besöksräknare
Har alltid haft ett stort behov av att få vara själv lite då och då. Visst, har många vänner och ett stort socialt nätverk men det är som om allt det där ibland drar musten ur mig ibland. Jag "tappar greppet" om jag inte får tid för mig själv. Inte så att jag blir knäpp, inte mer än vanligt i alla fall men jag blir... ja, typ lite deppig om jag inte får tid för återhämtning mellan varven.
Nu är detta inget nytt fenomen det vet jag. Fast jag undrar om det där behovet blir större allt eftersom man blir äldre? Kan det vara så?
Minns förvisso att jag var ute och gick själv när jag var i yngre tonåren, bara för att få vara helt allena. Eller ute och sprang, också ett sätt att samla tankarna på.
Nuförtiden är jag glad om jag får vara själv en stund och städa eller nåt... sorgliga tanke men så är det att ha småbarn, bara att gilla läget liksom. Det finns andra fördelar med det också.
Fast allra bäst är det när jag får tid till eftertanke, i form av att göra något som jag verkligen tycker om. Måla, skriva eller läsa.
"Ja, oj vilken tråkig stoffil jag blivit", tänker jag när jag läser sista meningen. Fast då ska du veta att jag har nog alltid tyckt om just de sakerna, bara det att man kanske inte erkänner det när man är i de hippaste av åldrarna direkt.
På senaste tiden har tyckt mig märka att det nästan blivit lite "på modet", det där med att alla ska snacka om hur viktigt det är att ha tid för att vara för sig själv. Ja, även de i de hippaste åldrarna. Vad beror det på, tror du?
Om det är att möjligheten plötsligt finns, eftersom barnen inte ringer och gråter för att de har blodsockerfall och är för små för att laga till annat än skalad banan? Eller om det är livspusslandet som vi liksom kapitulerat i, eller om det är den ständiga "någbarheten" som vi ger ogh gör att vi "upp och stänger ute".
Det sista tror jag gäller för de som är yngre. Det tidigare för oss som har barn. Eller vad tror du?
Nu måste jag fortsätta med mitt städande... det är ju också ett sätt att samla tankarna på, så det så!
