besöksräknare
Detta hände mig för längesedan, därför känner jag att det är okey att skriva om. Vet att det är många som går/gått igenom just detta men det kan vara ett känsligt ämne och svårt att prata om. Särskilt när man är mitt i det. Alltid kan det väl hjälpa nån...JUST DÅ, kände jag det såhär:
"Du, vi kan väl försöka igen. Vi låter allt vara som vanligt. Jag älskar ju dig, det vet du!".
Vi förflyttar oss in till "vår" soffa, den vi köpte och som vi suttit i tillsammans varje kväll i halva vårt liv, känns det som. Nu är den plötsligt min och du är bara på besök.
Jag gör i ordning kaffet i köket. Vet precis hur du vill ha det, vi känner varandra så väl.
Eller gjorde vi inte det?
Rör i koppen med skeden och tittar på virvlarna i kaffekoppen som om jag vore i trans.
"Det kanske var mitt fel", tänker jag när jag går tillbaks in till dig.
Sätter mig så långt från dig jag kan, är rädd för att jag bara ska slänga mig på dig, krama dig hårt och börja gråta hejdlöst. Du flyttar närmare och jag masar mig ännu längre bort. Vill inte komma för nära.
Låtsas åter som om det egentligen inte spelar någon roll att du sitter så nära mig. Känner mig virrig och tankarna vill inte fokusera.
Känner din värme och vill bara fantisera att allt är som vanligt. Snart skulle barnen komma hem som de alltid brukar, vi skulle äta tacos som vi alltid gör på fredagarna och sedan skulle vi somna framför teven. Varför kunde jag inte uppskatta det där vanliga lite mer. Nu inser jag hur bra vi hade det.
Eller hade vi inte det?
Nu kollar jag konstant på min mobil så du inte ska tro att jag bryr mig och att jag egentligen inte alls ville träffas för att prata, även fast jag sagt ja. Hör mig själv nästan viska fram orden jag tänker:
"Varför? Varför gjorde du det?", är det enda jag får fram. Känner mig tjock i halsen. Det blir tyst en lång stund. Känns som en evighet. Jag kan höra klockan ticka i köket ända hit där vi sitter, stumma båda två. Som två främlingar som inte har något att säga varandra. Vi som alltid hade så mycket att prata om.
Eller hade vi inte det?
"Jag ångrar mig så!", säger du plötsligt.
Inombords blir jag varm och... ja, jag tror att jag blir lycklig men säger bara lite svalt:
"Ångrar vad då?", så likgiltigt jag kan men hör att jag darrar på rösten. Tänker att jag inte får börja gråta nu. "Inte gråta", hör jag som ett mantra i mitt huvud.
Mitt hjärta börjar banka dubbelt så fort och du fortsätter:
"Att jag gjorde så mot dig. Jag förstår det inte själv.".
Jag svarar inte. Det är som om någon häller varmt vatten över mig och sedan placerar mig i en frys så att jag sakta stelnar. Kall utanpå men varm inombords. Du känner mig så väl och vet säkert hur jag tänker.
Jag vill nypa mig i armen för att se så det är på riktigt men kan inte. Sitter bara som en stel pinne och stirrar på din mun, inte dina ögon. Du sa orden jag drömt om att få höra. Du sa dom...
När jag äntligen vågar se in i dem ser jag att du gråter och du säger:
"Förlåt mig!".
Jag känner och jag vet att du verkligen menar det. Har aldrig sett dig gråta så förut.
Jag hade hoppats länge på att denna dagen skulle komma. Gråtit mig tills sömns många nätter och tänkt att dina armar vore omslingrade kring mina bara axlar. Om du bara ångrade dig skulle allt bli bra igen. Om du bara ångrade dig skulle den dåliga känslan i magen försvinna.
Nu sitter vi här men den dåliga känslan i magen är kvar. Den växer sig bara större. Du fortsätter:
"Kan vi inte försöka igen? Om inte annat än för barnens skull?".
Ja, jag vill. Jag vill bara glömma det du gjort. Jag vill försöka igen, även om det "bara" vore för barnens skull. Vill skrika till dig att jag inte vill någonting hellre i hela världen och kasta mig i dina armar.
Men det går inte! Kan inte röra mig. Letar efter ord att säga men hittar inga.
Du väntar tålmodigt när jag gång på gång drar efter andan som att jag är på väg att säga något. Men det kommer inte ut några ord.
Jag har hört att det fina med ett förhållande är att tro:
"Det man har är oföstörbart. Bara man har ett "vi" för evigt så går det inte att förstöra, även om det blir kriser. Har man en gång känt det med någon, går det att lappa ihop och få tillbaka den känslan".
Det trodde jag också men har någon förstört det på detta sättet som han gjorde, går det inte att få tillbaka den igen. Det inser jag plötsligt. Även om jag känner det nu när vi sitter här.
Ja jag älskar också honom men det är inte han som sitter där jämte mig längre.
Det är som om det sitter en främling där. Någon jag inte känner och han kände inte mig.
"En kruka går att laga en gång", sa en vän till mig, "men inte två, då är skärvorna för många".
Det var vad jag tog fasta på och tänkte att en gång är väl ingen gång.
Nu tänker jag att det beror helt på hur mycket den där "krukan" gått sönder i fallet. Oavsett om vi skulle limma ihop den skulle skärvorna fortfarande synas.
"Kan man laga något som gått sönder att bli helt igen?", är det enda jag hinner tänka innan jag hör mig själv säga:
"Hur kan jag glömma det du gjorde mot oss, mot våra barn? Jag vill ingenting hellre än att det ska bli bra igen men hur skulle jag kunna lita på dig? Hur skulle jag kunna känna mig trygg?".
Åter tyst igen. I en evighet.
Vad sa jag? Varför sa jag så?
Min mun hade sagt orden innan jag fattat mitt beslut. Fast jag ångrar på något lustigt sätt inte att jag sa det. Ändå sitter vi här bredvid varandra och ja, just nu vill vi inget hellre än att det ska bli "vi" igen. Fast varför dra ut på det, när båda egentligen vet att vår vardag skulle komma tillbaka på nolltid men med en stor skillnad, muren mellan oss skulle bara byggas på? Sten för sten skulle den långsamt bli högre och tillslut så hög att vi inte längre skulle se varandra alls. Det att som att jag förstår det någonstans därnere i magen. Även om vi skulle försöka i tusen år, hade vi aldrig kunnat laga alla skärvorna.
"Man kan inte hela tiden gå runt med ett paraply för att jag är rädd att det ska börja regna", läste jag någonstans.
Du bryter tillslut tystnaden och ler. Lägger huvudet på sned och säger:
"Men du... jag lovar att gottgöra dig och barnen. Jag inser nu hur bra vi hade det och vi kan aldrig få det med någon annan. Det du och jag varit med om. Eller hur?"
Möter slutligen din blick och du ser hoppfull ut. Jag drar efter andan igen. Letar efter rätt ord. Vad säger man när man måste säga något som man egentligen inte vill?
"Det går inte!", svarar jag.
Ser hur du sänker huvudet. Det ser ut som om någon sparkat dig i magen för att sen rycka undan marken du står på.
"Jag förstår!", svarar du. Och plötsligt blir det som att det var jag som gjorde slut med dig.//
End of story...
