Hur kunde jag vara så jxvla dum att jag missade det?

räknare
besöksräknare
räknare
besöksräknare
Okey. Du har bestämt dig! Bollat idéer fram och tillbaks och ältat i ditt inre. Du har förberett dig i dagar och nu står du där utanför rummet. Tar ett sista andetag genom näsan. Blåser sakta ut genom munnen, liksom för att lugna dig.
Nu ska du verkligen stå upp för dig själv. Det som andra verkar kunna göra hur enkelt och naturligt som helst men inte du inte! Nähädå, du får jobba med dig själv i dagar för att ens kunna förklara hur du själv upplevt något. Jobbigt värre ju, eller hur?
Vi kan låtsas att det gäller en redovisning du jobbat på i månader och du känner dig riktigt stolt över vad du kommit fram till. Du sträcker på dig och går ut i fikarummet, för att förklara vad du kommit fram till.
Där möter du "Anders", påhittad person såklart. Ja hela situationen är påhittad det måste nog förklaras en gång till så att ingen råkar känna sig stött eller nåt. 
Åter till min lilla fiction då´rå:
När du förklarat hur du kommit fram till "ditten och datten" då öppnar "Anders" munnen. Det är han som brukar vara den skärpta i er grupp och han har ofta bra lösningar. Det är också han som inte drar sig för att gärna göra "bort folk" genom att få dom att känna sig dumma inför andra, (ja, du vet säkert typen). 
Han säger med nu, med en lätt nedlåtande ton::
"Men hörru... jag tycker du har missat en hel del där..."
Det är precis här och nu som du vacklar. Om det varit någon annan som kommit in där i fikarummet  och "Anders" hade bemött denne, då hade du säkert inte ens höjt på ögonbrynen eller hur?
Jag förstår själv inte varför det ska vara någon skillnad? För när det handlar om mig! Då blir jag stum och står där hjälplös och känner mig som en idiotDet är som om jag inte tycker att jag är värd att stå upp för, eller nåt. 
Ja, det är sant, jag är riktigt elak. Inte mot "Anders" men mot mig själv! Varför?
Känner du igen känslan? Om inte behöver du inte fortsätta läsa för då tillhör du nog en av de lyckade människor som:
1.  antagligen har haft en bra uppväxt med föräldrar som bekräftat dig och förklarat att det inte är "hela världen" när du spillde ut mjölk över den finaste soffan. Eller så tillhör du:
2. dem som av någon underlig anledning bara typ har fötts med en stark inre röst som är snäll mot dig själv. Eller:
3. är du en som jobbat mycket med just det här.
Fast nu ändrade jag mig! Det kanske är viktigt att det är just DU som läser vidare? För att få en större förståelse för varför folk ibland står där och stammar och verkar hur dumma i huvet som helst?
"Hur kunde jag vara så jxvla dum att jag missade det? Fy farao vad klantigt av mig, som vanligt". Eller:
"Det är klart att det blev fel, ingen "vettig människa" hade kommit fram till det jag gjorde. Fattar du väl!"
Alla har vi nog den där fördömande rösten inom oss? Den är nog bara olika stark .
Eller vad tror du? Du kanske bara känner ett svagt missnöje, medan andra till och med i vissa situationer kan känna självhat till sig själva. Trots att det inte handlar om något viktigt, egentligen.
Usch, det var då hiskeligt vad jag snärjer in mig i funderingar! Nä, nu måste nog min hjärna få vila lite.
"Tar en kopp kaffe istället och sätter mig bland mina blommor och njuter av att Malte leker och är glad", tänker jag.
Kolla! Jag kan vara snäll mot mig själv.
"BRA där Nilla, du tar dig", tänker jag och tar en slurk till på kaffet.