"
Alla har vi nog den där fördömande rösten inom oss? Den är nog bara olika stark .
Eller vad tror du? Du kanske bara känner ett svagt missnöje, medan andra till och med i vissa situationer kan känna självhat till sig själva. Trots att det inte handlar om något viktigt, egentligen.
Usch, det var då hiskeligt vad jag snärjer in mig i funderingar! Nä, nu måste nog min hjärna få vila lite.
"Tar en kopp kaffe istället och sätter mig bland mina blommor och njuter av att Malte leker och är glad", tänker jag.
Kolla! Jag kan vara snäll mot mig själv.
"BRA där Nilla, du tar dig", tänker jag och tar en slurk till på kaffet.

Sexmissbruk och dödshopp!




räknare
besöksräknare
Om du tvunget måste hoppa från höga höjder, se till att ha nån trygg "klippa" bakom dig.
Om att Leka med döden:
Dina fötter närmar sig sakta kanten. Tittar ner och blundar. Kikar lite men får svindel igen.
"Huh... gud så högt!", tänker du och undrar än en gång varför i hela fridens namn du gick med på detta? Inte var det för pengarna och inte för äran över att andra skulle tycka du är häftig som vågar. 
Nej, du gör detta för att du har en inre röst inom dig som aldrig verkar tröttna på att utmana
Du bara måste göra som den säger och när du hör dig själv säga: 
"Jag ställer upp", är det redan för sent att ångra sig.
"Det är så jag tänker att personer som ofta hamnar i "fel" situationer ofta känner sig, har jag rätt tror du? 
Varför ställer en del upp på att huvudlöst kasta sig ut från tolv meters höjd, rakt ner i havet? Jag förstår det inte men de finns uppenbarligen. Det har till och med blivit en sport! Alltså en erkänd sådan där du kan ta guld, silver och brons. Det kallas för "Dödshoppet".
Vet du, jag tror det lika gärna kunnat handla om i princip vilka faror som helst, som vi människor ägnar oss åt. Alkohol, sexmissbruk... you name it. 
Ja, inte att dessa skulle bli någon erkänd sport men sättet de utsätter sig för faror.
"Fast det är ju bra att vi är olika", tänker jag. 
Fortsätter försöka förstå varför och hur de kanske upplever situationen. Du kan läsa in vad jag funderar på till vilket problem du än vill:"
Nu står du här. Tv-kamrerna är riktade mot dig. Någonstans därnere kan du urskilja någon som liknar din kompis. Hon har en röd keps på sig och håller upp handen. Troligtvis för att skydda sig mot solen och för att se dig stå långt däruppe.
Vinden sliter plötsligt tag i dig och du ryggar automatiskt tillbaks. Ett steg bakåt med högra foten sedan tillbaka till kanten igen.
Nu står du där, dina tår kniper krampaktigt tag om kanten. Du vet att nu är det bara att slunga sig ut. Det finns ingen återvändo för ned måste du på något sätt.
Detta går inte att öva på  och det var nog lite det du tyckte kändes skönt
ja... men nu när du står här känns det bara läskigt.
"Tur att ingen ser mig häruppe!", tänker du och plötsligt ler du lite. 
"Hur farligt kan det va?", tänker du och lutar dig framåt. Lite till och plötsligt känner du hur du faller.
Det går fort och du tänker ingenting. Känner bara hur vinden liksom försöker bromsa dig i fallet. Handlöst har du kastat dig ur.
"Pang!", säger det när du landar. På magen för det ska man. Väl nere i vattnet känner du hur hela kroppen domnar bort och sakta allt medan du flyter upp mot vattenytan återfår du medvetandet. 
Visst, det gör ont men tänk... puh, du klarade dig! Igen.
... denna gången...
Jaha dags för ett erkännande dårå: det närmsta jag kommer eld, är väl när jag har bjudning el nåt. I form av ett tomtebloss, soom här;)


