Nemas problemas

besöksräknare

Idag har det varit en städdat. Tog ut alla kuddar, täcken och mattor på vädring. Hängde tvätten ute. För vilket väder! Wow, tänk att jag har suttit ute med min kaffekopp och blivit solbränd. Så mysigt så. 

Konstig kontrast mellan höst och sommar. Det är inte lätt att klä sig rätt på morron.

När jag hämtat Malte var det ”katt-lek” som stod på schemat. Målade oss till katter. Han hette Mille i förnamn och Sturemopp i efternamn. Att grannkatten heter Mille och att Sture ser ut som en mopp, det hade absolut inget med namnet att göra. Nädå.

Frågade förresten Malte idag om det kändes annorlunda att vara fem år nu?

”Ja”, svarade han och fortsatte som om jag skulle ha vetat svaret:

”I bena… de växte ju så under natten mellan att jag var fyra till fem!”

Åh, ja. DET skulle jag ju ha förstått. Att jag inte tänkte på det.

Oki doki!

besöksräknare

Hej alla!

Oj, vad förväntningarna lyser i ett litet barns ögon just när man fyller år. Igår kväll innan Malte skulle sova sa han;

”Tänk mamma. Ikväll är jag fyra och imorgon när jag vaknar. Då är jag FEM!”

Ja, tänk vilken skillnad det är att kunna visa alla fingrarna på handen när någon frågar hur gammal man är.

När jag hämtade honom från dagis för någon dag sedan berättade han, att nu var han minsann snart fem år och då får man snart leka med de stora barnen. 

Just denna dagen hade han fått vara med på en nåder. Han hade ju trots allt inte fyllt fem än då. Han satt rak i ryggen och berättade stolt detta för mig;

”Mamma. Idag fick jag vara med de STORA barnen. Vi lekte mamma, pappa, barn… och jag fick vara krokodil!”

Eh… jaha!

Tittut!

Grattis i alla fall min lille pojk. Du är en av mina små skatter här i livet.


Nifrahlek ghal gheluq sninek! Betyder "Grattis på födelsdagen" på Malta.

Kraaaaam n

besöksräknare

Hej alla glada i höstblåsten. I mitt växthus är det fortfarande sommar. Här sitter jag och filosoferar om livets förnöderheter. Allt medan vinden viner utanför.

Tänk vad långt vi kommit med det här att trivas på våra arbetsplatser, runt om i hela Sverige. Tycker det verkar som vi jobbar mycket på det. Att alla ska trivas, så bra som det bara går. Är det inte så?

Vi har fått det bättre på många sätt, bara de senaste 40, 50 åren. Förutom det materiella så är vi är bättre utbildad. Vi kan få kortare arbetstid om vi vill och behöver. Vi har mer tid för våra barn, om vi vill och vi har våra fritidsintressen, förhoppningsvis.

Trots allt detta, verkar det samtidigt som vi är sjukare än någonsin. Folk går in i väggen. Folk är tröttare, mer stressade och verkar må dåligt av en eller flera orsaker. 

Det är rätt konstigt. Får inte riktigt den ekvationen att gå ihop.

Tror att vi behöver få hjälp med att sortera vad det är vi egentligen gör. När vi är på arbetet, är vi där och när vi slutar för dagen, så ska vi verkligen göra det. Inte gå omkring och oroa sig, fundera eller ha bråttom med att hinna göra allt som måste göras hemma. För att sedan stupa i säng och börja om igen, nästa dag. Dag ut och dag in.

En av de mest fantastiska egenskaper vi människor har är att vi kan lära oss, att i ett sammanhang beter vi oss på ett visst sätt, och i ett annat beter vi oss helt annorlunda. Alltså, på jobbet är vi en anställd som gör våra sysslor och när vi är lediga gör vi andra saker. Vi beter oss inte som en anställd när vi är hemma och är lediga, eller tvärtom.

Vi går på skolor och universitet, förväntar oss att kunna lära oss något där och sedan ta det lärda med oss. Vi har internet, vi har mobiler och allt annat som gör att vi alltid kan om vi vill lära oss nya saker.

