Kom inte fram, din jxkel!

räknare
besöksräknare
Bara lite tankar så här en höstkväll...

Det finns jag och sedan finns det "de andra".  De där som bara gör saker utan att behöva anstränga sig. Livet bara går på för dem som om det inte behöver tänka.
Fast jag vill ändå vara en som tror livet, även om saker inte är roliga ibland. Jag inser att jag lägger en tung börda på mig själv.
Kan se ett mönster i det  där. Det är nämligen vad jag gör när det gäller andra saker här i livet också. Tror att andra ska se vad jag inte gör och sedan döma mig efter det. Vad det egentligen handlar om är att jag är min egen "domare". En väldigt sträng sådan. 
"Jag vill så mycket och det känns som det finns för lite tid till det!". 
Vad är det jag vill då? ALLT! Vill resa, se världen och få uppleva saker. Vill skriva, sjunga och skrika ut det jag vill ska höras. För att göra det krävs mod och var får jag det?
"Hur ska jag veta när det är tid för att våga göra alla de där sakerna?"
Så jag sjunger i stället för att skrika. Hoppas att på det sättet nå ut till någon. Sedan skriver jag, målar och försöker desperat få ur mig all min oro genom det 
I natt kunde jag inte sova. Satt och tittade ut genom fönstret och såg hur folk gick under gatlyktans sken. Folk som skulle hem efter lördagens fest.
Där satt jag, trött, lite lessen och kände mig sliten. Jag hade jobbat för mycket eller bara tänkt för mycket, vilket jag har en tendens till att göra. Analyserar mig själv och kommer allt som oftast fram till att jag tror att jag inte är som alla de där "andra".
Men så kommer morgonsolens första strålar och den panik som börjat bubbla upp i mig la sig, som om solstrålarna hade nån läkande kraft.
Gatlyktan släcktes och nattfolket hade gått hem. Fåglarna började kvittra och det var som om de sa till mig:
"Du kommer att veta!", precis som mormor sa när jag var liten och frågade hur man visste vem som var "mannen i sitt liv?" Hon lade huvudet på sned och sa:
"Det kommer du att veta... när den tiden kommer".
"Ja, så är det!", tänker jag och min hårda "domare" inom mig försvann.
Det är bara att luta sig tillbaks och följa med på resan. 
"Även om det krävs en hel del kraft och mod för att göra allt det där jag måste hinna med... medan tid är", tänker jag och känner hur min hårda domare ligger där och lurar längst bak i huvudet.
"I natt ska du minsann inte få komma fram, din jxkel!", tänker jag och inser att egentligen inte finns något alls att oroa sig för. 
Kan fortfarande se mormors snälla ansikte framför mig och tänker att tillsammans ska vi minsann vinna kampen mot honom. Min dumma domare.