I Dont give a DAMN bout my BAD reputation

Japp, så är det...faktiskt! "I Dont give a DAMN bout my BAD reputation"

Sorry folkes, men det är dagens sanning:) Mina funderingar denna kväll, blir alltså hururvida vi bryr oss eller inte... egentligen, vad folk tycker eller inte.

På bilden är jag med i dokusåpan "Böda Camping", det var en hääärlig upplevelse.

Här är jag i inspelningsstudion. Tv-teamet var med här också. Kul att få visa tittarna lite av ens hem:)

Och här är mina små "prinsar"... ja, jag brukar inte kalla dom så. Men av något (underligt fenomen, fråga mig inte vad... för jag tänker inget säga;) så har just det ordet fått någon sorts innebörd för mig på sistone;)

Den lille i pepparkaksuniform, är 4 idag.. De andra två luarna är betydligt större. Fast vem vet... du kanske skulle känna igen dom ändå. Jag looovar... det kommer kort senare, ska bara få tillåtelse att visa dom på bild. Ni vet hur tonåringar kan vara;)

Jaha, dessa tu vet väl alla vilka det är... hoppas jag. Damen under har ju gjort sig ett namn på sista tiden också;)

Men varsågoda och läs min text... så förstår ni nog mer, hur jag tänker. Trots att mina tankar kan vara väääldigt virriga, nuförtiden.

besöksräknare

Kungaåret börjar och slutar med skandaler. Mitt i förberedelserna för det Stora Kungliga Bröllopet, kan vi läsa om hur Jonas Bergström har varit otrogen. Och stackars Madeleine flyr landet.

Vidare så slår debatten vågor över hur Viktoria envisas med att pappa kungen ska överlämna sin dotter. ”Hur vågar hon”, säger jag då med sarkasm i rösten.
Men bröllopet gick bra, trots Viktorias vilja att följa gammal svensk sed. Men pappa kungen fick bara gå halva vägen till altaret med sin dotter. Typiskt oss svenskar. Vi måste vara alla till lags.

Under hösten kom boken ”Den motvillige monarken”. Den handlar om pappa kungens vilda fester med sina adliga kompisar och deras bruk av kaffeflickor.
En tid senare berättar då… mycket lägligt må jag säga, Camilla Henermark sin historia om sin tid som kungens ”lekkamrat”.

Vill bara säga: ”Vem bryr sig… egentligen”? Faktiskt tror jag väldigt få. Jag menar, vi har nog fullt upp med att få våra egna liv att gå ihop. Fast å andra sidan: ”Who am I kiddin her”? Jag vet att det finns folk som har så lite i sina egna liv, att de söker med ljus och lykta efter skvaller som kan föras vidare. Extra bra, verkar dessa personer tycka att det är, om de själva även kan komma med något ”nytt”, sensationellt skvaller. Då blir han/hon ju sedd… och någon lyssnar på honom/henne.. i en sekund eller så. ”Stackas människor”, suckar jag lite uppgivet.

Minns med lite vemod min mormor, Elsa, för övrigt det finaste namnet i världen…om jag någon gång får en dotter, ska hon heta det. Min mormor Elsa avgudade konungen med stort K. Hon hade ett fotografi inramat i en rund ram på kungen och Sylwia, ovanför sänggaveln där hon och morfar Roberth sov. Visserligen var säkert kortet på kungaparet inhandlat på Tempo för en billig peng, men likväl så föreställde det ju den högt aktade adeln.

Var finns dessa gamla damer idag? De som så vördnadsfullt vårdade det goda ryktet som våra svenska förebilder skulle ha? Jo, du förstår… de finns. Men nu vårdas inte det goda ryktet längre. I och med att vi uppfostrats med att det är viktigare att vi syns, än varför vi syns. Det är inte så viktigt längre om vårt rykte är bra eller inte. Vi här i Sverige tar gladeligen efter andra länders syn på hur vi nu ska leta efter skandaler, istället för vad som är bra hos folk och fä. Dagens motto: ”I Dont give a DAMN bout my BAD reputation”. Där har vi det, gärna sagt på engelska med, så vi är riktigt moderna. Det är dagens budskap till vår avkomma.