Slasch.com

räknare
besöksräknare
Mitt i inspelningen av senaste låten.
"Skogen skulle vara tyst om inga andra fåglar sjunger än de som sjunger bäst". 
Just därför sjunger jag och det av hjärtans lust. 
Jag sjunger så jag blir hes och inte ens då slutar jag. Det känns som om alla känslor och annat skräp jag samlat på mig bara flyger ut genom munnen på mig. Har du varit med om det? 
Likadant om du träffar någon som du tycker verkligen ser dig. 
Någon du kan prata med om precis allt. Det är få förunnat och det finns människor som lever hela sina liv utan att uppleva det.
Snart ska den senaste låten från den här sångfågeln "släppas". Håller på och spela in videon till och jag ska säga dig att det är inte bara roligt. Visst är det kul för det mesta men ibland är det mycket slit. 
Som under en tagning som tog evigheter att göra. Det var ljus som skulle ställas in och smink på rätta stället. Skulle sitta på ett visst sätt då och ett annat sen. Det är också viktigt att jag förmedlar rätt känsla till tittaren.
Efter en massa timmar, minns inte hur många men det kändes som vääldigt många så blev jag så trött.  
När vi väl skulle spela in satt jag nästan och sov i soffan jag skulle vara i. De tagningarna fick vi ta om senare. 
Fast det är faktiskt riktigt roligt att titta på de som inte kom med i videon. 
En annan gång hade jag skratt-attack varje gång som det skulle ske en viss grej i viden. Tänker inte säga vad för det får du se själv sen.
Det var inget särskilt egentligen men du vet, när du tänker att nu får jag verkligen inte börja skratta, vad händer? Ja, såklart du skrattar hejdlöst, vilket jag också gjorde. Kanske kan bjuda på den tagningen någon gång framöver, vem vet. Inte nu i alla fall innan du sett videon för första gången för då förstör det hela känslan som musiken ska förmedla. 
Det är en viktig sång, det är det...

Mamma... jag är kissnödig!

räknare
besöksräknare

Luften är klar och krispig och den soliga höstdagen är så vacker som den bara kan bli. Det finns bara två sätt du kan välja att tycka om just hösten. Antingen tycker du om den eller inte sedan finns det grader av allt från depression till riktig lycka över att den äntligen är här.
Förr gillade jag den inte alls. Då kände jag det som om allt bara tog slut, den härliga sommaren då jag kunde springa barfota överallt. Slapp alla overaller till barnen som ska krängas på och av, för det verkar som den där frasen:
"Mamma... jag är kissnödig!", alltid kommer precis när man svettig och andfådd lyckats dra upp sista dragkedjan på barnet. 


Innan såg jag hösten som en enda lång transportsträcka till december då nästa roliga aktiviteter, uppvisningar, lussefiranden och adventsfikorna äntligen kunde komma.
Jo, visst hösten kan vara väldigt stressig, skolorna börjar, lössen kommer med den och alla rutiner ska sättas igång men du får inte glömma bort vad härlig den kan vara också. Tänk, äntligen behöver du inte känna att du måste vara utomhus hela tiden för att underhålla solbrännan och det är okey att sjunka ned i soffan med ett tänt ljus på kvällen och läsa en god bok. Du behöver inte hålla på och springa ut och in med tallrikar för det ska grillas och underhållas hela natten lång. 
Tänk bara, du slipper myggen! Bara en sån sak är väl härligt att glädja sig åt?
Ja, det är en tröst att hösten är så vacker. 
Tänk på den meningen och läs den en gång till. Vad säger den dig?
Tänd ett ljus och njut av hösten vetjá.

"Kan vi inte försöka igen, för barnens skull..."

