Kan du klä av mig?

besöksräknare


Min lilla Malte kan säga, när vi kommer hem från dagis:

"Mamma, kan du klä av mig? Jag orkar inte!"


Allt för ofta, gör jag det. Vet att "man" inte ska skämma bort sina barn. Ändå gör jag det. Det blir liksom ett sätt att få "vara nära", stjäla till sig en kram. Kanske få ett litet "tack", som uppskattning.
Även denna dagen, sa han så. Jag var jättetrött efter en lång tåg-resa och förkyld. När jag stod där och slet i overallen och stövlarna hans, tänkte jag: "När, berättade jag senast för någon att jag inte orkar något?"
Vi är så vana vid att bita ihop, att klara av saker och förneka våra behov av litenhet. Vi tror alltid att att vi måste klara oss själva. Varför? Jo, för att det är så vi är uppfostrade. Vi verkar tro att världen ska gå under om vi, gud förbjude, råkar säga att vi inte orkar.
Har du någon gång eften en lång, jobbig aretsdag längtat efter att din partner ska se på dig, läsa dina tankar och be dig sätta dig ner och vila en stund? Hur ofta har denna önskan blivit verklighet? Nä, tänkte väl det... alltför sällan. Vad bra det hade varit om vi då hade tagit efter de små barnen, som faktiskt vågar säga att de vill ha hjälp. De bara säger det, utan omsvep.
Det gäller alltså att våga bejaka sin sårbarhet och sina behov.

Låt mig bara få vara och njuta av dagen som den är... ibland

Så därför ber jag nu om en sak: "Skulle du vilja sätta på lite te-vatten till mig? För jag är så dunderförkyld och orkar bara inte ta mig ur min sköna soffa här. Under min filt och med en varm Sture (katten) på magen."

... och när du ändå håller på, skulle du inte kunna tvätta bilen, städa garaget, hänga tvätten, laga maten och rengöra avloppet? Så slipper jag det, sen när jag blir frisk?"
Tack, vad snäll du e.