Fast allt detta tror jag gör oss människor stressade. Tänk att jag kan sitta här, i min soffa och med några små tangenttryckningar är jag på andra sidan jordklotet. Det är svårt att greppa och ändå så härligt befriande. Om man väljer att se det så.

Vi har alltså egentligen bara förlängt våra verktyg att komma ut i världen.

Fast det får inte ta bort den lilla människan i dig.

Jag menar, när dagdrömde du senast? Fantiserade? Längtade efter något sorts lugn och ro.  Jag tror att vi ibland liksom sugs ner i stressträsket, förblindar varandra och lever våra ineffektiva ickeliv med nätverk.

Ja, nätverk är bra, men de tar också tid. Mycket tid. Mejl som ska läsas, möten som ska göras. Nätverk kan vara förödande när det är stressade människor inblandade i dem.

Fast också åh, så befriande att kunna mötas. Trots att världen är stå stor, har vi fått ett grepp om den. Mina låtar kan spelas av någon på andra sidan jordklotet och beröras av vad lilla jag, har att säga.

Här ifrån mitt lilla växthus, där jag sitter och komponerar. Till Japan eller Tokyo City.

Kraaaaaam n

besöksräknare

Idag var jag och fikade med en jobbarkompis. Köpte sockerbullar till M och Malte. Mums, gott. Detta fick mig osökt att förflytta mig tillbaks till 80-talet;

…Tittade mig i spegeln. Än från det ena hållet än från det andra. Allra svårast var det när jag skulle se hur jag såg ut bakifrån. Då fick man vrida sidospeglarna på ett speciellt sätt. Sträcka på halsen så det nästan gjorde ont.

På hyllan under spegeln låg det allehanda läppennor, kajakpennor, eyeliners och nagellack. I huset bodde nämligen två tonårstjejer. Det kan inte ha varit lätt för pappa. Oj, vilket liv vi förde ibland. Tonårstjejer är inte att leka med.

Kollade på klockan som vi hade stående för att vi inte skulle missa bussen som gick till skolan på mornarna. Oj, nu fick jag bråttom. Kollade mig en sista gång i spegeln, gav mig själv ett litet leende. Tog min jacka i farten och skorna fick jag dra över hälarna allt eftersom jag med studsande steg halvsprang mot busshållsplatsen.

Nu var det då dags. Sista lektionen före vår klass skulle radas upp på led. Det var dags för höstterminens skolfoto. Alla tjejerna satt och la på den sista läppglansen i smyg, för att inte läraren skulle se. Likaså jag. Halade upp den lilla fickspegeln och gjorde som de andra.

Nu skulle vi då radas upp. Det var viktigt att alla fick stå jämte sin bästis. De två tuffaste tjejerna skulle ligga framför alla andra. Så såg det ut nästan på alla bilderna i katalogen. 

De töntigaste längst upp till höger eller vänster. De som råkade vara sjuka just denna dagen vad det extra synd om. För de blev inklippta i hörnet av hela bilden. Det såg jättetöntigt ut och de som var tvungna att vara på den bilden, såg alltid ut som om fotot var taget i något fängelse eller nåt. 

En av de tuffa tjejerna som nu intagit sina givna platser halvliggande längst fram, hade under ett förtroligt samtal med mig berättat en hemlighet. Om man nu inte hade turen att få ligga längst fram, var det av yttersta vikt att man inte ställde sig jämte någon tjej som var fet, ful och finnig. För då ”smittade” den looken av sig, på den som stod bredvid.

Inte heller skulle man ställa sig jämte skolans snygging, för då såg man själv ut som en loj tonåring.

När vi skulle ställas upp, blev jag svettig och var så nervös. För nu var det inte upp till mig längre var jag skulle få stå på bilden. Nä, för nu skulle alla stå i rätt höjdläge. Dvs. de längsta eleverna längst ut och de lite kortare längre in. Vice versa på andra sidan.

Jag hamnade någonstans i mitten. Fotografen, han var en riktig snygging. En sån som alla tjejer trånade efter men som ingen fick. 

Jag vågade knappt titta in i kameran, eftersom jag visste att han tittade. Tänk om jag stod jämte ”fel” sorts människa, som ”smittade” av sig på mig.

