New Thinking… new possibilities
Sitter vid mitt köksbord. Kaffet är upphällt. Tittar ut över min trädgård, som ännu inte börjat se respektabel ut. Mest en massa sorkhögar som bara väntar på att bli tillplattade. Trots det, är den i alla fall min.
Läser medan jag dricker mitt morgonkaffe i en tidning att barnfattigdomen bara ökar i Sverige. Jag citerar:
”De barn som lever i fattiga familjer, känner sig fattigare idag. Eftersom andra familjer har fått en så mycket bättre ekonomi”.
Tänker på alla de barn som ljuger för kompisarna när sommarlovet är över. De som sitter där i sin bänk. Visserligen med de senaste modeplaggen men med en lögn i halsen som stockar sig när det blir deras tur att berätta vad de gjort i sommar.
Att de fått vara hemma i sin svettiga lägenhet utan balkong, bara för att ha råd med de fina skorna hon/han nu så stolt tittar ner på under skolbänken, det berättar de inte. Nej, de berättar lögnen om att de varit på Mallorca…
Tänker tillbaka hur det var när jag var barn. Alla i min klass bodde på Söder i min stad. Det var ett av de ”finare” bostadsområdena att bo i. Alla hade föräldrar, som hade råd med dyra, fina hus och vackra trädgårdar.
Alla utom min familj och två av mina flickkompisar. Vi tre flickor höll ihop. Vi tre flickor kände samhörighet. Lärde oss också tidigt att vi inte var riktigt som ”de andra i klassen”. Bara för att vi bodde i lägenheter och de andra i fina hus. Det var så vi kände det i alla fall.
Vi bodde i en fyra-rummare, min familj. På Södraringvägen 37C. Mina bästisar bodde i trappuppgången bredvid. De hade lägenheterna över varandra. När det var dags att leka, slog de bara med en pinne på ett av rören som gick genom huset till olika element. Då ekade det ner till den andra och de visste om det var ok eller inte att leka. Det hade ett helt litet kodsystem där.
Vi tre flickor, var också de enda i klassen som hade föräldrar som var skilda. Jag minns fortfarande den dagen då jag skulle förklara för mina klasskompisar att min pappa, egentligen inte var min riktiga pappa. När jag förklarade att de var skilda, såg de andra barnen ut som fågelholkar och frågade:
”Skilda? Vad är det”?
Det var ovanligt på den tiden, de trodde väl att det var någon sorts allergi eller något. Ibland inbillade jag mig att de trodde att det var något smittsamt eftersom jag kände mig utanför så många gånger.
Idag är det nästan mer ovanligt att barn har föräldrar som håller ihop livet ut. Nu är det plastsyskon, låtsatspappor, styvmammor och bonuspappor för hela slanten.
När jag var liten skolflicka var jag ofta hos farmor. Hon bodde inte långt från oss. Hennes och farfars hus var ett radhus. Trädgårdsgatan 11C. Med egen trädgård och vackra utemöbler. Det är därifrån jag fått mitt trädgårdsintresse.
Det fanns inget härligare än att sitta där i bersån. Med farmors röda, hemlagade saft. Lukta på pionerna om våren och äta hembakta bullar. Hon bakade alltid. Luktade det inte hembakta bullar så var det kringlor eller lökbiffar hon höll på med.
Låter det som en idyll? Ja, det var det. Särskilt för en flicka som annars kände sig fattig jämfört med de andra kompisarna i klassen. De som hade allt det där i sin vanliga vardag. Jag fick smaka på det vackra livet lite då och då. Hann liksom aldrig tröttna på trädgårdslivet och har inte gjort det än. Tack farmor. Det är din förtjänst och den gåvan tog jag varmt emot från dig.
Detta har gett mig en insikt som man inte kan köpa för alla pengar i världen.
Kraaaaam n
New thinking… new possibilities, “vi kan vara rika på annat än pengar”.
