besöksräknare
Vännen brusade upp och menade att nu måste jag minsann "stå på mig".
"Högt och ljudligt... en gång för alla!", säger hen och ser bestämt på mig.
Det är bara det att det är inte jag!
Visst blev jag arg, fast mer ledsen men tänker inte visa nåt av det, bara min egen övertygelse.
"Så tyst som möjligt!", mumlar jag och går min väg.
Tänker inte ge några stora tal eller fientliga demonstrationer.
Det handlar inte om konflikträdsla, det har vi alla lite till mans för vem tycker om bråk?
Kan också "säga ifrån" och bli arg men det ska mycket till innan jag blir det.
"Varför?", undrar vännen och jag ser att hen inte förstår när jag säger:
"Därför att jag helt enkelt inte behöver vara som dem!"..
Andra kommer fortfarande att välja vara som de vill, det är upp till mig att låta dem göra det.
Om de vill vara som de är så, är det "okay" för dem, men inget som passar mig.
"Det kommer att finnas många problem där det faktiskt är lättare att tyst kringgå det än att protestera!", fortsätter jag.
Vet att jag egentligen är en alldeles för känslig själ och måste lära mig att "rycka på axlarna".
... men det är jag och ingen kommer att kunna ta min personlighet ifrån mig.
"Den tillhör mig... bara mig!", tänker jag.På min fråga om "varför" kommer jag aldrig få något svar och egentligen kan det kvitta...