Jag undrar bara lite stilla, så här en vardagskväll: ”Vad skulle mormor Elsa säga, om hon visste hur respektlöst vi angriper vår konungafamilj”? Eller… jag tror inte… jag vet. Hon hade sagt något som vi i vår nutid inte ens hade vågat uttrycka. För då hade någon säkert ringt någonstans… bara för att få rubriker.

För i vårt samhälle är det skandaler vi är ute efter. Ta exempelvis programmet ”Big Brother” och andra sådana program. Den som ljuger och manipulerar de flesta av deltagarna vinner ära, berömmelse och pengar. Klart som korvspad att våra barn lär sig hur man ska vara. Om de går efter hur deltagarna i sådana program beter sig.

Nä, jag vill nu slå ett slag för vad min gamla, söta mormor Elsa skulle ha sagt, om vårt sätt att skandalisera vårt rike och vår konungafamlij: ”Vet hut”!
Ett litet inlägg här... min lilla mormor är det som är på bilden i min blogg längst till höger. Där är jag också för övrigt... naken, de ni;)

Ps. Men dokusåpan ”Böda Camping” är ju en heeelt annan sak. Här har vi ju en tjej som gör hela serien väldigt sevärd, eller hur?
Kraaam n

Du kan lita på teknikens under, "Blondie"

Jaha, här har ni då mig... i egen hög person. Första kortet som "Blondie" (ja, jag veet.. mycket fånigt men vem var inte det i tonåren. Jag skulle ju envisas med att kallas det då).

Och det andra kortet är då mig, taget igår. Så ser verkligheten ut. Man är väl den man är. Och så är det med det;)

Teknikens under handlar dagens små funderingar på då. Och alla har vi väl mer eller mindre blivit "tvungna" att lära oss använda detta. Små som stora.

besöksräknare

Hej alla gulliga och söta. Tjejer, killar, tanter och farbröder;)

Jag måste bara få säga, jag har ÄNTLIGEN förstått mig på det här ”nya” livet med alla förmåner som datorer och mobiler ger mig. Jaja… jag vet att jag är efter i detta ämne. Men vaddå? Det är väl inte så konstigt? Tänk, det var ju inte länge sedan allt som skulle dokumenteras eller på något sätt konverseras mellan två människor, var tvunget att ske genom antingen posten eller genom telefoni. Oj, vilket gammeldags ord jag hittade där då. ”Telefoni”, det sa man väl på typ 1940-talet.

Nä, jag tycker faktiskt inte det är så konstigt att vi som var födda på typ förra seklet, inte är sådär haj på datorer och mobiler som de som blivit födda in i det. Då är jag faktiskt inte lastgammal, bara så pass gammal att jag kan komma ihåg hur det var då när det knappt fanns mobiler över huvud taget. Det är faktiskt sant. Jag levde på den tiden. För typ 100 år sedan.

Det verkar nästan som om det finns ett liv före datorernas framarsch och ett efter deras framarsch här i världen. Det är inte lätt för de som aldrig knappt levt utan datorer och all annan teknik som finns att tillgå nu förtiden att förstå att man faktiskt kan leva utan datorer. Som min son frågade mig en dag: ”Mamma, är det sant att det inte fanns datorer förr? Men vad gjorde ni då hela dagarna?”

Jag kan ju säga… att de som verkligen är värda att ge en stor eloge till, det är just oss som minns den tiden före men som lever i tiden efter. Som dessutom klarar av att leva i detta nu, som innefattar en massa datoranvändanden. Alla vi som har varit mer eller mindre tvungna att lära oss hantera både T9, word, lönehanteringen på datorn och snabbinställningar på mobilen.

