I rymden finns många känslor

räknare
besöksräknare



Barnkalas på tapeten idag. Träffade min kära  mammagrupp med anhängande barn. Det är alltid lika roligt.

Tack Tessan och alla mina fina vänner! Blir alltid på lika gott humör efter att vi träffats och tjattrat, som de små hönor vi är.

Jag och Malte på barnkalas. Undra vem som tycker det är roligast, egentligen!


Körde hem. Det var mörkt. Oj, så mörkt det är nu förtiden. När vi inte har någon snö som lyser upp det minsta. Malte frågar om det är dag eller natt. Ja, det kan man undra. Klockan var bara strax innan sex.

Steg ur bilen. Klafs, klafs i mörkret. Trevade mot vår ytterdörr. Gick där och höll varandra hårt i handen.

Den andra handen hade vi utsträckt, liksom för att ta emot om vi råkade stöta på något. Kanske en älg eller något skulle stå i vägen för vår lilla vandring från bilen till dörren.

Det är en av de stora skillnaderna med att bo på landet eller i stan. Det är verkligen jätte-jätte svart ute på landet.

Jag kan ju säga att jag drar mig för att gå ut med soporna själv eftrer möjkret intrång. Är lite rädd för att stöta på ett vildsvin eller nåt.

Plötsligt stannar Malte upp. Jag är tvungen att stanna jag också, eftersom vi håller varandra i handen. Han tittar rakt upp mot himlen och förblindad studerar stjärnorna. Det började för ett par månader sedan. Vi hade parkerat och skulle just gå in som Malte stannade och tittade upp och sade ingenting på en lång stund. Jag frågade vad det var. Svaret kom, nästan som en anklagelse mot mig:

"Men MAMMA! Varför har ni inte sagt nåt?"

Förstår ingenting. Vad menar pojken? Han fortsätter innan jag hinner säga något:

"Det är ju jättevackert!" Han pekar mot himlen och tindrar med ögonen. Varför har ni aldrig berättat detta? Det ser ut som om det var det vackraste han någonsin sett. Jag ställer mig stilla. Lyfter på blicken och tittar.

Ja, det är verkligen vackert. Vi står bara tysta en lång stund. Sedan håller Malte ett litet föredrag för mig om vad alla planeterna på vårt solsystem heter. Varför de heter så samt hur stora de är och hur ytan på dem ser ut.

Efter maten var det dags för bingen. Läste en saga. Läste två sagor och boken om rymden och alla planeter med de fina stjärnorna som Malte nu fattat intresse för.

Sagt och gjort. När jag duschat färdigt, hade Malte fortfarande inte somnat. Jag ´började torka och locka håret i hallen, precis utanför hans lilla rum. Han låg i sängen och tittade lite förstrött på mig medan jag höll på.

"Mamma! Du är fin!", säger han och jag smälter. Barn vet hur de ska ta sina föräldrar. Så fortsätter han:

"Nu när du är så ren, får du akta dig när du går ned för trappan sen!"

Jag tänker men förstår inte riktigt.  Det måste vara Sture han menar, han brukar alltid ligga på ett av trappstegen. Han är heller verkligen inte renlig av sig.

Sture, här med en hårtuss i munnen som han inte ens märker på hela kvällen.
Frågar om det är honom han menar. Men nädå. Svaret kommer snabbt och koncist. Samtidigt som han gäspar och vänder sig om, liksom för att sova:

"Nä, det är min apa. Han har bajsat där. Märkte ni inte att han brukade göra det under granen också, när ni bar ut den?"

Jag hinner inte svara, förrän jag hör ett välkänt snusande från min lille pojk.

Han håller sin bajsande apa i famnen och har stjärnboken som huvudkudde. Och sover så sött.

... och här spelar apan trummor!