Till på köpet gick det ett rykte om att han brukade roa sig med att ge elever smeknamn. Det var oftast inte snälla sådana. Hjälp, tänk om han kallade mig för nåt fult. Kanske det skulle stå ”läbbig tonåring” istället för Nilla Wallette. Då skulle jag aldrig mer kunna gå till skolan.

Katalogen kom. Jag vågade knappt öppna den. När jag gjorde det… såg jag att han inte hade skrivit mitt namn. Jag började se suddigt. Det stod visst inte alls vare sig Nilla Wallette eller Pernilla Wallette.

Så såg jag, när tårarna hade skingrat sig. Vad var det som det stod egentligen? Ett lugn spred sig och jag blev varm i hela kroppen. Där stod, kort och gott;

”Sockertoppen”

Kraaaaam n

Ps. på bilderna…

1. sockerbullarna jag köpte idag, som ser ut som bröst.

2. Sådan mor, sådan son. Förresten så var det sista gången vi åt sockerbullar inomhus. Det var socker precis överallt. Nä, sockerbullar äter man ute. Helst på Böda. Där är de som godast. 

besöksräknare

Visst är det härligt att kunna ge någon nåt? Jag menar, känslan av att någon blir glad. Se hur deras ansikten lyser upp.

Fast vi är ofta dåliga på att både ge och ta emot. Varför? Jo, jag tror att vi ofta känner oss underlägsna på något sätt när vi tar emot. Vi hamnar i tacksamhetsskuld, tror vi. 

Om jag tar emot något från dig, kanske det finns någon skyldighet att jag måste ge något tillbaka.

Fast jag vill ändå tro att viljan att göra saker för andra, ändå är en instinkt hos oss. Jag tror att vi vill hjälpa andra. Fast det kräver mycket mod för att våga erbjuda hjälpen ibland.

Vet du. Min farmor, sa alltid;

”Det är dock saligare att giva än att taga.”

Nu är jag inte högreligiös. På eftermiddagarna när jag var liten, gick jag dock på kyrkans barntimme. Vår fröken hette Gunilla. Hon var en liten grå mus, tyckte jag. Och visst, hon var nog en liten udda figur kan jag se såhär i vuxen ålder. Hon var tyst, liten och hade både grå kläder och grått hår. Dessutom pratade hon jättetyst. Vilket resulterade i att alla vi barn aldrig hörde vad det var hon läste om i bibeln. För vi var fullt uppgtagna med att prata med varandra istället.

"Barnens bibel" har jag dock kvar, än idag. Oläst står den där i min bokhylla och samlar damm. Minns att jag någongång satt ensam hemma och tittade på bilderna i den, som barn. Tyckte de var otäcka och kände inget behov av att läsa den.

Förutom boken, gav Gunilla mig ett minne. Ja, inte bara att jag tyckte hon var konstig, luktade konstigt, hade lustiga grå kläder och pratade tyst. Hon gav mig en lärdom som satte sig i min natur att vara, senare i mitt liv. Hon lärde mig, precis som min farmor sa i citatet;

”Saliga äro de som ger.”

Nu, när jag är vuxen älskar jag det. Att ge. Känns nästan som ett kall, om vi nu ska prata bibelcitat och så.

Mitt kall, här i världen är att ge något till alla och envar.

Genom min musik bland annat. Det är vad jag vill ge dig. Hoppas jag lyckats.

Kraaaam n

besöksräknare


 Helgen:

Varit på Bio. Bibblan. Filminspelning. Hissterror i stadsbiblioteket.

Bion, var Alfons Åberg. Malte fick en klubba, som han slickade på hela filmen. Som förrövrigt varade i hela 40 min, lagom tid. Hinner man inte få skoskav i rumpan av biostolen. Han fick en jätteblå tunga av klubban. Inte några tillsatser alls i dagens godis, nähädå.

Åter till Alfons, han gillar jag skarpt. Han är så himla vanlig och jag känner så igen mig i honom. Tror att barnen gillar honom också, jag har försökt nästan ”tvinga” dem alla att lyssna till alla sagor om honom.

Efter bion, gick vi därför till stadsbiblioteket och lånade alla böcker de hade om Alfon. Samt en och annan bok till mig med då. 

