Tjingeling alla vänner! Det är de små tingen här i livet som gör det värt att leva. Som att uppskatta och ha det kul i vardagen. besöksräknare
Ok. Vad är det för fel på mig då? Alltså, missförstå mig inte nu men det verkar som om alla andra runt mig är sådär lyckliga, sunda, friska etc. precis heela tiden. Är det bara jag som kan tycka att den där tiden mellan mörker och ljus är så fruktansvärt tråkig?
Jaja, vi här i Sverige klagar ju jämt..visst, det är alltid nåt som är fel. Är det inte så? Vädret, politiken, staten och för att inte tala om resten av världen. Ni vet, det där folket som heter "alla andra". De som gör en massa konstigheter, som vi som bor här i Sverige aaaldrig skulle gjort. Precis som om vi här är så mycket bättre än dem där borta. Jag har en nyhet då: det är vi inte!!
MEN, nu är det inte de där stora sakerna som händer i världen vida omkring som jag talar om. Nä, jag menar det där lilla livet som vi vanligt dödliga människor, går omkring och försöker leva..så gott det går. Vi som kämpar på med det lilla. I det tysta.. Det handlar om vårt arbete, med våra relationer, med vårat eget mående osv. Och precis som om detta inte var något alla gick och gjorde.. Jag har en nyhet: det gör alla!
SÅ det konstiga med hela denna karusellen, vet ni vad det är? Jo, att vi bemödar oss med att försöka förstå oss på varandra, genom att säga (och vem känner inte igen dessa fraser): "Hej, hur mår du? (sagt med ett leende..gärna stort med bländvita, blekta Stimoroltänder). Med få undantag blir svaret nästan alltid: "Jo tack, bara bra" (också sagt med ett Stimorolleende)
Varför? Jag fattar inte riktigt den här "koden". Om nu (mot all förmodan) någon skulle försöka vara lite ärlig och säga lite försynt: "Nja...det är väl sisådär faktiskt". Ja, då tycker vi att den personen är lite "obekväm" och konstig. Vad tror människan? Att man kan svara ärligt på en så banal fråga som "hur mår du?". Nä, vi vill inte höra sanningen och gud nåde den som försöker säga den..sanningen alltså.
Ska vi vara ärliga.. har vi inte lärt oss att lätt slingra oss ur sådana situationer? Kanske inte medvetet men många gör nog det. Kanske för att vi redan har så mycket att kämpa med våra egna små problem. Vi orkar helt enkelt inte med att en annan människa kommer och vill tala om sina problem också?!?
Men hörrni... med handen på hjärtat. Skulle det EGENTLIGEN vara till så mycket besvär? Jag menar, det räcker ju ofta att bara LYSSNA på vad den andra behöver älta lite extra. Vi behöver ju inte komma med lösningen på hennes/hans problem. Det är nog inte heller det som han/hon vill. Det räcker faktiskt att bara lyssna.
Du kommer nog att bli förvånad. För jag tror nämligen att ingen... och då menar jag ingen..., mer än den som "äger" problemet, faktsikt också vet vad lösningen är. Ibland behövs nog bara att någon är villig att orka lyssna lite. Rätt var det är, så har vi då minimerat vad personen nu än må tycka var ett problem. Genom att sätta ord på det... ha någon som lyssnar.
Det är bara ett enda litet krux.. alla vi här på vår jord..har inte någon som vill lyssna. Denna lilla fundering, såhär en vardagskväll, är alltså INTE till alla dom som inte hittat någon att tycka om, att dela allt med. Nä, den är nog mer riktad till alla dem som har så mycket mer att ge. Trots att de har familj, nära och kära. Jag menar att det faktiskt går att ge något till alla dom som vill ha någon som lyssnar. Tänk vilken skillnad ni skulle kunna göra. Bara genom att lyssna.
Och det gäller nog oss alla lite till mans. Ja, just dig... och dig... och du och du... och jag.
Kraaaam n
PS. Jaaa, jag veeet att jag ser helt galen ut på tårt-bilden. Men, men vad gör man inte såhär en fastlassdag (stavas det så?), semmeldag (stavas det så?), fetväggsdag (min mamma sa att man sa så förr?) och kvinnodag som denna. Vill ju bjuda Er kära läsare på nåt gott ju;)
Och ett PS till då...glöm inte att det är det där lilla vardagliga i vardagslivet..som gör livet värt att leva. Ska jag berätta en nyhet... och en hemlighet? Så är det!
Kramelikram då, n