räknare
besöksräknare
Detta hände mig för längesedan, därför känner jag att det är okey att skriva om. Vet att det är många som går/gått igenom just detta men det kan vara ett känsligt ämne och svårt att prata om. Särskilt när man är mitt i det. Alltid kan det väl hjälpa nån...JUST DÅ, kände jag det såhär:
// Du står i min hall. Det som förut var "vår" hall. Jag tittar inte riktigt på dig när du pratar. Inte i ögonen. Låtsas vara ointresserad, som att det egentligen inte spelar någon roll att det enda jag velat de sista dagarna, som nu blivit till veckor är att du ska säga just det du nu säger:
"Du, vi kan väl försöka igen. Vi låter allt vara som vanligt. Jag älskar ju dig, det vet du!".
Vi förflyttar oss in till "vår" soffa, den vi köpte och som vi suttit i tillsammans varje kväll i halva vårt liv, känns det som. Nu är den plötsligt min och du är bara på besök.
Jag gör i ordning kaffet i köket. Vet precis hur du vill ha det, vi känner varandra så väl.
Eller gjorde vi inte det? 
Rör i koppen med skeden och tittar på virvlarna i kaffekoppen som om jag vore i trans.
"Det kanske var mitt fel", tänker jag när jag går tillbaks in till dig.
Sätter mig så långt från dig jag kan, är rädd för att jag bara ska slänga mig på dig, krama dig hårt och börja gråta hejdlöst. Du flyttar närmare och jag masar mig ännu längre bort. Vill inte komma för nära.
Låtsas åter som om det egentligen inte spelar någon roll att du sitter så nära mig. Känner mig virrig och tankarna vill inte fokusera.
Känner din värme och vill bara fantisera att allt är som vanligt. Snart skulle barnen komma hem som de alltid brukar, vi skulle äta tacos som vi alltid gör på fredagarna och sedan skulle vi somna framför teven. Varför kunde jag inte uppskatta det där vanliga lite mer. Nu inser jag hur bra vi hade det. 
Eller hade vi inte det? 
Nu kollar jag konstant på min mobil så du inte ska tro att jag bryr mig och att jag egentligen inte alls ville träffas för att prata, även fast jag sagt ja. Hör mig själv nästan viska fram orden jag tänker:
"Varför? Varför gjorde du det?", är det enda jag får fram. Känner mig tjock i halsen. Det blir tyst en lång stund. Känns som en evighet. Jag kan höra klockan ticka i köket ända hit där vi sitter, stumma båda två. Som två främlingar som inte har något att säga varandra. Vi som alltid hade så mycket att prata om.
Eller hade vi inte det?
"Jag ångrar mig så!", säger du plötsligt.
Inombords blir jag varm och... ja, jag tror att jag blir lycklig men säger bara lite svalt:
"Ångrar vad då?", så likgiltigt jag kan men hör att jag darrar på rösten. Tänker att jag inte får börja gråta nu. "Inte gråta", hör jag som ett mantra i mitt huvud.
Mitt hjärta börjar banka dubbelt så fort och du fortsätter:
"Att jag gjorde så mot dig. Jag förstår det inte själv.".
Jag svarar inte. Det är som om någon häller varmt vatten över mig och sedan placerar mig i en frys så att jag sakta stelnar. Kall utanpå men varm inombords. Du känner mig så väl och vet säkert hur jag tänker.
Jag vill nypa mig i armen för att se så det är på riktigt men kan inte. Sitter bara som en stel pinne och stirrar på din mun, inte dina ögon. Du sa orden jag drömt om att få höra. Du sa dom...
När jag äntligen vågar se in i dem ser jag att du gråter och du säger:
"Förlåt mig!".
Jag känner och jag vet att du verkligen menar det. Har aldrig sett dig gråta så förut.
Jag hade hoppats länge på att denna dagen skulle komma. Gråtit mig tills sömns många nätter och tänkt att dina armar vore omslingrade kring mina bara axlar. Om du bara ångrade dig skulle allt bli bra igen. Om du bara ångrade dig skulle den dåliga känslan i magen försvinna.
Nu sitter vi här men den dåliga känslan i magen är kvar. Den växer sig bara större. Du fortsätter:
"Kan vi inte försöka igen? Om inte annat än för barnens skull?".
Ja, jag vill. Jag vill bara glömma det du gjort. Jag vill försöka igen, även om det "bara" vore för barnens skull. Vill skrika till dig att jag inte vill någonting hellre i hela världen och kasta mig i dina armar.
Men det går inte! Kan inte röra mig. Letar efter ord att säga men hittar inga.
Du väntar tålmodigt när jag gång på gång drar efter andan som att jag är på väg att säga något. Men det kommer inte ut några ord.
Jag har hört att det fina med ett förhållande är att tro:
"Det man har är oföstörbart. Bara man har ett "vi" för evigt så går det inte att förstöra, även om det blir kriser. Har man en gång känt det med någon, går det att lappa ihop och få tillbaka den känslan".
Det trodde jag också men har någon förstört det på detta sättet som han gjorde, går det inte att få tillbaka den igen. Det inser jag plötsligt. Även om jag känner det nu när vi sitter här.
Ja jag älskar också honom men det är inte han som sitter där jämte mig längre.
Det är som om det sitter en främling där. Någon jag inte känner och han kände inte mig.
"En kruka går att laga en gång", sa en vän till mig, "men inte två, då är skärvorna för många".
Det var vad jag tog fasta på och tänkte att en gång är väl ingen gång.
Nu tänker jag att det beror helt på hur mycket den där "krukan" gått sönder i fallet. Oavsett om vi skulle limma ihop den skulle skärvorna fortfarande synas.
"Kan man laga något som gått sönder att bli helt igen?", är det enda jag hinner tänka innan jag hör mig själv säga:
"Hur kan jag glömma det du gjorde mot oss, mot våra barn? Jag vill ingenting hellre än att det ska bli bra igen men hur skulle jag kunna lita på dig? Hur skulle jag kunna känna mig trygg?".
Åter tyst igen. I en evighet.
Vad sa jag? Varför sa jag så? 
Min mun hade sagt orden innan jag fattat mitt beslut. Fast jag ångrar på något lustigt sätt inte att jag sa det. Ändå sitter vi här bredvid varandra och ja, just nu vill vi inget hellre än att det ska bli "vi" igen. Fast varför dra ut på det, när båda egentligen vet att vår vardag skulle komma tillbaka på nolltid men med en stor skillnad, muren mellan oss skulle bara byggas på? Sten för sten skulle den långsamt bli högre och tillslut så hög att vi inte längre skulle se varandra alls. Det att som att jag förstår det någonstans därnere i magen.  Även om vi skulle försöka i tusen år, hade vi aldrig kunnat laga alla skärvorna.
"Man kan inte hela tiden gå runt med ett paraply för att jag är rädd att det ska börja regna", läste jag någonstans.
Du bryter tillslut tystnaden och ler. Lägger huvudet på sned och säger:
"Men du... jag lovar att gottgöra dig och barnen. Jag inser nu hur bra vi hade det och vi kan aldrig få det med någon annan. Det du och jag varit med om. Eller hur?"
Möter slutligen din blick och du ser hoppfull ut. Jag drar efter andan igen. Letar efter rätt ord. Vad säger man när man måste säga något som man egentligen inte vill?
"Det går inte!", svarar jag.
Ser hur du sänker huvudet. Det ser ut som om någon sparkat dig i magen för att sen rycka undan marken du står på.
"Jag förstår!", svarar du. Och plötsligt blir det som att det var jag som gjorde slut med dig.//
End of story...