Sedan satte vi oss i det sköna solskenet och skrev inbjudningskort till Maltes kalas. Som vi postade i stan.

Därefter handlade vi och körde hem och tog lördagskväll. När Malte somnat, efter en sisådär 100 Alfons-sagor, började vi spela in musikvideo. Det är alltid roligt. Då trivs jag. Kamerans öga mot mig och Mickes evinnerliga tjatande om alla fel jag gör.

Nä, det är roligt. Fast också rätt jobbigt ibland, faktiskt. Du förstår, jag räknade alla lampor som lyser mig rakt in i ögonen och det blev hela tolv stycken. Då pratar vi inte om vanliga lampor. Nej, det här är stora, lyser som attans. Micke säger;

”Men Nilla då, kisa inte… titta med stora ögon nu då… men kiiisa inte då, säger jag ju!”

Efter en fotosession, ser jag absolut ingenting. Det är bara tolv stora prickar framför ögonen vart jag än tittar. Tur man inte behöver göra något mer den dagen.

För att återgå till vårt äventyr på biblioteket, Malte och jag. Då envisades han med att vi skulle åka hiss. Det verkade som det var väldigt roligt att åka den där hissen.

Så, sagt och gjort. Vad gör man inte för sina barn? Vi åkte hiss. Vi åkte hiss i sisådär etthundramiljoner gånger. Alla gångerna var precis lika intressanta och roliga, tyckte Malte. Det tyckte inte jag.

Okey, de två första gångerna var väl uthärdiga. Fast sedan tyckte jag nog att det blev lite enformigt. Jag försökte roa mig med ett litet experiment för att få det hela lite roligare.

Har du lagt märke till att alla ofta står åt samma håll i hissen? Vår önskan att passa in och göra som alla andra är så  stark, märkte jag. 

Tänk, även i en så banal sak som att åka i en hiss. Även här ska vi vara som alla andra. Det är som en oskriven lag, att alla måste stå vända mot dörren och glo in i den.

Jag gjorde tvärtom, några gånger. Vände mig helt om. Det resulterade i att jag stod väldigt nära någon annans ansikte. Oj, vad obekväma de blev. Och oj, vad vi tittade på allt annat än på varandra.

Plötsligt blev alla hörn i hissen väldigt intressanta.

Japp, de undrade nog vad jag var för en asocial filur?

… och det var jag ju!

Kraaaaam n

Glad i hågen!

besöksräknare

Ojojoj.. ibland känns det som om jag har hur mycket som helst att göra. Stressar runt och gör allt och ingenting. Tror att jag inte får någonting gjort. Fast det är inte sant. För när jag väl kollar har jag faktiskt gjort en hel del.

Jobbade natten och morgonen. När jag kom hem vart det en massa människor som kollade på badrummet. Vi ska göra om och göra fint. Badrum får man som sagt inte hålla på att fixa och dona med själv. Annars har jag faktiskt både målat, slipat och gjort vackra möbler till huset. Allt i sann Shabby Chic-anda. För er som nu vet vad det är. För er andra, tänker jag inte berätta. Är ni intresserade, googla. Kanske låter hårt men det är inte det detta lilla blogginlägget ska handla om.

I alla fall, nu åker visst min lilla hylla ned som jag har gjort till mina burkar med havregryn och annat. Där ska ställas en tillfällig duschkabin, medan badrummet fixas.

Malte och jag plockade en massa plommon som vi sedan kokade marmelad på. Den blev jättegod. Ska vi ha till helgerna, då vi tar fram brödrosten. Det är så mysigt när vi äntligen har lite tid att sitta och äta god frukost i morgonrocken.

Har haft en jätterolig konversation med min gode vän Gladihågen, på facebook… ja, vi kallar honom så. Han är verkligen en man som är glad, nästan jämt.

Nu hade han kommit på vad han ville ha i julklapp av sin man. Ja, det är ett roligt litet par som består av två män. Till hans nästa skrev han:

”I julklapp önskar jag mej en egen skivstudio av Kurt!!! Hoppas han är medveten om hur jäkla bra jag sjunger!”

Jag var inte sen med att erbjuda mig att sjunga lite i bakgrunden. Vi kom på att vi skulle göra en julskiva.

