Bröd med korv...

räknare
besöksräknare

Mitt vackar pepparkakshus. Med fönsterrutor och allt.


”Nu är glada julen slut, slut, slut. Julegranen bäres ut, ut, ut… men till nästa år igen. Kommer han, våra käre vän. Ty det har han looovat!”

Malte springer runt och hoppar som en groda runt, runt den glittrande granen. Sjunger för full hals och är tillfreds med sin tillvaro.

Fast, julen är inte slut. Inte i vårt hus iallafall. Den varar faktiskt ända till påska enligt nån låt, har jag hört. Och jag har jättemycket julmat kvar i kylen, som någon måste äta upp. För jag kan det inte. Tycker bara julmaten är god de två första gångerna jag äter den. Sedan känns både syltan, skinkan och korven som lite för feta. Den där julkorven känns väldigt lång mellan de två ändarna. Jag tuggar och tuggar men ändå tar aldrig korven slut. Ja, kan jag väl i hålla med om är det enda jag längtar till nu då. Till vardagens stekta kotletter eller till sommarens grillfester.

Fast något jag inte tröttnat på under julen är att då handlar vardagen plötsligt inte bara om tvätt, disk och hämtning på dagis. Blöta overaller som måste torkas i torkskåp och stövlar som har halva lerhavet med sig in i tamburen.

Nä, under julen handlar det om hemligheter, väntan, längtan, önskningar och trevliga stunder med nära och kära. 

 Julen handlar också om att värma glögg, krypa upp under filten i hörnet av soffan och titta på det ensamma ljuset, när resten av huset ligger och sover.

Där sitter jag nu och plötslig hör jag en duns. Tystnad någon minut också ett duns igen. Vad var det? Greppar om handtaget på ljusstaken som mitt ljus står i. Går tyst, tyst och sakta fram genom mörkret. Känner mig plötsligt väldigt liten i världen. Jag menar, det där dunset. Det kunde vara precis vad som helst. Eller hur? Kanske en ande? Eller ännu värre, ett spöke?

Spöke


Freddy
Huh, jag ser för mitt inre hur det där spöket kan se ut. Blir arg på mig själv för att jag ska envisas med att se skräckfilmer. Nu poppar både Freddy Crueger, ni vet han i ”Elm street” och i ”fredagen den trettonde” upp i min hjärna och andar som likt en dimma tar över mitt sinne. Vet med ens att min själ och min kropp säkert kommer att bli bo för någon elak ande. Jag kommer sedan att typ mörda någon eller något ännu värre. Vad vet jag?

Swisch, säger det utanför dörren. Det har plötsligt börjat blåsa något förfärligt. Jaha, tänker jag. Bara att förbereda sig då, på att bli ett spöke. Jag håller hårt runt min lilla ljusstake och står bara helt stilla, i väntan på att bli besatt av den där Freddy.

Plötsligt bryts förtrollningen av att jag känner något mjukt smeka sig mot mitt vänstra ben.

”Mjau”, hör jag Freddy säga. Fast sekunden efter, inser jag att det är vår katt Sture som jamar. Jag trevar med handen mot väggen för att nå lyseknappen.

Sådärja. Nu tänds hallen upp. Vad får jag se?

Jo, mitt pepparkakshus! Mitt vackra hus som jag kämpat så med. Hade bemödat mig med att göra båda husen på gården plus vår ladugård i år. Och det kan jag ju säga, var inte lätt. Vet du hur många fönster vi har i den? Nä, det vet du nog inte. Men det var inte typ bara ett eller så. Vackert blev alltihop när jag var färdig i allafall. Med fönsterglas av gelatinblad och allt.

Det är inget pepparkakshus längre! Nä, för Sten Sture Den Store har suttit i det. Halva taket hänger fortfarande kvar i rumphåret på honom.

Då inser jag, att är det någon som tycker att julen nu borde ta slut, så är det katten. Den dumma, stora kissemissen. Han ser inte skillnad på en kattlåda och mitt pepparkakshus.

Vet inte vad det betyder egentligen. Att Sture inte har så mycket i knoppen, eller att mitt pepparkakshus egentligen inte var så mycket till världen.

Ska man va fin, får man lida pin. Gäller även katter!


Fast Sture, han tror att han är vig som en katt. Det kan jag ju tala om för dig, att det är han inte. Med stora bokstäver på INTE. 

Jag tror faktiskt att han har blivit lite senil också, på gamle dar. Fast det talar jag inte om för honom. Då kanske han skulle bli lessen. Och det vill jag ju inte. Nä, för är det någon gång man ska vara snäll, så är det på julen. Så jag får helt enkelt bjuda på mitt pepparkakshus till Sture. För nu är det ju ingen annan som vill ha det. Nä, vem vill krydda till det med lite Sten Sture-rumphår? Inte jag iallafall.

Men jag ska minsann borsta tänderna på honom. För om man äter så fina och söta saker som mitt fina pepparkakshus. Då får man borsta tänderna. "Så är det med det, det som är, så är det", som vår gamla flourtant sade när jag gick i skolan. Ska man va fin, får man lida pin. Det gäller även katter, så det så.


Det gäller att skölja väl, sa min flourtant.
Jaja, allt har sin ända. Utom korven, för den har två.