Ta´t lugnt, - ta en TOY

räknare
besöksräknare


Hade slumrat till vid TVn och vaknade av att jag inte kunde andas. Fick panik. Kunde inte hosta, kunde varken dra in eller ut luft. Försökte skrika att någon skulle komma och hjälpa mig men allt som kom ut var bara ett ynkligt lite pip.

Tydligen hade Micke hört mig och kom ned för trappen. Där stod jag högröd i ansiktet och pekade på min hals. Han tog ett tag om min midja och tryckte till några gånger. Inget hjälpte.

Tillslut fick jag lite luft som jag drog in. Vi fick ringa ambulansen.
Damen i telefonen pratade på hela tiden, vilket jag tyckte var jättejobbigt. Förstod att det är så det går till men hur sjutton skulle jag kunna prata? Jag försökte så gott det gick att pipa något till svars.

Ambulansen kom och jag fick lägga mig på båren. Micke fick för sig att detta skulle dokumenteras och sprang ut, innan de skulle dra igen dörren för att åka.

”Nilla… titta hit och le!”, ropade han. Ambulansförarna tittade underligt på honom men log snällt de också. Mitt leende blev väl sisådär med tanke på att jag höll på att dö och så. Men, men vad gör man inte för kameran. Så for vi iväg medan Micke fick vara hemma hos lille Malte, som lyckligtvis sov och slapp se sin mamma i det här läget.

Själva färden i ambulansen blev dramatisk. Jag kunde förvisso andas på vänster lunga, till och från men det gjorde ont och var svårt att få in luft.

Dessutom, precis innan vi gav oss iväg, hade de förklarat för Micke vilket dåligt skick just denna ambulansen var. Och att det var det minusgrader gjorde inte saken bättre. Där slirade vi runt på våra småvägar där jag bor, djupt inne i smålands mörka skogar.

Inne på akuten. Jag fick sitta på båren som krånglade och inte kunde fixeras på något annat läge än det högsta. Där svajjade jag omkring likt en prinsessa på en piedestal. Oj, så långa korridorer de har där. Det hade jag aldrig lagt märke till förr. Fast när jag nu satt där, typ en och en halv meter upp i luften med personalen springandes med mig, insåg jag att om jag inte dog av andnöd skulle jag säkert dö av att jag hade trillat ned från min bår. Eller att jag fått en lampa eller nåt i huvudet. 

En doktor kom och skulle undersöka mig. Då fick jag andnöd, vilket gjorde att det kallades in fler personer som fick hålla fast mig, medan läkaren stoppade ned något i min hals och näsa. Ett långt rör med en liten kamera längst ut. Eugh, säger jag bara. Det är inte kul. Jag blev inlagd och fick inte lämnas ensam, längre stunder. Eftersom risken fanns att jag kunde få fler sådana attacker.

Nästa dag. Återigen skulle det ned långa slangar i min näsa. Nu även en som gick ned ända till mina lungor. 

Vad fasiken var det som gjorde att hon fick andnöd då? Undrar ni säkert.
Jadu, det är så fånigt att jag knappt vågar berätta det. Men, eftersom jag fick så ofantligt många ”krya-på-dig” hälsningar på fb efter att jag lagt ut det där, känner jag en förpliktelse att förklara det. Tack alla. De värmde så. Blir glad igen, bara jag tänker på det. Tror att ni säkert skulle kunna tänka er att satte en skinka, nöt eller klementin eller så i halsen, såhär i juletider? 

Nä, det var ju inte det då. Det var ett tuggummi! Ett enda ynkligt litet sådant till på köpet. Det var nästan som jag skämdes när jag vart inlagd för detta. Trots att jag vet att man inte ska det. Men där låg jag jämte en massa folk på akuten, som säkerligen hade blivit av med både armar och ben. Också var det mig de tog hand om först! Är det inte typiskt kvinnligt kanske att tänka så? Där ligger jag och håller på att dö, och ursäktar mig ändå. Vad är det som ska krävas för att jag inte ska sätta andra före mig själv? Måste nog jobba på det, inser jag såhär i efterhand.

Nåväl. Jag tycker att jag blivit så bra omhändertagen på lasarettet. Av alla utom möjligtvis en. 

Det handlade om den sista läkaren som kollade på mig. Han hade bestämt sig för vad han skulle tycka och tänka, redan innan jag kommit in på undersökningsrummet. Han hade dessutom ett spydigt bemötande. Han var ironisk, kändes det som. Himlade med ögonen och hade inte den minsta förståelse för att jag tyckte det var obehagligt att få dessa långa slangar nedkörda i lungorna. 

Vilka är de som bestämmer sig för att läsa till läkare, undrade jag stilla där jag satt? Tror att det finns två klientel. Ett, de som har höga betyg och vill ha ett statusyrke. Två, de som väljer yrket för att de vill hjälpa andra människor. 

Näpp, den läkaren fick ig, av mig. Alla andra fick mvg. Särskilt den söta läkaren som tog hand om mig på akuten. Hon kom för att kolla till mig dagen efter, trots att hon egentligen inte hade behövt det. Men bara det att hon tog sig tid. För att förklara, varför hon var tvungen att göra som hon gjorde just i det akuta läget. Det blev ju trots allt lite dramatiskt där, ett tag.

Nu är jag hemma och ska bara försöka vila upp mig lite efter det dumma lilla tuggummit som fastnade i halsen och ville ned i lungan. Känns som om jag har träningsvärk i lungorna. Eller som om jag varit ute och festat och rökt för mycket cigarr eller nåt.

Tror jag ska reklamera till Extra! De säljer ju livsfarliga saker. Så för att vara på säkra sidan "Ta´t lugnt, ta ett TOY"