Sexobjekt, tangatrosor och läppglans...

räknare
besöksräknare
Barn ska få vara barn... så länge de någonsin vill. Så det så!
Barn blir vuxna så fort, det har vi nog alltid tyck genom alla tider. De ska få leka och ha kul så länge de kan. Kommer själv ihåg så väl hur det plötsligt en dag inte gick att leka längre. Det var svårt att komma in i den. 
Det var också är någonstans som jag upptäckte att det finns något som heter det "andra könet". Vilken skräckblandad förtjusning det var! 
Minns  att jag och min bästis Ulrika gjorde det jättemycket roligt som barn. Det mesta vi höll på med var att  kråma oss framför spegeln och se så sexiga ut, all medan vi mimade till "Abba" eller "Baccara".
Så långt borta från vår egen vardag nu men ändå så nära. Nu är det "Breatney Spiers" och alla andra sexobjekt de försöker likna. Ja, jag vet att det är ett känsligt ämne fast bara om vi inte vågar prata om det.
Nu för tiden har barn redan tangatrosor och kortkort redan innan tonåren börjar, vilket vi kan tycka vad vi vill om. 
Det har alltid berört och gjorde redan då jag började ha läppglans. På den tiden sådana där med en kula på toppen som man kunde bita bort och sutta på. De fanns i smakerna "bubbelgum" och "cola". Goda var de i alla fall. 
Fast om vi ska vara ärliga... det finns det som är ännu värre, när vi nu ändå pratar barn. Jag menar, är det så farligt egentligen om de våra struttar omkring i tangatrosor under byxorna när det finns barn som inte ens har kläder att skyla kroppen med? Överhuvudtaget!
Jaja, jag vet att det är två olika sidor av vår värld men ändå. De är barn de också och det gör så ont i mitt hjärta när jag tänker på de stackars små som "råkat" bli födda på "fel" sida av världen. Om du ser det så, ter sig våra problem här i norden som futtiga. Vi har i alla fall mat att sätta på bordet. I många fall äter barn för mycket.
Såg ett program på teve för ett tag sedan. Det var vinklat med en viss humor och de visade med en fin balansgång mellan de komiska skämten och den bistra verkligheten, hur det faktiskt kan se ut i olika delar av världen. Hur "allas våra barn", ja vi har faktiskt ett gemensamt ansvar, har det.
Jag skulle så vilja att de arma små barnen jag ser på teve-rutan bara skulle få vara barn. Det är varje människas rättighet och det är så orättvist
Tänk om de hade fått stå och mima eller göra små pottporri för sina föräldrar, som vi gjorde?
Fast så ser jag något jag inte väntat mig! Om jag kunde se förbi allt det där att det är så synd om dom... det är då jag upptäcker det fantastiska! 
Det glittrar i deras små ögon. Exakt samma gnista som det gör och har gjort i mina små barns. Jag säger högt, nästan lite förvånad själv över min röst:
"Vi är nog inte så olika ändå, trots allt."
Hoppas bara att de kan få leka så länge de kan. För så länge de har leken, har de någonstans de kan fly från sin situation. In i leken, där allt kan hända. Oavsett om vi mimar till "Madonna" eller spelar fotboll gjord utav lite tygbitar och en lerklump.
Det tycker jag bådar gott... trots allt. 
Plötsligt hör jag Malte svara mig, sittande på golvet framför teven:
"Nä, mamma... vi är inte så olika. De är bara lite svartare än vi!"
Nu var det väl kanske inte det jag satt och funderade över men så länge vi kan se det så, är det också en tröst kan jag se. För oavsett hudfärg eller sätt på lekar, så får vi aldrig glömma bort att de har rätten att vara barn.