Jag är som jag är när jag inte blev som jag skulle...

besöksräknare

Skolan började idag och jag sitter här med en mors blödande hjärta. Fy vad det är jobbigt att lämna sitt barn! I går kväll låg Malte och pratade om hur jobbigt han tyckte det var att sommarlovet var slut. Inte för att han inte trivs i skolan, nä det är helt underbara lärare och han har många kompisar. Det är bara så mycket som måste bearbetas i en liten killes hjärna. 
Minns själv hur det var. Vi vuxna kan känna ungefär likadant när det är dags att börja jobba efter en lång semester men vi vet att efter bara en kvart på jobbet är allt som vanligt igen. En liten kille har inte den erfarenheten och hur i hela fridens namn kan man som vuxen förklara det för ett barn? 
Kan tänka mig att alla känner ungefär likadant när ens barn är ängsligt för något. Jag själv kan ibland tro att det nästan gör mer ont i mitt hjärta än det gör i Maltes när jag väl står där och ska lämna.
Hade lagt fram kläder och förberett allt så bra inför morgondagen. När den väl kom, sitter vi i bilen på väg till skolan. Malte har de nya jeansen på sig och dagen till ära ett skärp som han aldrig har använt förut. Jag sitter tyst och oroar mig för att han inte ska kunna knäppa upp det när han behöver gå på toan och säger att han måste lova att be fröken om hjälp om han behöver det. Han nickar bara till svar sen sitter vi tysta ett tag. Micke kör bilen och jag sitter i baksätet och blir lätt åksjuk men säger inget.
Jag tänker att det kanske är lugnet före stormen? För tänk om han börjar gråta när jag lämnar honom? Då stannar jag kvar, tänker bosätta mig i skolans väggar och vaka över honom så länge han vill. 
Så är vi framme och kliver ur bilen. Jag tar Malte i handen och vi går mot den stora grinden. Vi går in till alla de andra barnen och föräldrarna som står på skolgården och väntar. 
Så ringer det in och skolporten öppnas. Där står en sprudlande glad och söt fröken som hälsar alla hjärtligt välkomna tillbaka och vi samlas alla nere i gympasalen.
Väl där sitter de  i en ring och pratar så fint med varandra. Om vad de gjort i sommar och vilka som ska gå i förskolan och vilka som går i 1-3;an. Många av föräldrarna till barnen har själv haft fröken och hon är lika omtyckt nu som då.

Japp... detta är hela skolan. Tre stycken i trean och typ fyra i tvåan. Resten i ettan och förskola.

Allt går så klart bra och efter att barnen har fått tårta i matsalen går vi lite snopet tillbaks till bilen. Vi hade tänkt stanna kvar hela dagen, jag hade ju tänkt installera mig i väggarna men det fanns ingen tid för det. Malte sprang ut på skolgården, vi pratade lite med fröken och sen gick alla föräldrar hem, så det gjorde vi också.
Nu sitter jag här i skrivande stund och kan inte sluta tänka och undra hur han har det, där på skolans första dag? 

Jag satt och roade mig med att rita medan jag väntade på skolbussen. Ja, nåt ska man ju göra...

Sen kommer han hem med skolbussen och allt är som vanligt igen.
Det är nog bara som så att man som moder har en instinkt att vilja skydda sina små från allt ont som kanske kan hända här i världen. Det är nog bara att vänja sig.
Fast jag har två barn sedan tidigare som gjort precis samma resa som Malte gör nu och jag kan erkänna här och nu:
jag vänjer mig aldrig!
Om det sen är bra eller dåligt, ja det får väl de visa tvista om för jag bryr mig inte. Jag är som jag är när jag inte blev som jag skulle ;)