För 20 år sedan var det ju till och med ”lyx” att ha ett sk. ”svärmorsfilter”, dvs. en nummerupplysning på telefonen. För att inte tala om telefonsvararen. Fy och usch vad man tyckte att de som hade det var märkvärdiga. Också fick man sitta på en och samma plats, när man pratade i telefon. Ofta på någon stol med fötterna uppslängda på något högre, snurrandes på sladden mellan fingrarna. För trådlöst… det var inte ens uppfunnet då.

Tänk vad vi har fått lära oss. Till skillnad från alla de unga som har fötts in i datorernas värld. Jag menar, min lille son, fyra år klarar av att hantera ett tangentbord bättre än många av den äldre generationen kan. Pekfingervalsen har han också men det går bra mycket snabbare än när min mamma utför fingervalsen. sorry mamsen men så är det, tyvärr.

Sanningen kvarstår då… att de som är födda in i denna era, de har fått det serverats på silverfat. De äldre… nu menar jag typ 40-talsisterna och äldre, de kan fortfarande hanka sig fram genom att lära sig använda färdig program enbart på jobbet. Men det är vi… generationen ”mitt emellan”, som jag tycker ska få den stora elogen.

Vi som, när vi var barn bara hade två kanaler på tv:n att välja mellan. Vi som, när ett nytt program började på den andra kanalen såg det genom den lilla vita trekanten som blinkade uppe i det vänstra hörnet. Minns ni den trekanten? Ha ha… och inte för att tala om när vi fick den tredje kanalen; tv4… och då när ”Rapport” inte fick sända otäcka bilder från krig och annat elände, förrän efter klockan 19:00 för att skydda våra barn från att bli påverkande på ett negativt sätt.

Tänk nu idag. Vilka spel våra barn spelar. Vad de går ut på. Jo, att döda, döda och åter döda. Sedan skjuta på många som möjligt. På den tiden som jag talade om tidigare, gjorde också reklamen sitt intåg i vår tv. Den fick dock inte vara i barnprogram och man fick inte göra reklam för alkohol. Nu förtiden har man helt gett vika för reklamens stora plats i tv-världen. Utan reklamen skulle inte tv överleva. Hur i hela fridens namn överlevde tv-kanalerna förr. Jag bara undrar?

Ja, tiderna har förändrats och kommer alltid att göra. Äldre har alltid klagat på vad ungdomen gör fel. Så har det alltid varit, genom alla tider.
Om sanningen ska fram, är det nog så… att det blir människor av ungdomen av idag också. Vi blev ju bra, trots våra föräldrars idogt tjatande om att vi såg på för mycket film eller läste för mycket serietidningar med våld i.

För att inte tala om ”Heta linjen”. Ha ha… kommer ni ihåg den? Man ringde ett nummer och pratade i grupp med okända människor. Jag blev förbjuden att ringa av mamma och pappa, efter att de fått teleräkningen. Och efter att det kom ett motorcykelgäng till vårt hus och frågade efter ”Blondie”. Ja, jag kallade mig det då… lite lagom anonymt. Men efter ett idogt tjatande av den mycket behagliga killrösten på andra sidan luren, så hade jag sagt mitt telefonnummer… mycket snabbt. Men det räckte. En timme efter att jag sagt numret, var hela mc-gänget utanför vår dörr på Liljedalsvägen 28.

Pappa fick jaga iväg de tuffa killarna i mc-skinnjackor. Och i mitt lilla flickrum stod ”Blondie”, dvs. jag och vinkade bakom min rosa gardin med barbie på. Där stod jag, mitt i världen emellan att vara liten flicka påväg att bli en kvinna. Det var inte så lätt alltid. På den tiden heller, precis som det är för ungdomar nu idag. Samma känsla av osäkerhet och nyfikenhet på vuxenvärlden. Vi måste få tillåta oss att vara människor. ”Det är av erfarenhet man lär sig att göra det man vet man inte borde göra”. Ska se om jag inte kan hitta någon bild på mig från den tiden. Kan ju vara kul att titta på ”Blondie” förr och nu.

