besöksräknare
Fitness
I förrgår skulle jag göra som alla andra. Med ”alla andra”, menar jag de ”hippa”, coola och unga människorna. De som tränar och har muskler och är brunbrända av solarie. Dom som har vätesuperoxidblekt hår som är väldigt tunt av all behandling, så det flyger bara man råkar gå förbi lite för fort. Jag ville hänga med lite i svängarna och vara lite som dom.
Nu får jag ju muskler på annat sätt. Genom att arbeta hårt i min trädgård. Kondition får jag också, utan att behöva betala för det. Genom att gräva, måla, konka på tunga krukor med mina fina blomster i och genom att putsa alla tio fönster. Efter att min katt satt nosen på allihopa för att hålla koll på mej. Nåväl, det är ju inte lika ”hippt” som att gå på gym.
Bestämde mig för att jag inte skulle vara sådär gammalmodig och ringa för att beställa pass. Nä, jag skulle gå in på nätet och boka där. Det är ju så man ska göra nu för tiden.
Sagt och gjort, det började inte bra. Fick prova ett antal olika varianter för att kunna logga in på mitt konto. Provade med medlemsnummer, mitt namn, mitt födelsenummer. Äntligen kunde jag logga in. Skulle jag då boka pass.
Jag tycker det är allra roligast att dansa. Därför ville jag ha ett dans-pass. Om jag skulle ha bokat passet per telefon, hade det inte varit nåt problem. Nu skulle jag lyckas med detta konststycket själv. Bara ett krux, inte fasikens håller jag reda på vad passen heter. Här fanns både bodypump, power pump, powerparty och ja, jag kan rada upp hur mynga ”power”-grejer som helst. Tog ett av namnen, som jag tyckte stämde in på dans.
Kommer dit, till Idrottskliniken, dagen D och drar mitt kort genom den där manicken man ska göra när man kommer in. Försöker se lite lagom nonchalant ut. Sådär cool, som alla andra världsvana idrottsatleter gör på alla gym. När jag dragit kortet, säger en röst i manicken ”välkommen”. Expediten frågar om jag ska styrketräna?
”Nä, aldrig i livet”, svarar jag och inser i samma sekund som jag säger det, genom att titta på muskelkillen i receptionen, att det var ”fel” svar.
”Jaha”, säger han och suckar. ”Då drog du kortet i fel maskin”, fortsätter han säger, mellan tuggummituggandet och suckar djupt igen.
Jag känner mig som en tant som kommit till helt fel ställe. Kanske skulle hållit mig till mitt trädgårdsland ändå, tänker jag. Nu var jag inte i mitt trädgårdsland, utan på ett musikdunkande gym med jättestora grabbar med jättestora överarmar och flickor med vätesuperoxidljust hår och putande läppar. Mer hinner jag inte jag tänka innan killen pekar med hela sin hand, som en annan militär för att visa vart jag ska.
Där står jag snällt på kö med de andra. Men… det är någon väldigt stort fel med den här bilden. Detta inser jag när jag råkar se kön i alla speglar som pryder hela gymmet. Det är bara en massa storvuxna atletkillar med de där stora musklerna i kön. Också jag…
När vi kommer in i rummet, inser jag vad som är felet. Jag har alltså bokat fel pass. ”Himla skitdator”, tänker jag. Fast nu vågar jag inte gå ut till den bjässen och störa honom i hans tuggummituggande. ”Nä, jag får helt enkelt ta och stå ut detta pass”, tänker jag. ”Det går nog fort, så farligt kan det väl inte vara”. Dessutom verkar ledaren se.. av någon underlig anledning, att jag inte riktig passar in. Han lugnar mej genom att säga ”kan du räkna till fyra, så går det här nog bra ska du se”.
Längre hinner jag inte tänka förrän vi får hantlar, skivstång och tyngder. Jag tilldelas en plats i mitten. ”Självklart!”, tänker jag. ”Ska jag göra bort mej, så varför inte inför allas åsyn?”
Ja, jag kan ju beskriva hela passet såhär:
Jag kämpar och kämpar, för att få upp den där förgjordade skivstången. Mina knogar äro vita och stången… den vägrar röra sig. Eller jo, den rör sig men bara i en riktning – sidledes!
Ledaren verkar också se, att det är något fel på min stång. Han bamhärtigar han sig och hjälper mej. Han mixtrar med min skivstång, samtidigt som han beskriver att jag tar i på helt fel sätt.
Sen går det jättebra. Jag pumpar på för fulla muggar. Ett, två, tre och fyra. Upp, ned, upp, ned. Tittar mej omkring. Men GUD, vad lätt det här var. Ja, han hade ju rätt. Kan man bara räkna till fyra, så går det ju riktigt bra. Killarna runt mej med sina stora muskler ser svettiga och röda ut i ansiktet.
”Jag är nog starkare än jag tror”, tänker jag, där jag ligger och stolt pumpar på.
Tills jag inser, vad ledaren mixtrade med där när han hjälpte mej. Han tog bort tyngderna. Jag låg där och vispade runt med bara stången!
”Huh”, men träningsvärken, den satt kvar i två dagar.