Först skulle hans man spela in en gospel cd samt en cd på samiska där han jojkade hej vilt. Sedan skulle han jag göra julplattan i svängig hammockstakt i fiss moll.

Jag erbjöd mig att joddla till. Hans svar på detta blev;

”Klart som korvspat att vi ska ha joddling med på cd!!! Skulle ju vara underbart om du kunde joddla hela ”O helga natt”, medans jag spelar cittra till.” 


Jättebra tänkte jag och sa till M. att han kunde komplettera med att gurgla hela ”O helga natt”. 

Vi kom tillslut överrens om att vi skulle öva in en rapp på en blandning av rinkebysvenska o samiska.

Kraaam n

Äggtoddy

besöksräknare

Idag har mamsen o pappsen varit på kort besök och drack kaffe. Jag har råkat få en förkylning. Det är inte så bra men jag har ju klarat mej från att vara sjuk i säkert ett halvår. Jag klagar inte, det får gå ändå.

När Malte kom hem gjorde vi äggtoddy. Utan sprit i då, såklart. Det är faktiskt jättegott. Särskilt om man gör det, som vi på höns som fått gå på samma mark som vi gör. Mmmm, vad vi njöt. Malte och jag. Det är säkert nyttigt också.

Satt och pysslade med lite höstlöv, som vi torkat. Det var mysigt.

Vaknade inatt av att Malte låg jämte mig och sa:

”Mamma, ska vi gosa lite?”

Då var klockan fyra på morronen. Hmm… tja, sådär värsandes gossugen är man väl inte då.

Annars har det väl inte hänt så mycket idag. Frågade Malte vad han tyckte han skulle skriva. Han sa;

”Du kan skriva att morfar har en snusdosa!”

Så nu har jag gjort det…

Kraaam n

Rockar fett

besöksräknare

Jaha, för er glada läsare därute i etern kan jag meddela att hela denna dagen kan omfattas av ett enda ord; Stress!

Vaknade, för sent som vanligt. Steg upp, pratade alldeles för länge om hur och vad vi skulle spela in. Ja, M var ju hemma idag. Han skulle gräva ned någon kabel eller vad det var.

När han är hemma, då brukar det inte bli så mycket gjort för min del. Jag måste ju ta hand om honom också. Duvet, karlar kräver något som heter MAT.

Det ska de ha, ungefär varannan timme, för att inte humöret ska dippa. Då gäller det att förbereda och se till att maten är klar, för gud nåde om den inte är det. Då blir ingenting gjort överhuvud tagen. För då går hungern över till någon sorts… jag vill inte kalla det för aggressivitet. Fast, en väldig irritation, är nog rätt ord. Tills maten är klar då.

Konstigt det där. Jag menar. Om man levt ett så långt liv, som nu M har gjort. Då borde man väl ha lärt sig att man är på det där viset. Är lösningen så ”enkel” som att äta lite mat. Borde man inte då ha lärt sig planera matlagningen efter det?

Nähädå. Än idag, går det en liten tid och när det sedan äntligen är färdig pratat om vad vi ska göra. Det är då det kommer:

”Mat! Jag är hungrig! Nu!”

Ja, sedan var vi på föräldramöte. Det gick jättebra. Vi, pratade på så att tiden bara rann iväg. Det brukar vi ha en tendens till att göra på såna möten. Men, men.. hellre det än att sitta och vara helt tysta och bara nicka och säga ja och amen. Tror nog fröknarna med tycker det.

Sedan hämtade vi Malte inne i stan, åkte hem. La honom och började spela in lite till musikvideo. M var supersur, som vanligt när han skulle sätta upp lampor, filtar, rekvisita och ja, you name it. ALLT var det fel på.

Jag stod och försökte sminka mig och se lite proper ut. När jag sedan hjälpt till att flytta lampor och kånka på soffor, var jag svettig och håret stod på ända. Det fick jag också för övrigt höra när vi äntligen skulle spela in.

Allt var en strid mot klockan. M satte på musiken och stod o kollade på sin klocka hela tiden och svor, medan jag skulle sjunga och se söt ut.