Men detta dilemma att inte veta vad som är ”fel” och vad som är ”rätt” har det nog alltid varit för oss människor. Vi vill lära oss nya saker. Vi är nyfikna på varandra och så ska det också vara. Vi måste låta oss vara människor. Tillåta oss att göra både ”fel” och ”rätt” saker här i världen.
Okeey, summa av kardemumma. Vad drar jag för slutsatser av mina funderingar idag då? Jo, att om du inte lärt dig använda T9 i din mobil… så är det nog dags för det nu. Fast å andra sidan… lovar jag dig, att det går lika bra att knappra på utan T9… Det tar bara liiite längre tid.

Lite virriga tankar om"militanta feminister".

Konstiga bilder? Läs min text, så förstår du.
Överst en manligt militant feminist (okey skojjar.. näst överst var det ju;). Mitten till vänster: sanningen. Längst till höger (hon med håret:/: den kvinnliga feministen. Näst underst: 70-talets feminist. Underst: moderna feministen.

















besöksräknare



Okeey… Varför tror endel av oss tjejer att vi vet vad alla killar vill ha? Så fel vi flickor kan ha, ibland. Alltså… bara en liten förklaring här: vi tillhör liksom samma släkte, faktiskt. Män och kvinnor. Även om det kan vara svårt att tro ibland. Killar är människor också och alla människor är olika. Så enkelt är det bara.

Tänk på 70-talet… tror jag att det var, jag var ju rätt liten då så jag kommer inte själv ihåg. Då, när feminismen började ta fart på allvar. Jag förmodar att ni hört sångdengan av Nationalteatern ”Oh, tjejer.. oh, tjejer, vi måste höja våra röster för att höras”. Ja, nu får jag väl alla dagens frigjorda flickor på mig för att jag tänker "klaga" på deras kampvilja. "Hjälp.. var snälla mot mig, jag menar inget illa… vi har faktiskt yttrandefrihet här i Sverige", säger jag då lite försynt.

MEN jag får nästan utslag av det budkapet som de ”militanta feminister" vill föra fram. Inte av låtarna från 70-talet, nej de är ju kul och så. Men vem lurar vi egentligen? Alla dessa tjejer som på 70-talet gick med plakat, flätor och runda glasögon. Utan smink och med knytnäven i högsta hugg. ”Tjejer kan…också”, skrek de och såg arga ut…mycket sexigt – not.

Nu kommer vi då till POÄNGEN. Vet ni… de finns än idag! De ”militanta feministerna”. Jo, det är sant. Jag träffar minst en i veckan. De är sällsynta men de finns. Där på gymmet, där i väntrummet, hos tandläkaren, där på jobbet och där i vardagen lite varstans. Det är skrämmande. Trots att det gått så många år sedan deras era föddes, så lever de kvar än idag.

Nä, nu har dessa feminister förklätt sig till vackra modelejon, politiker, affärsbiträde och ja, alla kan egentligen vara förklädda ”militanta feminister”. Huu, hemska tanke.

Så.. jag har en varning till alla av mitt kön och det andra könet: ”Be aware… They are among us”..skojjar alltså här med, om nu någon skulle få för sig annat.

De ”militanta feministerna” känns dock lätt igen. För jag har kommit på ett knep, att locka fram dem i ljuset. Det lustiga med just detta lilla knep, är att dessa ”militanta feminister” alltid går på det. Det är sant! Prova själva får ni se.

Knepet är enkelt och går ut på att säga något i stil med ”Det är ju för hemskt att det inte finns fler rosa plagg på pojkavdelningen på HM”. Genast hakar den ”militanta feministen” på. Japp, där fick du henne. Är hon också en verkligt inbiten sådan så klär hon till och med sin stackars pojke i rosa klänning.

