Jah! Om jag ändå vetat detta när jag var 25!

räknare
besöksräknare

"Om jag ändå vetat detta när jag var 25!", tänker jag och ser framför mig hur urbota korkad jag var då. Inte för att jag inte är det idag också men på ett annat sätt. Lite mer vis liksom. Eller erfaren, är väl rätt ord. 
Ändå verkar jag inte ha lärt mig någonting på vissa områden medan jag på andra är så klok så jag nästan kan bli galen på mig.
En sak som jag ändå alltid känt, med viss risk för att låta religiös nu då, är att jag alltid haft en känsla att vi alla är här med något slags "uppdrag" i livet. Förstår du hur jag menar när jag skriver så? Alltså jag gärna vill  tro så i alla fall. Det är bara det att jag har inte kommit på vad mitt uppdrag är... än! 
Är det meningen att jag ska göra det när jag ligger på dödsbädden tycker jag inte det är någon större ide? Det är väl meningen att man ska hinna göra det där uppdraget också?
Vad gör jag under tiden jag väntar då? Jo, jag skriver och skriver. Ja, när jag inte gör alla de där vardagliga sakerna som alla gör då. Tänker att jag kanske hittar mitt uppdrag någonstans gömt där bland mina texter. 
För ibland blir jag nästan förvånad när jag läser igenom berättelser jag skrivit för ett tag sedan. Det är som om jag måste läsa vad jag själv skrivit för att påminnas om hur jag tänker.
För ett tag sedan hittade jag en sådan text. Jag hade skrivit den för ett antal år sedan och jag slogs av vilken ömhet jag kände för flickan som skrev den, alltså jag, om du tappat tråden redan här.
Hon verkade så... ynklig och liten på något sätt. Jag skulle velat säga till henne att det är okey ändå. Det gör inget. 
Som ung trodde jag att alla känslotillstånd skulle vara för evigt men allt går över - både det svåra och det lyckliga
Det är det som egentligen är det sorgliga, för om vi inte kämpar för att behålla "lyckan", var vi nu än finner som lyckligt här i livet... vilket också ändras genom åren, tro mig, så försvinner den. "Poff", en dag är den borta. 
"Vart tog den vägen? När hände det?", undrar du och står där som en idiot:
"Varför märkte jag inget?"
Fast det är väldigt mycket här i livet som vi inte kan kontrollera också. Jag tror att mycket hade varit lättare om jag förstått värdet i att släppa taget ibland. För fast saker inte blir som man själv vill för stunden, har jag mer styrka än vad jag själv tror. 
Det är det som är kruxet här:
"Varför kan inte någon äldre Nilla från framtiden få mig att förstå det?", tänker jag när jag skriver just nu. Lika väl som jag får brev från mig själv från förr, i och med att jag hittar en massa jag skrivit i byråar och lådor när jag städar, kan jag väl få ett på mailen från framtiden? 
"Skulle ni som kan det där med teknik kunna fixa det? Vore väldans bra i alla fall. Det är väl lätt fixat?"