I´m only the girl next door!

räknare
besöksräknare


Vi bygger lego, Malte och jag. Tungan hänger nästan utanför och jag koncentrerar mig mycket. Vi kollar på ritningarna. Det är viktigt att alla bitarna kommer rätt från början.

Malte är duktigare än mig. Legot från 7-12 år så visst, han är klurig min lille krabat. När jag säger att det är något som inte stämmer, rättar han mig och visar hur det ska vara.  Undrar nästan om han liksom ”spelar” att han inte vet, bara för att det är så mysigt när mamma är med och bygger.



Just nu strömmar musiken från teven. Ja, vi har ingen cd så det blir att köra musiken genom den. Det är glada låtar från en svunnen tid. Inte ens jag var född då. 
ur filmen "the girl next door"

”You not a kid anymore”, sjunger en tjej. Ja, det stämmer in på mig. Fast inne i mig är jag det. En liten flicka, som gillar att leka. Bygga lego, pyssla, vara lektant på kalas. Ja, allt det där vet du ju redan. Det har jag skrivit om tidigare, tror jag. Känner mig så ordinär. Som "The girl next door". En låt om att vi alla är vanligt, någorlunda hyfsade människor.

Men det finns en annan sida av myntet också. En som gör det lite svårare att fungera i vissa situationer, när man känner sig som en liten flicka. Jo, för i den värld som jag lever, är det vuxna som förväntar sig att jag ska reagera som en vuxen.

And so here I am. En vuxen kvinna med en liten flicka i mig.

"Det är viktigt att vi går efter ritningarna, mamma!", säger Malte i sträng ton, liksom för att väcka mig ur mina dagdrömmar. Jag återkommer med ett ryck till verkligheten. Han fortsätter:

"Du, mamma! Jag tror faktiskt att det är bättre jag bygger själv. Du förstå... jag tror att det är lite för knepigt för dig, det här legot. Det går för långsamt när du måste läsa. Så om du inte blir för ledsen, gör jag det nog själv!"

Ja, det är viktigt att vi är insiktsfulla. Det är bra. Det ska man vara. Han förstod så väl, att jag också tyckte det var roligt att bygga. Men nu stod han nog inte ut längre med att vänta in mig, vareviga gång det skulle dit en kloss. Så fint, han sa det också.

Det är även viktigt att vi är både insiktsfulla och "instinktsfulla". Ett nytt ord? Med det senare menar jag att det ligger i vår instinkt att överleva. Visst är det väl så? Särskilt under pressade situationer finns instinkten där. Det har vi människor bevisat många gånger. 

Så, då återstår frågan varför vi (jag) går omkring och känner oss (mig) så små? Så vilsna? Jag skriver mig själv i parentes för jag kan ju inte tala för dig. Du kanske inte alls känner igen dig, inte alls går omkring och känner dig liten. Trots detta så känner jag mer för att vara den som underhåller snarare än att bli underhållen själv. Spelar alltså hellre rollen som apa än att vara den som skrattar åt den. Som tur är nöjer sig flesta mycket väl med att sitta och ta in det som andra berättar.

Avslutningsvis som min pappa brukar säga: "Ingen är mer förmer än någon annan och även kungen torkar sig själv i baken"... hmm... kanske han borde låta någon annan fixa frisyren i alla fall?