SÅ, jag vill slå ett slag för en NY ERA. Jag tycker det är dags för det nu. Det var länge sedan det var 1970 och nu, om inte förr så är det väl ändå dags (ursäkta Gudrun Schyman, jag diggar dig jättemycket, inget personligt mot FI).

MEN härmed vill jag att vi befäster ett nytt namn för den nya, moderna jämlikheten mellan män och kvinnor. Varför? Jo, därför att jag vågar visa att jag faktiskt tror på det här att vi är olika… och lika.. och ska så vara. Vi är ju bara människor, för böveln och då måste ju alla få finnas. Okeeey då…även den” mililtanta feministen” (Gudrun=glad här...skojjar alltså om nu någon inte förstod det. Jag tycker faktiskt att Gudrun är en reko tjej).

Jaha, då återstår bara ett namn för hela grejen då. Om man varken är feminist eller manschauvinist (dvs. en mans attityt och beteende som visar en tro på att kvinnan är underlägsna männen, se nätet… den största uppslagsboken vi har i nutiden).

Ja, där fick ni en nöt att knäcka…

Kan vi kalla det ”Androgist”? Nä, det är ju sexuellt relaterat… Men då borde det kanske heta ”Biemotionell” Eller varför inte kort och gott ”Jämnställd”? Ja… det var ju bra. Då var vi tillbaks till 1921 då… när vi kvinnor fick rösträtt. Nä, det måste vara något som hör nutiden till. Nåt som klingar modernt.

Kanske ”Hennist”. Nä, nu har jag kommit på det… ”Heminist” Hur tänkte jag då? Jo, Heminist=omfattar bägge sidor (av hjärnan, men vaddå).

Usch, vad jag bidde invecklad här ikväll. Knäppare än vanligt? Nä.

Jaaa, nu har jag det…”HUMANIST”. Just det… det är ju det jag är. Helt enkelt en Humanist. Och du… och du… och du… och jag med. Så det så.

Kraaamelikram o god natt, n

Ok. Vad är det för fel på mig då???

Tjingeling alla vänner! Det är de små tingen här i livet som gör det värt att leva. Som att uppskatta och ha det kul i vardagen.

besöksräknare

Ok. Vad är det för fel på mig då? Alltså, missförstå mig inte nu men det verkar som om alla andra runt mig är sådär lyckliga, sunda, friska etc. precis heela tiden. Är det bara jag som kan tycka att den där tiden mellan mörker och ljus är så fruktansvärt tråkig?

Jaja, vi här i Sverige klagar ju jämt..visst, det är alltid nåt som är fel. Är det inte så? Vädret, politiken, staten och för att inte tala om resten av världen. Ni vet, det där folket som heter "alla andra". De som gör en massa konstigheter, som vi som bor här i Sverige aaaldrig skulle gjort. Precis som om vi här är så mycket bättre än dem där borta. Jag har en nyhet då: det är vi inte!!

MEN, nu är det inte de där stora sakerna som händer i världen vida omkring som jag talar om. Nä, jag menar det där lilla livet som vi vanligt dödliga människor, går omkring och försöker leva..så gott det går. Vi som kämpar på med det lilla. I det tysta.. Det handlar om vårt arbete, med våra relationer, med vårat eget mående osv. Och precis som om detta inte var något alla gick och gjorde.. Jag har en nyhet: det gör alla!

SÅ det konstiga med hela denna karusellen, vet ni vad det är? Jo, att vi bemödar oss med att försöka förstå oss på varandra, genom att säga (och vem känner inte igen dessa fraser): "Hej, hur mår du? (sagt med ett leende..gärna stort med bländvita, blekta Stimoroltänder). Med få undantag blir svaret nästan alltid: "Jo tack, bara bra" (också sagt med ett Stimorolleende)

Varför? Jag fattar inte riktigt den här "koden". Om nu (mot all förmodan) någon skulle försöka vara lite ärlig och säga lite försynt: "Nja...det är väl sisådär faktiskt". Ja, då tycker vi att den personen är lite "obekväm" och konstig. Vad tror människan? Att man kan svara ärligt på en så banal fråga som "hur mår du?". Nä, vi vill inte höra sanningen och gud nåde den som försöker säga den..sanningen alltså.

