besöksräknare
"Ser du inte?", sa mitt barn och pekade på mannen som satt bredvid vårt bord.
Självklart såg jag mannen men ville inte vara oförskämd.
"Men ser du inte mamma? Han har ju bara ett öga!", fortsatte sonen nu ännu högre.
Hans finger var bara någon halvmeter ifrån mannens ansikte.
Hans fru skruvade nervöst på sig, sonens mamma (dvs. jag) skruvade ännu mer.
Alla andra gjorde som vi vuxna ofta gör när det blir obehagliga situationer, tittade åt ett helt annat håll.
Jag visste knappt vart jag skulle ta vägen!
Försökte göra ett tecken med en arg min till sonen.
Ett som inte skulle synas för någon annan än honom.
Rynkade pannan och skakade på huvudet.
"Nej, han är inte där, han är vid sidan om dig!", skrek han ännu högre.
Gick fram till mannen och urskuldrade sonens beteende tyst.
Till min förvåning sken mannen upp som en sol, log mot mig och sonen och sa:
"Ja, det är tur det finns barn!", svarade han.
Jag blev alldeles tyst.
Förstod i det ögonblicket ingenting men han fortsatte:
"Annars är det väl ingen som skulle se mig här!".
Just då lärde jag mig något.
Alla människor har behov av att bli sedda, på ett eller annat sätt.
Ibland händer det saker som gör att vi behöver det mer än tidigare.
Oavsett vilket, är det viktiga att vi verkligen vågar se varandra som vi är...
... nämligen bara människor, varken mer eller mindre.
