besöksräknare
Idag var jag och fikade med en jobbarkompis. Köpte
sockerbullar till M och Malte. Mums, gott. Detta fick mig osökt att förflytta mig
tillbaks till 80-talet;
…Tittade mig i spegeln. Än från det ena hållet än från
det andra. Allra svårast var det när jag skulle se hur jag såg ut bakifrån. Då
fick man vrida sidospeglarna på ett speciellt sätt. Sträcka på halsen så det
nästan gjorde ont.
På hyllan under spegeln låg det allehanda läppennor,
kajakpennor, eyeliners och nagellack. I huset bodde nämligen två tonårstjejer.
Det kan inte ha varit lätt för pappa. Oj, vilket liv vi förde ibland.
Tonårstjejer är inte att leka med.
Kollade på klockan som vi hade stående för att vi inte
skulle missa bussen som gick till skolan på mornarna. Oj, nu fick jag bråttom.
Kollade mig en sista gång i spegeln, gav mig själv ett litet leende. Tog min
jacka i farten och skorna fick jag dra över hälarna allt eftersom jag med
studsande steg halvsprang mot busshållsplatsen.
Nu var det då dags. Sista lektionen före vår klass
skulle radas upp på led. Det var dags för höstterminens skolfoto. Alla
tjejerna satt och la på den sista läppglansen i smyg, för att inte läraren
skulle se. Likaså jag. Halade upp den lilla fickspegeln och gjorde som de andra.
Nu skulle vi då radas upp. Det var viktigt att alla fick
stå jämte sin bästis. De två tuffaste tjejerna skulle ligga framför alla andra.
Så såg det ut nästan på alla bilderna i katalogen.
De töntigaste längst upp
till höger eller vänster. De som råkade vara sjuka just denna dagen vad det
extra synd om. För de blev inklippta i hörnet av hela bilden. Det såg
jättetöntigt ut och de som var tvungna att vara på den bilden, såg alltid ut
som om fotot var taget i något fängelse eller nåt.
En av de tuffa tjejerna som nu intagit sina givna
platser halvliggande längst fram, hade under ett förtroligt samtal med mig
berättat en hemlighet. Om man nu inte hade turen att få ligga längst fram, var
det av yttersta vikt att man inte ställde sig jämte någon tjej som var fet, ful
och finnig. För då ”smittade” den looken av sig, på den som stod bredvid.
Inte heller skulle man ställa sig jämte skolans
snygging, för då såg man själv ut som en loj tonåring.
När vi skulle ställas upp, blev jag svettig och var så
nervös. För nu var det inte upp till mig längre var jag skulle få stå på bilden. Nä, för nu skulle alla stå i rätt höjdläge. Dvs. de längsta
eleverna längst ut och de lite kortare längre in. Vice versa på andra sidan.
Jag hamnade någonstans i mitten. Fotografen, han var en riktig snygging. En sån som alla tjejer trånade efter men som ingen
fick.
Jag vågade knappt titta in i kameran, eftersom jag visste att han
tittade. Tänk om jag stod jämte ”fel” sorts människa, som ”smittade” av sig på
mig.
Till på köpet gick det ett rykte om att han brukade roa sig med att ge elever smeknamn. Det var oftast inte snälla sådana.
Hjälp, tänk om han kallade mig för nåt fult. Kanske det skulle stå ”läbbig tonåring” istället för Nilla Wallette. Då skulle jag aldrig mer kunna gå till
skolan.
Katalogen kom. Jag vågade knappt öppna den. När jag
gjorde det… såg jag att han inte hade skrivit mitt namn. Jag började se
suddigt. Det stod visst inte alls vare sig Nilla Wallette eller Pernilla
Wallette.
Så såg jag, när tårarna hade skingrat sig. Vad var det
som det stod egentligen? Ett lugn spred sig och jag blev varm i hela kroppen. Där
stod, kort och gott;
”Sockertoppen”
Kraaaaam n
Ps. på bilderna…
1. sockerbullarna jag köpte idag, som ser ut som bröst.
2. Sådan mor, sådan son. Förresten så var det
sista gången vi åt sockerbullar inomhus. Det var socker precis överallt. Nä,
sockerbullar äter man ute. Helst på Böda. Där är de som godast.
