Jag vet hur det känns...

räknare
besöksräknare
Älskade att bli fotad redan då...
Fjorton år och jag vet hur det känns.
Det gör inte hon!
"Det är inte ditt fel!", säger hon, tittar på mig med glasögonen på näsan.
"Du måste tro", fortsätter hon.
Tystnad...
"Jag tror inte", svara jag och säger med grötig röst:
"Jag vet att han är försvunnen...".
Tystnad igen...
Min barndom hade varit lycklig. 
Känner värken i bröstet.
Tittar på den långsamma sekundvisaren, tre minuter kvar.
"Skriv ett brev till honom.", föreslår hon. 
Det har gått många år.
En dröse med brev har det blivit.
Kanske han får läsa dom... nån dag. De ligger fint nedpackade i en låda. 
Även om jag inte är fjorton längre, finns samma verk i mitt bröst kvar:

"Jag vet hur det känns när du saknas mig!"