Kedjat fast sig vid datorn och transfettar intravenöst...

räknare
besöksräknare
Jaha, nu har jag varit ledig i två dagar och känner att jag börjar komma ikapp med mig själv. 
Vet du?  Det finns två återkommande teman när jag bläddrar i mina veckotidningar och det är:
1. Hur du ska göra för att må bra i själen.
2. Hur du ska gå ned i vikt! 
Två teman som jag tycker går hand i hand men i tidningarna uppvisas dem som två motpoler.
Ja, kan  förstå att det är lätt att  hamna  i ätstörningsbeteende.
Det ska motioneras si eller så, du ska äta enligt någon konstig diet som består bara av bananer och kaffe
Visst det kan vara bra och kul på många sätt men också farligt, tänker jag. Enligt någon diet ska man utesluta kolhydrater och det ska vara riktigt smör och bearnaisesås. Blodsockret puttrar på jämnt och fint. Fast du orkar inte springa och jag kan tänka mig att i alla fall jag skulle bli besatt av allt jag INTE får äta. 
Kroppen behöver mat för att orka tänka och fungera och hålla sig frisk. 
Det är klart att det finns mat som vi mår bättre av, och att den som kedjar fast sig vid datorn med socker och transfettar intravenöst förmodligen kommer att må sämre än nödvändigt.
Men... har det inte gått lite väl långt? Min hjärna behöver i alla fall mat för att orka tänka men om det enda den ska tänka på är:
"Vad ska jag äta, vad ska jag inte äta, är detta lokalproducerat, hinner jag hem till surdegen, är det här ekologiskt-biodynamiskt eller bara ekologiskt, vad ÄR egentligen biodynamiskt ens? Är det antioxidanter i detta, blir man tjock av det?"
Ja, då spelar det ju ingen roll! Då är jag tillbaka på ruta ett redan efter frukost.
"Det ska väl inte krävas planering värdig ett fältslag för att äta? Näpp!" , tänker jag och tar en vanlig macka, med vanligt smör och och röd paprika och någon gurkbit. 

Laga mer än en skalad banan?

