De nickade så vänligt...




räknare
besöksräknare



Jag satt på min altan. Visserligen i mina lovikasockar och med min varma filt. Med en varm kopp kaffe i handen och solens strålar som letade sig fram och hittade mig där, till slut. För en liten, liten kort sekund. Men det räckte. Den sa: ”Jag finns här, bakom molnen… det tar bara lite tid för mig att komma fram”.

Så känner jag nu. Det tar bara lite tid för mig att komma fram. Jag finns därinne, någonstans i mitt inre. Jag har väl bara gått lite vilse, kanske. Men ingenting kan locka fram mig mer än den varma solen. När den smeker mina kinder och färgar dem gyllenbruna.

Jag tog min kaffekopp, lämnade filten för en stund och gav mig ut i blåsten. En gren i min ekdunge hade blåst ned. Nästan farligt nära bilen. Men den klarade sig.

Precis som jag… tänkte jag. Det kan vara farligt nära att man tror att man ska bli skadad, gå sönder. Men man gör det inte. På något underligt sätt klarar man sig alltid.

Tro inte nu att det hänt något hemskt, kära läsare. Nej, nej… jag menar bara att ibland kan det kännas som det. När man bara går och väntar och väntar på att solen och sommaren ska komma. Men allt som händer är bara att vinden river och sliter i allt som finns. Ruskar om och ”möblerar om” i min trädgård. Grenar som ligger lite här och var… också de här förgjordade sorkarna.


Vad i heeela fridens namn har hänt??? Sorkarna har fullkomligt invaderat min trädgård! Det lustiga är att de håller sig bara just inne i min trädgård. Precis där åkern tar vid… där slutar alla högarna också. Nä, jag tror det blir att så om hela gräsmattan. He he, då får gossarna i min familj att göra må jag säga. För jag tar hand om finliret, så får de ta itu med de stora maskinerna.


Okey, jag fortsatte att gå min runda runt huset. Och där… mitt bland alla gamla löv och bråte. Mitt bland alla högar som sorkarna grävt upp. Där fanns de.

Vita, små och rädda stod de böjda i vinden. Inte mycket för världen men ändå… de fanns där. Jag böjde mig ned för att hälsa och de nickade så vänligt tillbaks.


Ja, precis så är det nog. Jag kanske inte är mycket för världen just nu. Jag kanske står där och gungar i vinden. Men vet du… jag finns i alla fall. Och jag väntar tålmodigt på att solen ska komma. Jag kanske fryser, precis som den lilla snödroppen där mitt i allt som viner omkring runt henne. Så står jag tålmodigt kvar i blåsten, i regnet, i vinden.



Och inget kan få mig att försvinna från den plats där jag har mina rötter. Precis som den lilla snödroppen. Förutom en liten hand då… som varsamt plockar upp mig och tar in mig i värmen. I en liten kaffekopp där jag kan få stå och lysa med mitt budskap: ”snart är det vår, vännerna mina”.

Kraaaaam n Ps. lyssna på låten nedan. Bra text. Och bra musik.

http://www.youtube.com/watch?v=zRIbf6JqkNc