besöksräknare
Jag följde med Malte till hans skola idag.
Samma skola som storebror en gång gick i.
En röd liten stuga med trägolv och den där charmen som bara en gammal byggnad kan ha.
Det är också samma härliga fröken som möter oss i dörren, nu som då.
Det tänker jag där jag sitter bland alla eleverna och känner mig som en av dom.
Många av föräldrarna till barnen har också mycket riktigt haft samma fröken de också.
Det ser jag tydligt när det är möten eftersom de även i vuxen ålder snällt räcker upp handen.
Jag tror att vi är lite "bortskämda" när vi sådär i vardagsprat klagar på skolor av idag.
Visst finns det dåligt med resurser och alla lärare vågar inte alltid säga ifrån.
Och ingen har väl missat att det finns barn som går ut nian, utan behörighet att läsa vidare.
"Fast... tänk vilket jobb de faktiskt lägger ned!"
Många är det som har hittat sitt "kall" här i livet, de som verkligen vill jobba med barn.
Det är lätt att glömma bort det, såhär i skolfrågor som ofta förs av just bara negativa slag.
Jag har då ingenting att klaga på när det gäller mina barns skola.
Vad andra tycker... det får de stå för själva.
Till sist och syvende vill jag säga att det går faktiskt att lösa många av problemen.
Är du bara villig att föra en diskussion med den det berör så brukar man komma rätt långt.
Är det läraren, för lite personal eller någon av eleverna så börja med att prata med dem.
Går inte det, så gör som lärarna själva säger till elever som börjat bråka på skolgården:
"Lyssnar inte någon vuxen så går du bara till nästa!".
Det tror jag vi är dåliga på i det här landet.
Om det är något du ska komma ihåg från tiden du gick i skolan så...
... glöm aldrig det.
Du har bara att vinna på det.
