Glitter, flaggor och smällkarameller.

räknare
besöksräknare
Förr åkte man spark mycket. En fin tradition
Glitter, flaggor och smällkarameller. Så tyckte min mormor att julen skulle se ut. Jag vill ha en smakfull och stilren inredning. Har liksom en hatkärlek till alla tomteprydnader. De är egentligen jättefula, fast jag får inte för mig att slänga dom ändå. De stackarna kan väl inte hjälpa att de ser ut som de gör! Jag ställer in allt smaklöst i växthuset. Där får det glittra, glimma och blinka i alla de färger bland alla möjliga tomtar och troll.

Att hugga en gran och ställa in i huset, är ursprungligen en tysk och österrikisk sed. Där hade man julgranar redan på 1600-talet, läser jag. Några sekler därefter blev den allt vanligare på svenska herrgårdar och gods. Först i slutet av 1800-talet började den förekomma i vanliga hem. Då som liten och nätt, ställd på bordet.

Konstig tanke, egentligen. För mig känns det som om det alltid har funnits gran i de svenska folkhemmen till jul, men det har det alltså inte.

Istället för att placera hela granen på bordet gjorde jag en genväg.
Vem känner inte igen Jenny Nyströms tomtar?
Då, för länge sedan smyckades granen med frukt, konfekt och hembakade kakor. Fy så osmakligt, kan jag ju tycka. Men, vem är jag att döma? Hade säkert smyckat min gran så också, om jag levt då.

Senare blev det fullt av glitter, flaggor, glaskulor och änglahår. De elektriska ljusslingorna slog igenom först på 1940-talet. Sedan dess har inte julgranen förändrats så mycket. Men en del försök har gjorts för att modernisera. Det har funnits granar tillverkade både i trä och som nu finns att köpa, i plast.

Ja, så ser det ut. Utvecklingen för granen i våra hem. Tänk, från att ha varit en liten bordsgran, till vår stora ”disney-gran” med röda kulor o ljus. Nu är det till och med vanligt med helt vita, rosa och ljusblå plastgranar.

I de allra flesta hem förvaras julklapparna under granen innan de delas ut på julaftonskvällen. Numera vet nog många varifrån just ”julklappen” fått sitt namn. Att man förr i tiden klappade på dörrposten innan man kastade in sin julgåva.

Jag har två böcker i min bokhylla. De står inte bland de vanliga andra böcker som jag har. Nä, för de är så speciella och vackra. Jag har en kärlek till det gamla, som är lite svår att förklara. Tycker gamla ting ofta är vackra. Just för att de är gamla. Det finns så mycket historia bakom, som får mig att fantisera och tänka.

Mina vackra böcker, får ligga framme att bläddras i. 
Det ena är en ”Bilder ABC-bok” från förr. Det står tyvärr inte vilket år den är ifrån men den handlar i alla fall om ”stavningen i enlighet med gällande föreskrifter”, som det står på framsidan.

Den andra boken  är ännu äldre. Det syns, dessutom står det att den är tryck 1848, på Åkerbloms Boktryckeri. Den heter ”Biblisk historia”. På första sidan  har folk skrivit sina namn, de som ägt den. Den sista i raden hette visst Peter Johansson, 1868.

Läser i tidningen om en uppteckning, där bonden Aron Johansson (f 1851) I Stavnäs socken i Värmland berättar:

”Jo, julträ, det fanns, det tror jag de. Man letade i skogen så man fick en vacker gran och så hade man ett kors och satte fast den i. Hade mor något bättre att baka av, så fick man en ring att hänga i, och så fick man äpplen från herrgården. Men karameller hade de inte då. Ljus stöpte de på den tiden, på fattigt maner kallades de dankar. Man tvinnade ihop tråd och doppade i smält talg. Ljusen satte fast i granen här och där med snören. Julträdet stod på golvet.”

I min ABC-bok, kan jag läsa om morgon, bords, och afton-böner. Tänk, då skulle vi tacka för maten både innan vi åt den och efter.

”I Jesu namn till bord vi gå, välsigna Gud den mat vi få!”

Och när vi ätit:

”För mat och dryck vi undfått här, Dig vare pris, o Fader kär"

Amen
Avslutar här med Maltes egenhändigt gjorda julkort till bröderna. På framsidan har han klistrat ett självlysade skelett