Ska vi vara ärliga.. har vi inte lärt oss att lätt slingra oss ur sådana situationer? Kanske inte medvetet men många gör nog det. Kanske för att vi redan har så mycket att kämpa med våra egna små problem. Vi orkar helt enkelt inte med att en annan människa kommer och vill tala om sina problem också?!?

Men hörrni... med handen på hjärtat. Skulle det EGENTLIGEN vara till så mycket besvär? Jag menar, det räcker ju ofta att bara LYSSNA på vad den andra behöver älta lite extra. Vi behöver ju inte komma med lösningen på hennes/hans problem. Det är nog inte heller det som han/hon vill. Det räcker faktiskt att bara lyssna.

Du kommer nog att bli förvånad. För jag tror nämligen att ingen... och då menar jag ingen..., mer än den som "äger" problemet, faktsikt också vet vad lösningen är. Ibland behövs nog bara att någon är villig att orka lyssna lite. Rätt var det är, så har vi då minimerat vad personen nu än må tycka var ett problem. Genom att sätta ord på det... ha någon som lyssnar.

Det är bara ett enda litet krux.. alla vi här på vår jord..har inte någon som vill lyssna. Denna lilla fundering, såhär en vardagskväll, är alltså INTE till alla dom som inte hittat någon att tycka om, att dela allt med. Nä, den är nog mer riktad till alla dem som har så mycket mer att ge. Trots att de har familj, nära och kära. Jag menar att det faktiskt går att ge något till alla dom som vill ha någon som lyssnar. Tänk vilken skillnad ni skulle kunna göra. Bara genom att lyssna.

Och det gäller nog oss alla lite till mans. Ja, just dig... och dig... och du och du... och jag.

Kraaaam n

PS. Jaaa, jag veeet att jag ser helt galen ut på tårt-bilden. Men, men vad gör man inte såhär en fastlassdag (stavas det så?), semmeldag (stavas det så?), fetväggsdag (min mamma sa att man sa så förr?) och kvinnodag som denna. Vill ju bjuda Er kära läsare på nåt gott ju;)

Och ett PS till då...glöm inte att det är det där lilla vardagliga i vardagslivet..som gör livet värt att leva. Ska jag berätta en nyhet... och en hemlighet? Så är det!

Kramelikram då, n

Våren på G..el??

Blunda och tänk på en plats där det alltid är sommar, där du och din bästa vän rider barbacka genom prunkande blomsterängar... Precis så tycker jag min älsklingsplats på jorden är på den ljusaste delen av året..VÄLKOMMEN in o du härliga vän...vem du nu än må vara..till Ekdungen, där jag bor;)







besöksräknare

Det gamla ska ut..o det nya in.

Våren är på G? Nja..eller kanske. Liite i allafall. Idag tog jag mig tid att sätta mig vid husknuten. I lä och med en kopp nybryggt kaffe. Gud, vad skönt det var. Att bara sluta ögongn, värma fingrarna genom att hålla om den varma kaffemuggen. Lyssna på några små ynka fågelkvitter som lyckades ta sig igenom vindens kalla blåst.

...och rätt var det var..så bröts tystnaden. Brumm, tut, tut och den där välkända melodin, som just denna lilla ljusblå lastbil har haft sedan man själv var barn. Typ för hundra år sedan el så;)

"dododelidom, dododelidom, di dada dada daaaa"...Glassbilen är här (också ett vårtecken ju) och plötsligt så uppenbarar sig på mina näthinnor där jag sitter i solen..88:an. Mmm, det vore ju gott till mitt kaffe nu när våren är här.

Men när jag sekunden efter, känner att kaffet blivit iskallt på de två minutrarna jag suttit här..förmodligen har det blivit kallt av den iskalla vinden. Då inser jag. Våren är inte här... inte än.