”Nej, inte så! Du ska se oberörd ut. Arg. Söt. Spänn upp ögonen, samtidigt som du är arg. NEJ, du ska inte se förvånad ut. Arg”

Ja, så gick snacket. Men det blev nog bra ändå.

Tro nu för guds skull inte att vi inte tycker det är kul att spela in videor. Nä, det är det roligaste som finns. När man inte behöver jobba mot klockan hela tiden.

Tänk dygnet fler timmar. Det hade varit bra.

Nu ska jag städa, för imorgon kommer några jobbarkompisar hem till mig,

Kraaaaam n

Den dimhöljda skogens snigel...

besöksräknare

En sån härlig kväll. Det var jättevarmt ute. Klippte gräsmattan, plockade fallfrukt och bara njöt. Grillade.

När jag skulle lägga Malte och dra ned rullgardinen, såg vi månen. Det var den vackraste fullmånen och dimman låg så vackert. Han ville bara ut och ”känna på dimman!” Det kunde jag hålla med om. Ville också ut och känna på den.

Sagt och gjort. Vi tog en promenad ut i den täta dimman. Malte blev jätterädd för en läskig snigel. Han blev så rädd att han hoppade upp på min rygg och där fick han sitta resten av promenaden.

Jag var mest rädd för att vi skulle råka stöta på en stor och läskig älg eller nåt. Kanske ett hungrigt vildsvin. Huh, hemska tanke.

Det läskigaste som hände mig, var väl att jag råkade stampa runt i en koblaja medan jag balanserade under fullmånen med Malte på ryggen.

Fast åh, vilken kväll det var. Varm, tyst.. bara ett rådjur som skällde långt bort.

…och ljudet av mitt klafsande i koblajan då.

Nu ligger både skorna och jeansen i tvättmaskinen.

Kraaam n

Mjau!

besöksräknare

Huh, vad skönt jag har haft det idag. Först låg jag och solade, i bara Mickes kalsonger på altanen. Tillsammans med Sten Sture Den Store Stövelfrisk.

Ja, du läste rätt. Jag hade Mickes kalsonger. Det har jag när mina trosor har tagit slut. Det är liksom sista utvägen, när jag råkar ha slut på mina egna.

Idag var det varmt och skönt. Nästan som en riktig sommardag. Jag låg där och solade. Sture låg jämte mig och nafsade och gav mig kärleksbett. Mysigt. Han är så försiktig, när han gosar med mig. Fast så fort Micke visar sig, springer han iväg. För Micke tycker inte om honom, på samma vis som jag. Han tycker bara han hårar ned och ska ha mat titt som tätt.

Kolla vad fint det fortfarande är i mitt växthus. När vinden började ta i så förflyttade Sture och jag oss in där. Vilken bedövande doft. Ja, jag kan säga att jag nästan fick en euforisk känsla där idag. Där vi satt och gosade, under bordet Sture och jag. Ja, nu var det där han ville vara så då ville jag det med.

Kraaam n

Kanonens

besöksräknare

Idag var Malte en stund hos farmor. När han koom hem hade de med sig en stor korg med plommon. Det uppskattades mycket. Dock ej av min mage till kvällen. Lär mig aldrig, blir man hård eller lös av plommon? Ursäkta frågan.

Hösten ser jag inte som något sorgligt, då alla blommor dör. Nä, jag ser den som nått nytt. Början till allt som komma ska, nästa sommar.

Nu sitter Micke och smaskar i sig jordnötsringar och ett glas c-vitaminbrus. Undra om han tror det ena ska kompensera det andra?

Jag sitter och dricker grönt the. Liksom för att kompensera hela tillvaron.

Måste berätta en sak. Idag när Micke kom hem berättade han att det varit en förvirrad, äldre dam utanför Ica i Ingelstad. Hon pratade i ett. Rätt var det var tyckte hon att Micke skulle köra hem henne. Det visade sig att han skulle åt andra hållet, men hon hävdade bestämt att han visst kunde köra hem henne. För hon ville inte missa ett program på tv. Hon fick sitta därbak, för fram fanns barnstolen.

När han kom hem och berättade det, svarade jag;

"Jasså, du också? Igår körde jag hem henne!"

Tror hon kör samma knep på alla, där utanför Ica.

Kraaaam n