En ung mammas bekännelser

räknare
besöksräknare


video

Idag var Malte och jag ute och lekte i snön. Det var härligt.

Fast vad jag ska skriva om nu, är inte alltid bara så härligt. Det handlar om en ung mammas bekännelser. Den unga mamman är jag. Var bara något över de 20, när jag fick min första son, Philip. Tätt följt av min andra, Felix.

Jag var en väldigt barnslig flicka, långt upp i åldrarna. När jag tittar på de som är i den åldern nu, känner jag inte igen mig alltid. De är så förnuftiga. Så duktiga. 

Visst, det var jag också. På ett annat sätt. För när jag fick dem, blev mitt största uppdrag, att visa världen att jag visst skulle klara av att bli en duktig mamma. Trots att alla runt mig, påvisade sina farhågor om att det inte skulle gå. Jag var ju så otroligt barnslig och skulle aldrig klara detta.

Det blev fina pojkar av dem. Det blev det! Här är vi nu 2012
I min dagbok skrev jag en dag:

”Det kändes som igår”. Det var ju alldeles nyss jag kom hem men min lilla baby från BB. Han låg där i sin lilla säng. Jag satt bredvid och tyckte att det var underligt tyst. De hade förberett mig och berättat, otaliga gånger med underton. De hade lyft ett varnande finger och sagt att::
”Nu minsann, kommer det att bli jobbigt för dig! Nu skulle hon minsann inte kunna göra NÅGONTING själv längre”.

 För när man har en baby, gråter den hela tiden. Eller så bajsar den, rapar eller spyr. Ja, någon egen tid skulle det i alla fall inte bli mer, hade de sagt till mig. Fast alla hade varnat mig för att det skulle bli så jobbigt, blev det aldrig det. För han var ett så ”duktigt” barn. Och jag älskade tiden vi fick tillsammans.

Likadant blev det när jag fick sitt andra lilla barn. Jag gav allt och alla som trodde att jag inte skulle klara av att ha barn, de skulle jag minsann visa. Det skulle bli fina pojkar. Jag gav sitt liv för att de skulle ha det bra.

Det är kanske så det är att få barn. Den kärleken, går inte att beskriva. Jag blev som en lejoninna. En väldigt ung sådan. 

Vi tre, har nu blivit fyra!
 Tiden gick och vi trivdes tillsammans.  Vi sjöng, vi spelade, vi lekte och vi bara fanns. Som om det var en egen liten värld vi levde i.

Fast tiden går fort när man får barn. Därför kände jag knappt igen mina pojkar, om jag tittade på dem med ”andras” ögon. När någon exempelvis sade:

”Gud, vad stora de har blivit. Nu är de till och med större än sin egen mamma, inte sant?”

Efter ett långt uppehåll, kom då sedan min lilla "sladdis", Malte. Nyss var han en liten bebis, nu är han redan fem år.

Jo, det var sant men för mig var de i alla fall mina små pojkar, trots att de nu var tonåringar.

Det tär på krafterna, att bygga snögubbar, leka och sjunga. God natt!