Tänk...våren är ju så förgjordat kort också. Det verkar vi liksom glömma bort från år till år. Vi blir lika förvånade över att våren är så kort, som vi verkar bli när den första snön kommer. Då när nästan inga har hunnit sätta på vinterdäcken och då det är "såå halt som det aaaldrig har varit nååågon gång tidigare".

Men eftersom våren är så kort, så gäller det att vara beredd. Så man hinner njuta av den, menar jag. Du vet... när vitsipporna bildar en vit matta i min ekdunge. Så härligt. Det är även där som jag hittar de alltra första outslgna små blomster. Som jag varsamt plockar, tar in och sätter i ett litet glas på köksbordet. De signalerar, "Ja, den är på G, våren".

Håll bara ut... snart... snart kan vi slänga våra kläder,gå barfota i gräset och känna doften av vår. Lite unket först,..du vet allt det där gamla som kommer upp till ytan och som varit gömt under snön...och sen.. den häärliga, höga soldoften... av vår. Livsglädjen som smittar av sig från alla blommor som kämpar sig upp genom de gamla löven från i fjor.

Nä, nu ska jag in och så lite av mina frön. Så de får tid på sig att gro tills det blir dags att vänja dem vid utelivet. Förmodligen, förhoppningsvis den varmare och skönare delen av våren.

Ps... hittade lite nostalgibilder på glassar. Visserligen var jag ju inte med i den här världen när första fanns...men ändå;) Den första är från 67 o den andra från typ 99.

Kraaaam n

besöksräknare

Hej alla glada!

Åh, vad jag längtar till sommaren nu. Också har vi heela långa februari framför oss. Här får ni lite bilder på hääärliga sommaren som finns i mitt växthus. Plus lite vinterpyssel jag roar mig med i väntan på att sommaren ska komma. Det bidde en sparbössa till Malte. Också en bild som visar på hur det egentligen ser ut för tillfället utanför mitt köksfönster. Sten Sture Den Store Stövelfrisk (ja, han heter så...vår katt) tittar in och tycker det är varmast att sitta precis utanför köksfönstret, nära till hands att komma in i värmen.

Kraaam på er alla vänner därute i cyberspace. Hoppas ni alla har det bra, N

En liten dröm om de varma dagarna...

besöksräknare

Vi satt utanför hans egna lilla stuga och drömde om de varma dagarna. Ni vet då ni själva var barn och när man glömt bort vad det var för dag...ja, det var då det verkligen var sommarlov.

Nu ska jag berätta om en dag för inte så länge sedan. En helt vanlig dag, som alla andra? Med risk för att låta som den där reklamen för Fritidsresor och han den där Mange. Ni vet han som bara tjatar på dansk accent om "de där dagarna"... Nåväl, jag tar den chansen;)

En dag som alla andra.

Klockan ringer 6.20. ”Pip, pip, pip”, skriker den med gäll ton. ”Åh, är det redan morgon?”, tänker jag. Kändes precis som om jag nyss slagit ihop ”mina blå” för natten. Nu stiger jag upp och drar upp rullgardinen som stängt ute morgonljuset. Går in på toaletten och försöker titta i spegeln, vilket inte är lätt då lyset sticker i mina morgontrötta ögon. ”Åh, vad jobbigt”, tänker jag och är så trött, så trött.

Letar fram tandborsten och blundar, njuter av att känna tandborsten mjukt massera mitt tandkött. Kommer i ett närmast transliknande tillstånd som kan liknas vid att jag nästan sover, fast ståendes, blundandes och borsta tänderna. Vaknar från mitt tillstånd av att jag känner ”Sture”, katten smeka sig mot mina ben. ”Jaha”, tänker jag, ”Dags att kliva in i duschen”. Känner varma strålar av vatten mot min nakna hud. ”Härligt”… Ännu en gång tillåter jag mig att njuta mig bort för en kort sekund, sen är det dags att schamponera, tvätta och ha balsam i håret. Vaknar till liv av att jag nynnar och inser att ”Ja, jag är faktiskt på ett rätt så gott humör ändå”.

