Förbannade plikt...

räknare
besöksräknare
Den klassiska musiken strömmar ut ur mina högtalare. Högt, det är så jag vill ha det just nu. Måste få vila min hjärna lite grand efter allt tänkande som går åt på jobb och möten. Sedan har jag också ägnat mig åt att fira alla som behagar fylla år just för tillfället. Det verkar som om många tycker det är en bra tid att födas just i September/Oktober? Själv valde jag Januari, det har funkat rätt bra det med, tycker jag.
Skämt å sido, det här med arbete det kräver väldigt mycket av vår tid tycker jag. Vi spenderar ibland mer tid på våra jobb än i våra familjer! 
"Ska det verkligen vara så?"  
När mina två första barn var små var jag hemmafru. Japp, på riktigt! Det hade aldrig gått idag och då ska vi komma ihåg att det var inte sådär jätte länge sedan de var små. Typ i förrgår eller nåt, om jag vill minnas rätt, blink blink;)
Nu för tiden är det nästan att förskolepersonal/lärare uppfostrar våra barn mer än vad vi föräldrar behöver göra! Det på gott och på ont, vill jag mena. Här undrar jag också:
"Var det verkligen menat att det skulle vara så?"
 Tacka gudarna för att det finns så många bra sådana därute i vårt avlånga land. Om man nu råkat få det för det finns faktiskt ställen där det inte är så och det är bara att beklaga. 
Det är faktiskt så att det i vissa fall krävs en valp-kurs om du ska skaffa valp men nästan i princip vem som helst kan skaffa barn! Ja, lite krasst sagt men du vet hur jag menar. Då är det bra att det finns andra vuxna som hjälper till och stöttar. 
"En blomma till er!"
Jag ser att det finns bra föräldrar och andra vuxna omkring våra barn där ute i vårt avlånga land också. Ja, som gör allt för att det ska vara så bra som möjligt för dem och sina barn. 
Jag vet och jag ser dom dagligen. När de hämtar och lämnar, skriver ned små lappar om vad som gäller och inte. De sitter och tragglar glosor och pratar med sina barn. Mer än den där obligatoriska kvarten just innan barnet ska somna. Jag tror att det är när barnet kommer från skolan som de där viktiga sakerna kommer fram. När vi samlar för eftermiddagsfika över ett glas saft och lite bullar.
Det är det som gör att jag trots allt ser ljust på hur våra barn mår och kommer att bli som vuxna. Starka sådana som i sin tur kan ge sig i kast med deras små barn. Därför tänker jag i alla fall sluta detta lilla spretiga inlägg med att säga det. Så det så. 
"En stor blomma till dem också!"
För vi får aldrig ge oss när det kommer till våra barn. Det är (förlåt att jag säger så här nu, svär aldrig annars men)vår "förbannade plikt" att finnas till för de små i vårt samhälle. ALLA som har med barn att göra, föräldrar, lärare och alla andra vuxna. De har bara oss att förlita sig på. DET är både sorgligt men också sant.

Punkt.