räknare
besöksräknare


Ligger här i soffan och gör typ ingenting! Förutom att jag för tillfället är genomsvettig för jag städar dårå... "whats new - nothing" allstå.
Har alltid haft ett stort behov av att få vara själv lite då och då. Visst, har många vänner och ett stort socialt nätverk men det är som om allt det där ibland drar musten ur mig ibland. Jag "tappar greppet" om jag inte får tid för mig själv. Inte så att jag blir knäpp, inte mer än vanligt i alla fall men jag blir... ja, typ lite deppig om jag inte får tid för återhämtning mellan varven.
Nu är detta inget nytt fenomen det vet jag. Fast jag undrar om det där behovet blir större allt eftersom man blir äldre? Kan det vara så?
Minns förvisso att jag var ute och gick själv när jag var i yngre tonåren, bara för att få vara helt allena. Eller ute och sprang, också ett sätt att samla tankarna på. 
Nuförtiden är jag glad om jag får vara själv en stund och städa eller nåt... sorgliga tanke men så är det att ha småbarn, bara att gilla läget liksom. Det finns andra fördelar med det också. 
Fast allra bäst är det när jag får tid till eftertanke, i form av att göra något som jag verkligen tycker om. Måla, skriva eller läsa. 
"Ja, oj vilken tråkig stoffil jag blivit", tänker jag när jag läser sista meningen. Fast då ska du veta att jag har nog alltid tyckt om just de sakerna, bara det att man kanske inte erkänner det när man är i de hippaste av åldrarna direkt.
På senaste tiden har tyckt mig märka att det nästan blivit lite "på modet", det där med att alla ska snacka om hur viktigt det är att ha tid för att vara för sig själv. Ja, även de i de hippaste åldrarna. Vad beror det på, tror du?
Om det är att möjligheten plötsligt finns, eftersom barnen inte ringer och gråter för att de har blodsockerfall och är för små för att laga till annat än skalad banan? Eller om det är  livspusslandet som vi liksom kapitulerat i, eller om det är den ständiga "någbarheten" som vi ger ogh gör att vi "upp och stänger ute".
Det sista tror jag gäller för de som är yngre. Det tidigare för oss som har barn. Eller vad tror du?
Nu måste jag fortsätta med mitt städande... det är ju också ett sätt att samla tankarna på, så det så!

Jah! Om jag ändå vetat detta när jag var 25!

räknare
besöksräknare

"Om jag ändå vetat detta när jag var 25!", tänker jag och ser framför mig hur urbota korkad jag var då. Inte för att jag inte är det idag också men på ett annat sätt. Lite mer vis liksom. Eller erfaren, är väl rätt ord. 
Ändå verkar jag inte ha lärt mig någonting på vissa områden medan jag på andra är så klok så jag nästan kan bli galen på mig.
En sak som jag ändå alltid känt, med viss risk för att låta religiös nu då, är att jag alltid haft en känsla att vi alla är här med något slags "uppdrag" i livet. Förstår du hur jag menar när jag skriver så? Alltså jag gärna vill  tro så i alla fall. Det är bara det att jag har inte kommit på vad mitt uppdrag är... än! 
Är det meningen att jag ska göra det när jag ligger på dödsbädden tycker jag inte det är någon större ide? Det är väl meningen att man ska hinna göra det där uppdraget också?
Vad gör jag under tiden jag väntar då? Jo, jag skriver och skriver. Ja, när jag inte gör alla de där vardagliga sakerna som alla gör då. Tänker att jag kanske hittar mitt uppdrag någonstans gömt där bland mina texter. 
För ibland blir jag nästan förvånad när jag läser igenom berättelser jag skrivit för ett tag sedan. Det är som om jag måste läsa vad jag själv skrivit för att påminnas om hur jag tänker.
För ett tag sedan hittade jag en sådan text. Jag hade skrivit den för ett antal år sedan och jag slogs av vilken ömhet jag kände för flickan som skrev den, alltså jag, om du tappat tråden redan här.
Hon verkade så... ynklig och liten på något sätt. Jag skulle velat säga till henne att det är okey ändå. Det gör inget. 
Som ung trodde jag att alla känslotillstånd skulle vara för evigt men allt går över - både det svåra och det lyckliga
Det är det som egentligen är det sorgliga, för om vi inte kämpar för att behålla "lyckan", var vi nu än finner som lyckligt här i livet... vilket också ändras genom åren, tro mig, så försvinner den. "Poff", en dag är den borta. 
"Vart tog den vägen? När hände det?", undrar du och står där som en idiot:
"Varför märkte jag inget?"
Fast det är väldigt mycket här i livet som vi inte kan kontrollera också. Jag tror att mycket hade varit lättare om jag förstått värdet i att släppa taget ibland. För fast saker inte blir som man själv vill för stunden, har jag mer styrka än vad jag själv tror. 
Det är det som är kruxet här:
"Varför kan inte någon äldre Nilla från framtiden få mig att förstå det?", tänker jag när jag skriver just nu. Lika väl som jag får brev från mig själv från förr, i och med att jag hittar en massa jag skrivit i byråar och lådor när jag städar, kan jag väl få ett på mailen från framtiden? 
"Skulle ni som kan det där med teknik kunna fixa det? Vore väldans bra i alla fall. Det är väl lätt fixat?"