När jag torkat mig, håller på att försöka måla ögonen så att folk jag möter inte ser hur trött jag egentligen är så hör jag ett mjukt gurglande från sovrummet. Katten och jag smyger tillbaks till sängen och där ligger han. Min lilla solstråle och ler mot mig med hela ansiktet. Han är sex månader och får mig alltid på gott humör på mornarna. Han tycker aldrig att det är jobbigt att vakna, han är alltid utvilad på mornar och hans morgonhumör är stående glatt, trevligt och hela han skiner som solen självt.

Vi gullar, leker och gosar med varandra en stund. Ögon söker ögon och vi småpratar leende med varandra medan jag byter blöja, tvättar av honom och sedan ammar honom, efter att jag själv satt på kaffepytten och lyssnar till puttrandet och luktar på nybryggt kaffe som väntar på mig. Allt medans solstrålen äter och kikar på mig vid mitt bröst.

När jag lagt honom på fårskinnsfällen och han ligger och gurglar medan han leker med sina fötter så öppnar jag altandörren och får in solens första varma strålar. Frisk morgonluft strömmar in och jag bär ut de blommor som fortfarande är känsliga för frost till mitt prunkande växthus. Solen är väldigt ljus och ute hörs ett öronbedövat fågelkvitter. Det är alla fågelhanar som sjunger för att honorna ska välja just dem. ”Danskarna”, som var och hälsade på förra sommaren trodde knappt sina öron, berättade svärmor. Och tänk, jag slås av vilket otroligt öronbedövande ljud av fågelkvitter varje vår.

Jag och min solstråle sätter oss ute i den varma morgonsolen och äter goda ostmackor med paprika på tillsammans. Min egna lilla solstråle och jag. Han kvittrar i kapp med fåglarna, jag prasslar med min morgontidning.

Det är då jag hör det. Ett plötsligt, konstigt ljud… Vad är det? En konstig fågel? Ett djur? Det låter först långt bortifrån men kommer snabbt närmre och närmre. Jag rycker till med ett ryck. Det hemska hånar mig rakt in i mitt ansikte med att lysa med ett elakt leende rakt in i mina ögon. Röda, ilskna siffror. Medan han tjuter med en gäll, hög stämma rakt in i mina öron. ”Pip…pip…piiip. 6.25. ”Åhh, nej…jag måste göra allt igen”…

Jag försöker greppa vad det är som hänt. Just det, den underbara tiden med långa sommarmornar är slut. Det är vinter, kallt och jag är inte ledig längre med min solstråle som fortfarande sover så sött bredvid mig. Jag jobbar nu och det är bara stress, jäkt och att slänga i sig frukosten innan man ska iväg, ut i det kalla, råa vädret. Men en sak är fortfarande kvar och kommer så att vara för all framtid. I alla fall så länge jag lever.

Jag vänder mig bort från de röda, ilskna siffrorna som envist hånar mig rakt in i mina ögon och ser honom. Han vaknar, kikar på mig och ler. Min egen solstråle! Då gör det inget om jag måste göra allt om igen, igen och igen. En dag som alla andra.

Ja, det var alltså bara lite tankar såhär i det kalla vintermörkret, den där kvällen då vi satt utanför hans egna lilla stuga en kväll efter att vi byggt en jättesnöhydda som vi satt ljus i. Och tänk vad tiden går fort. Jag tycker inte det var länge sedan han var ett litet knytte på sex månader. Och nu sitter han här med ett stort leende på sina läppar och förgyller fortfarande min vardag på det allra bästa sättet man någonsin kan tänka sig. Var ålder har sin charm, som någon klok och vis människa någongång myntat så sant. Och tänk så vackert allt är ändå, om vi bara tar tillvara på varandra. Sådär mitt i vardagen. Kram alla mina vänner, Nilla