 |
| Vi är en samling olika personligheter på Farmen, vad tråkigt om vi alla vore lika. |
 |
| Man lär sig på sina misstag... eller? |
Utdrag ur min bok som jag skriver på:
Vi alla deltagare kommer från olika delar av Sverige
och är i olika åldrar, vilket gör att vi har olika erfarenheter här i livet.
Det gör också att konflikterna börjar hägra redan första dagen. Inte så att vi
känner att vi vill skjuta ihjäl varandra men vi hamnar i heta diskussioner.
Vi börjar nu förstå att vi alla ser på saker olika
och ibland blir det enda sättet att lösa en konflikt att låta tiden ha sin
gång.
”Man
kan inte förrän man kan det och det gör ingenting!”, säger
jag en dag och de andra börjar skratta åt den lite banala meningen. Det är dock ack så sant. Jag är av den åsikten att
det viktiga är att försöka göra så att vi alla är glada här på gården. Även om det kan uppfattas som lite barnsligt, tror
jag faktiskt att det är nyckeln till att gå långt i tävlingen.
Om
folk tycker om mig, ser de mig inte som ett hot,
tänker jag. Därför bestämmer jag mig för att försöka hålla mig
lite i bakgrunden och iaktta mina medtävlande kompisar så här i början och det
verkar fungera.
Nu är vi ständigt på gång och vi måste tvinga oss
själva att göra uppdragen snabbare än vad som är bra för oss själva och det
märks. Den ständiga hungern gör sig också påmind och vår irritation börjar
komma snabbare och snabbare.
”Om
vi gör våra uppdrag i vårt eget tempo så blir det inte bara roligare, utan vi
lär oss bättre också om livet här på gården!”,
säger jag en dag till de andra. Om
jag under tävlingens gång kommer att få bli storbonde så tänker jag tillföra det
tänket, funderar jag stilla då jag ser hur alla stressar
vidare med uppdragen. Jag
tänker i alla fall inte köra slut på min ork, utan spara den till svårare
tider.
”Man kan inte förrän man kan det!”.
